budet. Och det andra, det förra likt: ordning,
inskränkniagar, besparing, jemvig: i statens ia
komster och utgifter (förnyadt bifalt). Uti des-
sa tvenne bud ivnefattas all lagen och profeter-
ne (skratt och bifall). Och detta är icke blot!
min mening Hvad frågar man väl också efer
min eller någon annan enskild mans mening?
Detta är hela folisets mening (jx! ja! j:!), och
det är tillika Konungens mening (bravo!), och
deri ligger en hätkraft af tio tusen hånders styrka,
som säkert skall lyfta den sten, hvilken ännu
ligger för grafven (stormande bial). Det är
hela folkets menig. Från alla landets fyra
hörn, från alla rikets fyra representant-försam-
lingar, haiva dessa ord utgått. Holsteinaren,
Schleswigern, Norcdjuien, Öboa, sla hafva med
en mun uttalat dessa välgo ande ord: offsntlig-
het och ordning i rikets tinanser. Pet är Ko
nungens mening. Nu skrifva vi 1837, men re-
dan -år 1813, således för ett fjercedsl; århua-
drade sedan, lofvade Konuogen sitt folk finan-
serna; offesthgbet och urgifvandet af en årlig
budget (stor sensation), och sedan den tiden
har han aldrig tröstnat att ålägga fioansförvslt-
ingen sparsamhet, in kräckoiog och afbetslaing
på statsskulden, på det att fulikomlig j2amvig
måtte kuana erhållas emellin statens iokomster
och wgifter. Då vi sålunda ännu icke äro i
besittuiog af detta goda, är: sålant åtminstone
icke Konungens fel (hör! hört). -— Det hafva
vi ju redan hört så tidt och ofta! — Hört de!
tidt och ofis? ja, deri har man sepnerligen all-
deles rätt. Det är sagdt tidt och oita, och de
är åter upprepadt och sagdt om igen minga
ginger; men derföre är det icke sagdt tidt och
ofta nog, så länge vi icke se någon verkan der
af (långt utbåtlande bifal). Och hvilka ve:k-
ningar hafva vi set derai? Ingen, alldeles ia-
gen (nej! ;ej!). Har en finanstommission blif-
vit nedsatt? Nej (allmänt nej). Har rakenska-
perna for 1835 blifvit offentliggjords? Nej (nej!
nej!).. Har några besparingar blifvit ioford.?
Nej (a:i!). Har några inskränkningar vidtagits?
(Nej! ett jaj nej! nej!) Iogen, slldeles ingen
(5tormande bifall). Nå, så är det då icke sigdt
nog ofta, så är dat icke eller upprepadt vog
ofta. Sådan är åtminstone min tanka: så län-
ge min fiende står upprätt, så länge boriläg-
ger j:g icke mitt goda svärd. Aldng (bravul).
Så länge jag skell taga plais i Roschildska
ständernas sal, skall miit första ord, som fit!
sista, vara för off-nilighet och ordning i rikets
finanser, istilldess vi en gång sett verkan deraf.
(E mösiastiskt, Jänge uthöllavde bravo). Så län-
ge j g får vara gäst vid denna stoa mnationelt
testliga måkid, skall min första och sista skål
vera för offenilighet och o dning i rikets fivan-
ser, till dess vi en gång uppnått dessa välger-
niogar (åter högljudt bifsll).. Så långe jag kan
föra hand och tunga i tal, i skrift, i tryck, öf-
verallt, hvarest bot något tillfälle dertill yppas,
hvarest någon öppning fianes för denna tanka,
der vill jig iokila heone med öfver ygelsens
styrka, till dess dörren slutligen springer upp
och vi i verkligheten erhålla hvad vi au så län-
ge sakna, så länge förgäfves sx hållit om: of-
fenutigbet och ordning i rikets fioanser!
Om de öriga föreslagna skålarne och om fe-
sten i det kela -kall en serskild beräitelse ut-
komma i Köpenhamn , uppsgande de båll a
talen och de :f;jupgna verserna. Omkring 100
ledamöter af laäseforevingen i Köpenbar n fi ade
dagea med ett aftonsällskap på Evigbedsva:n.
Även här föres!ogos efter Konurgens skål en
mängd toaster, till en dl åtfoljde af singer.
Derpå propecnerade pastor Wisby en skål för
borgarståndet, hvarvid han snmärkte, att, då
man i bass barndom lärt honvom, det ko-
mucgamakten fordom varit iovskränkt sf stän-
der, h:de man som sådsne vavligast nämnt a-
d I och p esterskap, bvilka varit de mäktigaste,
man kunde nästan söga: de ends, Men i sina
äldre år bade han efsri:, att tidens mägtiga an -
da häri åstedkommit en förärd.ing, och att på
ruinerna sf dessa nedbiuna privilegier hade
höjt sig ett tredje siård, långt mägtigare än de.
Detta var äfven bändelsen i havs fadernesland.
Presterskspets verldsliga inflytande hade fått sitt
banesår genom reformationen oe adelns sitt ge-
nom suveräniteten. Men under det denna sist-
nämrdas blinda anhängare för icke länge sedan
jubilerade öfver den vanmakt, hvartill konun-
väldet nedsatt dessa ständer, hade borgare-
ståndet, tyst och obemärkt, men så mycket sä-
krare och kraftigare, uppväxt till en makt, som
allt mer och mer börjsde göra sg gillande i al:
la fö hållandet: I Danmark, hvarest eit gam.
rm AVC ER I RR rt KR KOR RR MS KR MR IA