-ipad Konungaförsäkran af den 23 Februar el 1759, som uti 1.9. utryckeligen bjuder och befaller att BorgareStåndet eller, som order ännu tydeligare lyda Rikets Borgerskap eller städerne i allmänhet skola vid deras innehafvande i äldre och sednare tider erhållne privilegier, frioch rättigheter, grundade på Kongl. Resolutioner i evärdeliga tider, bibehållas och skyddade vara, så attdem ej eller i anseende till deras handel och sjöfart, näringar och rörelser, minsta hinder eller förfång tllfogas skall, och uti 2. 6. att ingen må tillåtas borgerlig handel eller rörelse drifva, som derå burskap e) vunnit, samt afgiften till kronan eeh staden derför betalar. Man må nu deremot invända hvad som hälst, så står den satsen fast att det är dessa försäkringar, hvilka inbegripas uti 114 6. Reg,-formen, som betryggar. samtliga RiksStånden om tillgodonjutande hvar för sig af de dem förlänte privilegier, förmoner, rät; Itigheter och fribeter. Det är sant BorgareStån, det, eller, som är detsamma, Rikets Borgerskap . och städerne i allmänhet hafva ägt flere andra förI säkringar i detta ämne, meddelte genom särI skilta Kongl. Resolutioner såsom om inskränkning af Borgares antagande utöfver behöfligt antal m. m.d. Dessa hafva förfallit genom kon cessionerna RiksStånden emellan af vissa ömse sidiga privilegier, af Kongl. Maj:t i Nåder kungjorde den 6 April 1810. Sålunda har Bor-. gareStåndet medgifvit inträde för alla uti rättighet till idkande af all borgerlig näring, emot åliggande af deremot svarande borgerlig tunga; inom denna gräns har Näringsfriheten blifvit föremål för sådan ekonomisk lagstiftning, som 189. 5. RB. F. omtalar, och ingen oväldig lärer såleI des kunna bestrida Konungens rätt att föreskrifj va de öfrige vilkor för idkande af handel, handtverk, slöjder och manufakturer, hvilka altid z me I 2 0 hu I me rit och altid skola blifva att anse för borgerlige näringar, det vill såga sådane de der af ingen annan än den, som utgör borgerlig Itunga, må kunna utöfvas. Förgäfves må man söka att uppställa såsom tvistämne hvad med borgerlig tunga förstås. Saken är i sig så klar, jatt endast de emot hvaraudra stridande interessen kunna inveekla den, för att förklara den till! hvar sin fördel. Borgerlig tunga innefattar förbindelsen, att vidkännas alldeles enahanda skylI dighet som borgare åligger, eller med andra ord, lemahanda reella och personella onera till kronan och staden. Lägges blott denna grund för all näringsfrihet, skall begäret att deraf komma 1i åtnjutande icke blifva så häftigt som det nu är, och lederna af motståndare så småningom glesna, trefnad bibehållas så väl i stad som på landet, samt ordning och skick ännu en gång komma till stånd äfven inom mnäringarnas område. Längre ville ej heller Rikets Ständer komma vid 1823 års riksdag ej eller de kommitterade, som år 1816 utarbetade förslag till lagar för näringarna. Det var Kommersekollegium ensamt förbehållet att nedrifva skiljemuren emellan stadsmanna och landtmanna näring, och nu sednast att vilja tillåta all slags handel på landet, utom den med utländska väfverivaror. Man kunde också vänta sig något dylikt, då gamla tvångslagars förfäktare sökte bestrida till och med Konungens rätt att utfärda Ordningar och Reglementen, ehuru man icke bordt glömma att både 1720 års skråordning och 1734 års handelsreglementen äro Kongl. mandater, de der visst icke kunna inbegripas under 114 R.F. efter dess verkliga anda och mening. Detta vare i allmänhet sagdt om Kommersekollegii underdåniga förslag till förnyadt bandelsreglemente, Om vi bärom varit vidlyftigare än en : tidningsartikel medgifver, skola vi vid den speciella, granskningen af förslaget försöka att inskränka, oss till några få anmärkningar. s 1 . innehåller en definition på hvad hand-i, lande äro, och förklaras desse vara de, soml, uppköpa varor och desamma till salu utbjuda il; magasiner, eller i öppna bodar, eller genomi, kringvandrande eller kringresande personer. Omj, pu en definition på handlande här erfordrades,j, I ft 1 1 i AA KK VA mA RA MR KK KA UR torde få medgifvas, att den uppgjorda är ganska misslyckad. Såsom skäl för detta påståsnde hänvisa vi till 2 ., som i fråga om handels-indelning i grossoch minuthbandel utrvärker att den! anförda definitionen icke håller stånd. Här får man veta, att med grosshandel, bland annat, förstås rättighet att från stapelstädernes eller öf-q riga hamnar i riket utskeppa och införa varor,d in åtgärd, som i definitionen ej omtelas. Rättigheten, som 3 . lemnar minuthand-lri i : TE : : o a ; ande i stad att försälja sina varor i så många! fi SR SA EE a FY Kr 3