r Jträttmålare, 41 år gammal, anklagad för att me berådt mod hafva bragt en lindansare, James Bald win, om lifvet. Den anklagade bekände allt, me dförklarade att hans samvete sade honom, att ha vore oskyldig. Domaren yttrade härvid: Edr medborgare, edra hkar skola dömma eder. Guc vare med eder ! — Rättens notarie upplåser ankla i gelseakten, åklagaren håller sitt tal, hvilket han slu -Jtar på foljande sätt: Jurymän! med rörelse er tl känner jag, att aldrig ett fall förekommit, som i högre grad påkallar edert öfverseende, än der olycklige Hammons. Lemnom dock åt vår nå dige Konung, ett mildra straffet, eller att hel och hållet efterskänka det. Det är eder plig! att uttala edert: skyldig öfver mannen, på det hvar och en måtte erfara, att ingen är berättigad att sjelf tsga sig rätt. Demaren frågade den anklagade, om han hade någomting vidare att yttra, hvarpå han tog till orda på följande sätt: Mylord och mina Herrar! Med glädje anförtror jag,som aldrig förr stått till rätta för den riaogaste förseelse, min ära och mitt lif i edra händer. Det är nu tre år sedan jag förlerads ett barn, en flieka, knappt fyra år gammal, enda panten af en älskad hustru, en engel, som nu ar i himmelen; jag förlorade detta barn — det blef mig frånswulet; det var så godt, så skönt mitt allt här i verlden! — Mylord och mina , Herrar! jag säger ingenting om hvad som härvid föregick inom mig. Min lilla förmögenhet gick åt till annonser i tidningarne och till fruktlösa efterspaningar : jag sålde mina möbler, mina målmingar, — allt. I trenne år drog jag iigenom hvarje stad, hvarje liten köping i dessa itrenne konungariken; öfverallt sökte jag mitt barn, ingenstädes fann jag ett spår dertill. Så ofta jag gemom porirättmålning förtjenat så mycket, att jag åter kunde låta inrycka annonser i -tidningarne, återvände jag hit till London. En fredag, d. 14 sistl. April, giek jag genom Smithfield, och såg på torget en trupp lindansare. Ett barn stod på hufvudet, ech svängde sig rundt omkring på ett slags hellebard. En stråle ur medrens själ måste hafva genomfarit min, emedan jag straxt kände igen det. Ja, det var mitt stackars barn! Dess moder skulle hafva sprungit till det, slutit detsamma i sina armar; t 1 oo men jag — störtade mig på den — på den menniskan — och — jag vet icke huru det gick till, att jag svage, saktmodige man kunde göra det — jag ryckte honom ned vid flikarze af hans brokiga narrdrägt, jag stötte honom mot marken — jag bragte honom om hfvet! Väl har jag sedermera ångrat det; men i det ögonbliek jag begick gerningen, gjorde det mig blott ondt, att jag icke kunde mörda honom ännu en gång. Domaren: Denna sinnesstämning är icke christlig, fastän naturlig och begriplig. Huru skall väl Gud och juryn förlåta eder, om ni icke sjelf förlåter? — Jag vet icke hvad ni, Mylord och jurymän, kunnen besluia rörande mig, men det känner jag: Gud har förlåtit mig. J veten icke — jag visste det icke sjelf — hvad, den — den menniskan gjort mig. Goda menniskor förde barnet till mig i fängelset; men det var icke mera så vackert som förr — jag hörde det svärja, jag fann det nedsänkt i elände och förderf, och det 1genkände mig icke mera! Det kände mig icke mera — veten J väl hvad det vill säga? Han, den eländige, hade frånstulit mig mitt barns leende,! dess själ — och jag har blott en gång bragt honom om lifvet. — Jurymännen voro djupt . rörda; många bland åhörarne fällde tårar. Ef-l: ter blott ett par ögonblicks rådplägning uttalade juryn sitt: icke skyldig. Man måste gifva Hammon en eskort, för att föra honom hem, annars hade de församlade qvinnorna burit ho-1 nom från domstolen 1 triumf.