sec, som gor branavinet UN en Destand5del VIC
måltiderna, adlat dess bruk, att vi så må säga
så att opinionen gjort ett godt bränvinsbord biå-
de till en nödvändig beståndsdel af, och nästar
en basis för sjelfva den urgamla Svenska gäst-
friheten. Huru många Prest eller Brukspatrons-
hus fianas väl på -landet, som af vit för nyck-
terhetsprincipens genomförande skulle vilja ex-
ponera sig för den anmärkningen, att ej kunna bju-
da en främmande eller en socknebo på ett glas
godt bränvin? Och likväl måste det medgifvas
att om bränvinet anses absolut skadligt för men-
niskokroppen, så är det väl en pligt hos hvar
och en, som ingår i en förening med syfiemå
till dess uträtande, att icke blott sjelf afhålla sig
ifrån njutningen deraf, utan också på allt sätt, så
vidt i hans förmåga står, förekomma, att icke
den skada han vill undvika, må tillfogas andra,
ty annars är hans nit ju endastljumt och halft,
eller huru? Lika tydligt är det, att redan den
blotta omständigheten, att bränvinet dsgligen fin-
mes för ögonen, och dukas fram vid måltiderna,
utgör en retelse att vjuta deraf, väcker ett be-
gär, som kanske eljest skulle slumra, underhål-
ler vansn och öfverför den från husbondfolket
till tjenstebjon och arbetare.
Vi vilje icke vid detta tillfälle inlåta oss vid-
lyftigt i den speciella undersökningen, huru ech
af hvad anledning bränvinet kommit att spela
en så vigtig roll i den Svenska nationens umgänrgs-
lif, serdeles på landsbygden. Utem den gamla
traditionen att det hårdare klimatet fordrade mera
retmedel, utom arfvet ifrån en råare tid, då det ut
gjorde ett slags hederstäflan att taga stora su-
par, och utom den andel, som Gustaf III:s
slemma vinningslystnad hade i denna nationalo-
lycka; skulle man eljest måhända kunta uppsö-
ka ännu djupare orsaker dertill i sjelfva sam-
hällets nuvarande erganisation: Det vore kan-
ske icke svårt att visa, att i ett land, der folket
eller medborgarne sjelfve hafva nästan ingen
andel i hvad som rär fäderneslandets vigtigaste
angelägenheter, der Styrelsemakten oberoende
af nationens val eller kontroller, genom sin
hierarki nästan mer än på något annat ställe
griper ända ned i: rötterna af nationen och
enväldigt bestyr äfven; om ireglorna för den
enskilda hushållningen; der i följd häraf
den ojzmförligt största delen af folket befinner
sig i torftiga eller knappa vilkor; der Ko-
nungen i Stats Rådet skall, såsom man ny-
ligen sett af Stitstidningen, yttra sig öfver
rättigheten att uppföra ett plank, och der en
nykterhetsförening icke tilltror sig träda i verk-
samhet utan att begära Kungl. savktion; i detta:
land torde det icke finnas. underligt, om den
allmänna andan och sj-lfva sällskapsbegäret,
som icke kan qväfvas hos menniskan, söker ett:
utrymme åt annat håll och en: föreningspunkt
uti sådana lägre tidsfördrif och förströelser, som
bränvissbordet, spelbordet och toddyn erbjuda, !
samt uti de associationer af umgängeslifvet, som
inledas gezrom frukostsupen, kyrksupen eller se-.
xan. För hvar och en, som icke är visionär, :
skall det imedlertid, efter hvad vi tro, visa sig
solklart, att utan aptitsupens borttagande inom :!
de förmögnsre klassernas samqväm blir det ett
fruktlöst försök att söka taga det fån de ringare,:
åt hvilka man har intet ait gifva i stället, lika-
som vi äre öfvertygade, att orsaken hvarföre
nykterheten gått så mycket lättare framåt i A-:
merika än i alla andra länder, äfvensom att
spelbord der icke få synas i societeten, är in-;j
gen annan, än att menniskorna, när de träffss,!
hafva uti sina allmänna angelägenheter, och det
interesse, för dem, som folkets större andel deruti
skapar och underhåller, helt andra och högre!
föremål, att sysselsätta sin uppmärksamhet.
Det blir således i allt fall frågan om afskaf-
fande af bränvinsborden; som måste blifva den
nya Nykterhets-föreningens hufvudsyfie, om den
skall lyckas. Men härtill kjelpa skrifters. ut-
spridande ensamt ganska litet. — Det: är icke
blott med lärsn, utan äfven med exemplet, man
skall pradika, och 7 härvid båtar det icke ens,
att blett för sin person afsäga sig bruket afi
spirituosa. Om deona förening icke skall stad-
na precist på samma punkt som den gamla,
måste den derföre sannolikt göra det till första
punkten af sina stadgar, att Hrr Franc Sparre,
Berzelius, von Hertmansdoiff och alla de: öfrige,
som nu öfvertsgit det svåra värfvet, öfverens-
komma och förbiuda sig, jemte det de sjelfve
afstå från att taga bränvin (hvilket tvifvelsutan
redan skeit), äfven att afskaffa branvinsbordet i
sina hus, när de hafva främmande, utan att
derifrån låta afbålla sig genom några hvisknin-
gar eller de långa ansiegten. som i början tarde