ur deras armar; ty medgif att det egentligen ä; Elisabeth, som här aflockar er tårarna, och icke de båda barnen! Som sagdt är, Delavigne hu begått ett fel i sjelfva grunden, och byggningen flera ornamenter och vackra saker i det lill: försona en dermed blott ganska föga. Att sådana hvad jag kallat ornamenter verkligen finnas här, är hvad gerna erkännes. Åtskilligt ä visserligen taget från den hederlige Shakspeare som måst räcka till för så många tjog litterära plundrare; jag kusde citera en hel hop ställen, såsom t. ex. Glosters å pert: Ett så förståndigt barn, påsiår man. lefver aldrig länge! — Jag bar, Gud förlåte mig, glomt hur det felle sig i alexandrinen! — Den unga Yorks efterhängsenhet att få farbroderns häst, är eckså egentligen ett lån från Shakspeare, men hos henom är det Glosters dolk hen begär. Den scen, der primsen af Wales i vredesmod kastar mössan af onkeln, tillhör deremot Delavigne, ochär en af de pikantaste i pjesen. Språket är icke fritt från det akademiska, orateriska och sententiösa, sem karakteriserade den gamla fransyska tragedien, och af hvilken stil vi ega så vackra prof under gravyrerma i kronprinsens abe-bok. Hr Almlöf, Gloster, gör i denna pjes furore. Hans maskering är ypperlig, ech han spelar i flera scener verkligen törträffligt; i andra faller han likväl nog mycket in i hvad Hamlet kallar outherod Herod.? Fru Erikson, som droit ingen, samt fru Hjortsberg och M:ile Fieker, som båda prinsarne, fylla med heder sina roller.