jkan deraf förklara, hvarföre ingen vidrör ho nom, så framt ban icke med sm penta begå excesser; af. hvilka tryckfiihetslagen fordrar e exemplarisk beifran. För så vidt denna förklaring rör Ur Werge lind och hans pjes, anse vi den komma san ningen temligen nära, i synnerhet då deri tilli ka icke etydligt framskymtar den med frukta blandade fiendskap, hvilken Den Corst. hyse mot Wergeland och den fraktion af Norsk. pressen, som af bonom representeras. Der :legsnthgen ömma punkten, ller Wergelands och öfrige representanters af det så kallade bondregementet mycket omskrifna anmipatier mo Sverige, vidrör Den Const. icke, och skall af orsaker, lättare att inse än att nu i kortbet anföra, tre:igen aldrig göra det. Den Const. skall alltid Jutan betänkande framställa Wergelind m. fl. såsom representanter af Norska smutspressen, men all sin pretenderade mederation oaktadt icke våga att lägga androm till last några antipatier moi ISverige. Det händer nemligen i Norge, liksom i ISverige och annor land, att de som mest beropa sig på moderation, på ärlighet på för mågan att hålla sig obesmittade af å den ena esa sidan hopens gunst och å den andra magtens ynnest, med dessa stora fraser ej mera annat, än att söka det ena och det andra icke förlora. Angående det mycket omlarmade uvpptiåget att d. 17 Majsförmå tvenne svenska skeppare att hissa svensk nationalflagg, och hvars utförande vi redan. efter norika blad beskrifvit, meddelar Sifvertsen genom norska Morgenblidet ytterligare .upplystingar, utvisande att norska su toriteterne icke försummat försöket att af dstta upptåg göra allt hvad göras kunnat. Så låter Sifverisens relation: Natten mellan d. 17 och 18 Maj skall H. E. Ståthållsren, gref Wedel Jarlsberg, hafva lå tit genom .polismästaren förekalla en mäklare, för att af honem ec hålla upplysning om en tilldrsgelse med ett par svenska skeppare, och med dvilken tilldreagelse H. E. blifvit bekact medelst en uppsats bestämd att införas i ien Consiitutionelle. Då mäklaren förmodligen ej kunde meddela någon tillfredsställande underrättelse, lät H. E. kalla de svenska skepparne. Båds afgåfvo en sannfärdig förklaring, och den, som svukit unionsflsggan, och som ensam hade något alt berätta, förklarade, i öfverensstämmelse med sanningen, att han hade intet att beklaga sig öfver, enär jag språkat med bonom i all vänskaplighet, ingen gjort minsta min af att tvinga honom till någon ting, och jag dessutom icke framställt min önskan såsom: någon uppfordring. Det var icke hans skuld, yttrade han sedsn, att herr ståthållaren retat upp saken.? Det bör imedlertid märkas, att ståthållsren ej såg saken ur samma sycpunkt, som den ärlige skepparen Js:nsson. T-ertom fann H. E. dristighbeten att i vänskaplighet tala med en Svensk skeppare, nb. om hans flagg, vara en sådan handling, att han yttrade sin förundran, att skepparen ej svarat med handspsken ), och uppmuntrade honom att söka satisfaktion, msd löfte att förskaffa honom enhvar han xunde önska sig. Skepparen för mådde imedlertid icke tänka sig ia i H, E:s! ideer, och sålunda vardt vid denna sak intet mer att tillgöra. Sidan är den i Morgonbladet införda berät. else, icke motsägande den förut aflamnade, !! hvilken icke heller af Den Const., som skyndade, sig att upptaga saken, blifvit vederlagd. Utöf-, vadt af studerande ensamt skulle detta upptåg, å som det tillgått, knosppt förtjena att nämnas; if Herr Sifvertsen var det i sakernas närvaande läge oklokt. Huru imedlertid af denna l, andlig något stort skall kunna göras, sedan ( jelfva riksståthållaren dermed gjort ett misslyc-. adt försök, är svårt att förutsäga. Saken är I lock icke omöjlig, blott man är trägen och ic; e låter genera sig af sanningen. j KUTSS I L S d S ) En serdeles kompliment för Svenska sjömäns. seder! Red:s anm.