skarpa bevis, anförer han dock, beskedligt nog, blot
en end , som likvisst har den, olyckan, att likna vå
ra vanliga spökhistorier -— alla hafva hört historien
men ingen sett spöket, Så har, det ock berättats
med fle.e variationer, att en viss ÅA. vore den, som
ingången i Nykterhets-lföreningen i Böne, för at
i gäck med förbindelsen, vid något tillfäll
skulle hafva ätit bränvin med sked; men tillägget
att sådant skett i Prostens nrvaro, har jag förs
sett i Altonbledet och vet bestämdt, att det är osan
ning. Det sanna deremot är, att denne A., son
varit lildömd för mord, setat på fästning för Gud
namns missbruk och hädelse mot Gudstjensten, ocl
i öfrigt varit en oregerlig fyllehund, vd en offen:ili,
samm nkomst i Fiflereds kyrka begärde blilva in
skiifven bland Nykterhets-vännerne, att han derifiå
allvarligen afiåddes, men antecknades efter flere gån
ger upprepad Önskan. Om denne A, som det sä
ges, verkligen ätit bränvin med sked eller ej, vetja,
icke, men det vet jag, att han nu är en stilla oci
fredlig person, om hvilken intet ondt spörjes.- Mer
Insändaren har ej blott velat kästa skugga på Pro-
sten W., utan ock på befolkaingen i hela Böne För-
samling, den han nog tydligen utpekar såsom me;
än andra begifven på bränning och bränvinssupande
Är det sant hvad opinionen förmenar, att författarer
till den insända artikeln är samma person, som för-
ut i några år hedrat sig med pasquiller, än öfve
den ena, än öfver den andra staden eller samhället :
Westergöthland, så må Böne Församling ej undr
på, att hennes tur nu var kommen. Allmänheter
må dock veta, att folket i Böne är lika nyktert, se-
digt och arbetsamt som trots någorstädes; att Red-
vägs Härad, hvari Böne är beläget, af Domaren :
orten lätt ett, i Justitie StatsMinisterns Berättelse
för år 1835 och derifiån i Fosterlandsvännen N:o (
intaget, loford, ,att dryckenskaps-lasten har, unde
de sista åren, inom Domsagan blifvit alltmera säll-
synt, och benägenheten för starka drycker är i afta-
gande; ,att bränning i Böne ej mer än annorstädes
kan idkas i minsta stuga, då ej andra än jord-
brukare hafva dertill laglig rättighet, och att af des-
se hafva flere, just af nykterhets-princip, upphört at!
bränna; och ändiligen, att i Böne finnas verkligen
flere, till åren komna, manspersoner, som aldrig
smaka bränvin; avdra, än flere, som ej nyttja det
dagligen i sitt hus, utan någon gång på resor eller
vid glada tillfällen, samt att ungdomen till stor del
och bar en nästan allmänligen athållas från bränvinet
— och frågas om ej detta änduck är något?
Insändaren hade bordt betänka, innan han nedskref
sin smädeskrift, att då redan tidigt motståndet och
förföljelse-andan bröto löst mot dem, som på rent
allvar ifrade för den absoluta nykterheten, kunde
hvarken Prosten W. eller någon annan vara enfaldig
nog, att söka idel pris och beröm på ett filt, der
endast tadel och åtloje vankade. Hvad Ordföranden
i Stockholms Nykterhets-sällskap skall hafva yttrat
om Nykterhetssaken i Böne, är utan tvitvel oriktigt
refererudt, åtminstone har Prosten W. aldrig sagt,
att saken hade fullkomligt lyckats i Böne, Deremot
är det också osanning, hvad Insändaren slutligen
med illa dold fröjd berättar, att Nykterhets-förenin-
gen i Böne så totalt ramlat, att hela den absoluta
Nykterhets-kohorten, med Församlingens begge Kom-
ministrar i spetsen, mangrant återtagit sina namn.
Ty om ock några sålunda ur Föreningen utgått, står
dock ena vida större del qvar; och hvad Kommini-
ine angår, har väl den ene återtagit sitt namn,
men aftåller sig dock från bränvinets dagliga bruk,
och den andre, som före sitt nykterhets-lölte var i
mer än ett afseende lörlorad och olycklig, men ge-
nom nykterheten återvunnit helsa, bergning och för-
troende, qvarstår ännu i Föreningen och lärer utan
tvifvel välsigna den, som stärkt honom i en ädel
föresats. Insändaren åberopar till vittne för sitt så
kallade beriktigande alla Presten Warholms bättre
Församlingsboer: — menar han dermed de moraliskt
bättre, har han säkert intet medhåll att påräkna;
menar han åter Församlingens tåndspersoner, så
hafva de aldivig varit närvmande vid någon enda nyk-
terhets sammankomst och kunna således icke hafva
annat att om den saken siga, än hvad de hört sä-
gas, således anekdoter. Att de skulle vara kallsin-
nige mot sin Pastor, ej besvara hans kärlek och ön-
ska se honom vederlagd, såsom Insändaren låter på-
skina, vore blott för dem så mycket mera beklag-
ligt, som deras Pastor, rätt känd och förstådd, mer
än mången förtjenar den aktning och kärlek, de ock-
så i enskilta lilvet, i min och andras närvaro, honom
med munnen mer än en gång betygat.
Detta är hvad en opartisk icke-Bönebo af sitt in-
re funnit sig uppmanad att i detta ämne yttra. Hvad
han tror sig kunna ytterligare tillägga, är en innerlig
öfvertygå!se om renheten i Prosten Warholms aft-
sigter, hvilken, om han skulle balva misstagit sig i
sättet, har detta gemensamt med flere andra, Publi-
cister ej undantagne. Men lika så öfvertygad jag är
om Prosten Warholms rena afsigter, lika forvissad är
jag äfven, att hans synnerliga nit och verksamhet för
nykte hetens befrämjande, hvilka ej kunna kallas öf-
verdrilna, då de varit enliga med Kongliga påbuds
bokstaf, och, så vidt jag förstår, ej kunnat vara
skadliga för det allmänna, redan medfört och fram-
gent skola medföra mången välsignad frukt, nu dold
för ytliga blickar, men en gång uppenbar för klarare
ögon. Om också Prosten W. ej kunnat uträtta allt
det goda han asyftat — om hans nykterhets-bemö-
danden ej haft den framgång han hoppats — hvems
är skulden? — må, ej blott alla hycklande nykter-
hets-vänner, utan äfven många andra Vederbörande
ägga handen på bröstet och svara, om de kunna:
Vi ha!ve räckt honom handen, äfven vi hafve gjort
allt hvad vi kunnat, vi hafve ej genom vår feghet
och Jljumhet befordrat hans nederlag.n
- Z.
hv. tar vå file oc Ma SG OJ a feels i dT oc Vå a få SLOG ä VVE Dä oh dd ah ol