sec, som gor branavinet UN en Destand5del VIC måltiderna, adlat dess bruk, att vi så må säga så att opinionen gjort ett godt bränvinsbord biåde till en nödvändig beståndsdel af, och nästar en basis för sjelfva den urgamla Svenska gästfriheten. Huru många Prest eller Brukspatronshus fianas väl på -landet, som af vit för nyckterhetsprincipens genomförande skulle vilja exponera sig för den anmärkningen, att ej kunna bjuda en främmande eller en socknebo på ett glas godt bränvin? Och likväl måste det medgifvas att om bränvinet anses absolut skadligt för menniskokroppen, så är det väl en pligt hos hvar och en, som ingår i en förening med syfiemå till dess uträtande, att icke blott sjelf afhålla sig ifrån njutningen deraf, utan också på allt sätt, så vidt i hans förmåga står, förekomma, att icke den skada han vill undvika, må tillfogas andra, ty annars är hans nit ju endastljumt och halft, eller huru? Lika tydligt är det, att redan den blotta omständigheten, att bränvinet dsgligen finmes för ögonen, och dukas fram vid måltiderna, utgör en retelse att vjuta deraf, väcker ett begär, som kanske eljest skulle slumra, underhåller vansn och öfverför den från husbondfolket till tjenstebjon och arbetare. Vi vilje icke vid detta tillfälle inlåta oss vidlyftigt i den speciella undersökningen, huru ech af hvad anledning bränvinet kommit att spela en så vigtig roll i den Svenska nationens umgänrgslif, serdeles på landsbygden. Utem den gamla traditionen att det hårdare klimatet fordrade mera retmedel, utom arfvet ifrån en råare tid, då det ut gjorde ett slags hederstäflan att taga stora supar, och utom den andel, som Gustaf III:s slemma vinningslystnad hade i denna nationalolycka; skulle man eljest måhända kunta uppsöka ännu djupare orsaker dertill i sjelfva samhällets nuvarande erganisation: Det vore kanske icke svårt att visa, att i ett land, der folket eller medborgarne sjelfve hafva nästan ingen andel i hvad som rär fäderneslandets vigtigaste angelägenheter, der Styrelsemakten oberoende af nationens val eller kontroller, genom sin hierarki nästan mer än på något annat ställe griper ända ned i: rötterna af nationen och enväldigt bestyr äfven; om ireglorna för den enskilda hushållningen; der i följd häraf den ojzmförligt största delen af folket befinner sig i torftiga eller knappa vilkor; der Konungen i Stats Rådet skall, såsom man nyligen sett af Stitstidningen, yttra sig öfver rättigheten att uppföra ett plank, och der en nykterhetsförening icke tilltror sig träda i verksamhet utan att begära Kungl. savktion; i detta: land torde det icke finnas. underligt, om den allmänna andan och sj-lfva sällskapsbegäret, som icke kan qväfvas hos menniskan, söker ett: utrymme åt annat håll och en: föreningspunkt uti sådana lägre tidsfördrif och förströelser, som bränvissbordet, spelbordet och toddyn erbjuda, ! samt uti de associationer af umgängeslifvet, som inledas gezrom frukostsupen, kyrksupen eller se-. xan. För hvar och en, som icke är visionär, : skall det imedlertid, efter hvad vi tro, visa sig solklart, att utan aptitsupens borttagande inom :! de förmögnsre klassernas samqväm blir det ett fruktlöst försök att söka taga det fån de ringare,: åt hvilka man har intet ait gifva i stället, likasom vi äre öfvertygade, att orsaken hvarföre nykterheten gått så mycket lättare framåt i A-: merika än i alla andra länder, äfvensom att spelbord der icke få synas i societeten, är in-;j gen annan, än att menniskorna, när de träffss,! hafva uti sina allmänna angelägenheter, och det interesse, för dem, som folkets större andel deruti skapar och underhåller, helt andra och högre! föremål, att sysselsätta sin uppmärksamhet. Det blir således i allt fall frågan om afskaffande af bränvinsborden; som måste blifva den nya Nykterhets-föreningens hufvudsyfie, om den skall lyckas. Men härtill kjelpa skrifters. utspridande ensamt ganska litet. — Det: är icke blott med lärsn, utan äfven med exemplet, man skall pradika, och 7 härvid båtar det icke ens, att blett för sin person afsäga sig bruket afi spirituosa. Om deona förening icke skall stadna precist på samma punkt som den gamla, måste den derföre sannolikt göra det till första punkten af sina stadgar, att Hrr Franc Sparre, Berzelius, von Hertmansdoiff och alla de: öfrige, som nu öfvertsgit det svåra värfvet, öfverenskomma och förbiuda sig, jemte det de sjelfve afstå från att taga bränvin (hvilket tvifvelsutan redan skeit), äfven att afskaffa branvinsbordet i sina hus, när de hafva främmande, utan att derifrån låta afbålla sig genom några hviskningar eller de långa ansiegten. som i början tarde