r Jträttmålare, 41 år gammal, anklagad för att me
berådt mod hafva bragt en lindansare, James Bald
win, om lifvet. Den anklagade bekände allt, me
dförklarade att hans samvete sade honom, att ha
vore oskyldig. Domaren yttrade härvid: Edr
medborgare, edra hkar skola dömma eder. Guc
vare med eder ! — Rättens notarie upplåser ankla
i gelseakten, åklagaren håller sitt tal, hvilket han slu
-Jtar på foljande sätt: Jurymän! med rörelse er
tl känner jag, att aldrig ett fall förekommit, som
i högre grad påkallar edert öfverseende, än der
olycklige Hammons. Lemnom dock åt vår nå
dige Konung, ett mildra straffet, eller att hel
och hållet efterskänka det. Det är eder plig!
att uttala edert: skyldig öfver mannen, på det
hvar och en måtte erfara, att ingen är berätti-
gad att sjelf tsga sig rätt. Demaren frågade
den anklagade, om han hade någomting vidare att
yttra, hvarpå han tog till orda på följande sätt:
Mylord och mina Herrar! Med glädje anförtror
jag,som aldrig förr stått till rätta för den riao-
gaste förseelse, min ära och mitt lif i edra hän-
der. Det är nu tre år sedan jag förlerads ett
barn, en flieka, knappt fyra år gammal, enda
panten af en älskad hustru, en engel, som nu
ar i himmelen; jag förlorade detta barn — det
blef mig frånswulet; det var så godt, så skönt
mitt allt här i verlden! — Mylord och mina
, Herrar! jag säger ingenting om hvad som här-
vid föregick inom mig. Min lilla förmögenhet
gick åt till annonser i tidningarne och till frukt-
lösa efterspaningar : jag sålde mina möbler, mi-
na målmingar, — allt. I trenne år drog jag i-
igenom hvarje stad, hvarje liten köping i dessa
itrenne konungariken; öfverallt sökte jag mitt
barn, ingenstädes fann jag ett spår dertill. Så
ofta jag gemom porirättmålning förtjenat så myc-
ket, att jag åter kunde låta inrycka annonser i
-tidningarne, återvände jag hit till London. En
fredag, d. 14 sistl. April, giek jag genom Smith-
field, och såg på torget en trupp lindansare.
Ett barn stod på hufvudet, ech svängde sig
rundt omkring på ett slags hellebard. En strå-
le ur medrens själ måste hafva genomfarit min,
emedan jag straxt kände igen det. Ja, det var
mitt stackars barn! Dess moder skulle hafva
sprungit till det, slutit detsamma i sina armar;
t
1
oo
men jag — störtade mig på den — på den
menniskan — och — jag vet icke huru det
gick till, att jag svage, saktmodige man kunde
göra det — jag ryckte honom ned vid flikarze
af hans brokiga narrdrägt, jag stötte honom mot
marken — jag bragte honom om hfvet! Väl
har jag sedermera ångrat det; men i det ögon-
bliek jag begick gerningen, gjorde det mig blott
ondt, att jag icke kunde mörda honom ännu
en gång.
Domaren: Denna sinnesstämning är icke
christlig, fastän naturlig och begriplig. Huru
skall väl Gud och juryn förlåta eder, om ni ic-
ke sjelf förlåter? — Jag vet icke hvad ni,
Mylord och jurymän, kunnen besluia rörande
mig, men det känner jag: Gud har förlåtit
mig. J veten icke — jag visste det icke sjelf
— hvad, den — den menniskan gjort mig.
Goda menniskor förde barnet till mig i fängel-
set; men det var icke mera så vackert som förr
— jag hörde det svärja, jag fann det nedsänkt
i elände och förderf, och det 1genkände mig
icke mera! Det kände mig icke mera — ve-
ten J väl hvad det vill säga? Han, den elän-
dige, hade frånstulit mig mitt barns leende,!
dess själ — och jag har blott en gång bragt
honom om lifvet. — Jurymännen voro djupt .
rörda; många bland åhörarne fällde tårar. Ef-l:
ter blott ett par ögonblicks rådplägning uttala-
de juryn sitt: icke skyldig. Man måste gif-
va Hammon en eskort, för att föra honom hem,
annars hade de församlade qvinnorna burit ho-1
nom från domstolen 1 triumf.