jkan deraf förklara, hvarföre ingen vidrör ho
nom, så framt ban icke med sm penta begå
excesser; af. hvilka tryckfiihetslagen fordrar e
exemplarisk beifran.
För så vidt denna förklaring rör Ur Werge
lind och hans pjes, anse vi den komma san
ningen temligen nära, i synnerhet då deri tilli
ka icke etydligt framskymtar den med frukta
blandade fiendskap, hvilken Den Corst. hyse
mot Wergeland och den fraktion af Norsk.
pressen, som af bonom representeras. Der
:legsnthgen ömma punkten, ller Wergelands och
öfrige representanters af det så kallade bond-
regementet mycket omskrifna anmipatier mo
Sverige, vidrör Den Const. icke, och skall af or-
saker, lättare att inse än att nu i kortbet anföra,
tre:igen aldrig göra det. Den Const. skall alltid
Jutan betänkande framställa Wergelind m. fl.
såsom representanter af Norska smutspressen,
men all sin pretenderade mederation oaktadt icke
våga att lägga androm till last några antipatier moi
ISverige. Det händer nemligen i Norge, liksom i
ISverige och annor land, att de som mest bero-
pa sig på moderation, på ärlighet på för
mågan att hålla sig obesmittade af å den ena
esa sidan hopens gunst och å den andra mag-
tens ynnest, med dessa stora fraser ej mera
annat, än att söka det ena och det andra icke
förlora.
Angående det mycket omlarmade uvpptiåget att
d. 17 Majsförmå tvenne svenska skeppare att
hissa svensk nationalflagg, och hvars utföran-
de vi redan. efter norika blad beskrifvit, med-
delar Sifvertsen genom norska Morgenblidet yt-
terligare .upplystingar, utvisande att norska su
toriteterne icke försummat försöket att af dstta
upptåg göra allt hvad göras kunnat. Så låter
Sifverisens relation:
Natten mellan d. 17 och 18 Maj skall H.
E. Ståthållsren, gref Wedel Jarlsberg, hafva lå
tit genom .polismästaren förekalla en mäklare,
för att af honem ec hålla upplysning om en till-
drsgelse med ett par svenska skeppare, och med
dvilken tilldreagelse H. E. blifvit bekact medelst
en uppsats bestämd att införas i ien Consiitu-
tionelle. Då mäklaren förmodligen ej kunde
meddela någon tillfredsställande underrättelse,
lät H. E. kalla de svenska skepparne. Båds
afgåfvo en sannfärdig förklaring, och den, som
svukit unionsflsggan, och som ensam hade något
alt berätta, förklarade, i öfverensstämmelse med
sanningen, att han hade intet att beklaga sig öfver,
enär jag språkat med bonom i all vänskaplighet,
ingen gjort minsta min af att tvinga honom till
någon ting, och jag dessutom icke framställt min
önskan såsom: någon uppfordring. Det var icke
hans skuld, yttrade han sedsn, att herr ståt-
hållaren retat upp saken.? Det bör imedlertid
märkas, att ståthållsren ej såg saken ur samma
sycpunkt, som den ärlige skepparen Js:nsson.
T-ertom fann H. E. dristighbeten att i vänskap-
lighet tala med en Svensk skeppare, nb. om
hans flagg, vara en sådan handling, att han yt-
trade sin förundran, att skepparen ej svarat med
handspsken ), och uppmuntrade honom att
söka satisfaktion, msd löfte att förskaffa honom
enhvar han xunde önska sig. Skepparen för
mådde imedlertid icke tänka sig ia i H, E:s!
ideer, och sålunda vardt vid denna sak intet
mer att tillgöra.
Sidan är den i Morgonbladet införda berät- .
else, icke motsägande den förut aflamnade, !!
hvilken icke heller af Den Const., som skyndade,
sig att upptaga saken, blifvit vederlagd. Utöf-,
vadt af studerande ensamt skulle detta upptåg,
å som det tillgått, knosppt förtjena att nämnas; -
if Herr Sifvertsen var det i sakernas närva-
ande läge oklokt. Huru imedlertid af denna l,
andlig något stort skall kunna göras, sedan (
jelfva riksståthållaren dermed gjort ett misslyc-.
adt försök, är svårt att förutsäga. Saken är I
lock icke omöjlig, blott man är trägen och ic- ;
e låter genera sig af sanningen. j
KUTSS I
L
S
d
S
) En serdeles kompliment för Svenska sjömäns.
seder! Red:s anm.