ur deras armar; ty medgif att det egentligen ä;
Elisabeth, som här aflockar er tårarna, och icke
de båda barnen! Som sagdt är, Delavigne hu
begått ett fel i sjelfva grunden, och byggningen
flera ornamenter och vackra saker i det lill:
försona en dermed blott ganska föga. Att så-
dana hvad jag kallat ornamenter verkligen fin-
nas här, är hvad gerna erkännes. Åtskilligt ä
visserligen taget från den hederlige Shakspeare
som måst räcka till för så många tjog litterära
plundrare; jag kusde citera en hel hop ställen,
såsom t. ex. Glosters å pert: Ett så förstån-
digt barn, påsiår man. lefver aldrig länge! —
Jag bar, Gud förlåte mig, glomt hur det felle
sig i alexandrinen! — Den unga Yorks efter-
hängsenhet att få farbroderns häst, är eckså e-
gentligen ett lån från Shakspeare, men hos he-
nom är det Glosters dolk hen begär. Den
scen, der primsen af Wales i vredesmod kastar
mössan af onkeln, tillhör deremot Delavigne,
ochär en af de pikantaste i pjesen. Språket
är icke fritt från det akademiska, orateriska och
sententiösa, sem karakteriserade den gamla fran-
syska tragedien, och af hvilken stil vi ega så
vackra prof under gravyrerma i kronprinsens
abe-bok.
Hr Almlöf, Gloster, gör i denna pjes furore.
Hans maskering är ypperlig, ech han spelar i
flera scener verkligen törträffligt; i andra faller
han likväl nog mycket in i hvad Hamlet kallar
outherod Herod.? Fru Erikson, som droit
ingen, samt fru Hjortsberg och M:ile Fieker,
som båda prinsarne, fylla med heder sina roller.