hvarföre de i sjelfva verket ingalunda kupna så
gas sämre tjanta med en afsättning än med a
aldrig blifva befordrade, ett rmissöde, hvilket 1e
geringen efter beh2g kan låta vederfaras hvilke
embeisman som helst.
Och skulle msn af det, som nu inträffat, kun
na antaga, att regeringen eller Konungen äro sin
nade att begagna omförmälde sin rättighet, s
kommer man öfven till den slutsats, att inge
ermbetsmanr kan kallss obtroende, så vida ha
ej är i den ställning, att det är honom likgil
tigt om han njuter befordran eller ej. Vi be
tvifla icke att Norges hederliga embetsmanna
korps räknar många individer, som föredrag
hvarje offer heldre än att underkasta sig god
tycket i frågan em befordran ; men af många,
synnerhet yngre och uppåt sträfvande män, ker
allmänheten ej vämta en sådan försakelse. Oct
ehuru opinienen om embetsmänumens bereende
foga kan inverka på tidningslitteraturem, hwvilker
utan tvifvel skall fisna trefnad, åfven em em-
betsmäm ej äro namngifne tidningsredaktörer,
skall den likväl lända till skada i många andr
forkållandeu, hvaribland kallet till rep:esentan:
intager första rummet.
Embetsmän hafva nemligen vid de tvenne si-
sta Storthingen, mer än man efter vårt stals-
skick skulle önska, varit uteslutne från repre-
sentationen. Vi säga efter vårt statsskick, 1y
man miste medgifra att embetsmän i allsänhet
icke äro de, bland hvilka det vore naturligast
att söka folkets representanter på Stortnimget.
Men då hos oss representanten bör sökas inom
valdistriktet, och då vi inom amten, utom em-
betsmanrakorpsen, äga få män af den bildning,
den politiska blick och flerfaldiga insigt i stats-
ssker, som äro så högst önskeliga egenskaper
hos representanten, så är det af stor vigt att
man ej föröker de betänkligheter, som så natur-
ligt framställa sig mot embetsmäns utväljande.
Enoligt vår kännedom om de grunder, som vid
de tvezae sista valen förmådde landsorterne att
föredraga bönder framför embetsmän, härledde
sigidsssa grunder ej så mycket från föreställmin-
gen om embetsmännens beroende, som från en
önskan att uppnå besparingar i statsutgifterne
och få afskaffade flera bördor och missbruk,
dem embetsmännea ansigos hylla. Så önskligt
och gödvändigt vi ause det vara, att Storthin-
get icke saknar en andel af upplysta bönder, så
k:n man dock ieke övska att dessa utgöra plu-
raliteten, så länge flera af dem måste anses för
ganska inskränkta personer. Men om en så
ringa grad af opposition, en så sällspord kraft-
yttring mot regeringens åsigter och handlings-
sätt, som man någon ging förefunnit i Den
Constitutionelle ucder dess osfbrutna, direkta j
eller indirekta försvar för allt, som kunnat vara:
regeringen behagligt, om denna ringa opposition, !
villa vi säga, skulle vara tillräcklig att förorsaka
en af dess redaktörers förbigtende vid en be-
fordran, så måste naturligen den tanka uppkom-,
ma, att regeringen ej skall underlåta att följa
samma grundsats mot de embetsmån, som på:
Storthinget någon gång vågade yttra sig emot:
regeriogen. Härigenom får allmogen en för-;
ökad anledning att utesluta embetsmän fråni
representationen, och ett ondt, som man ansåg!
sedan hafva uppnått krisen, erhåller ny näring
och skall sedermera måhända ej kunna upphät-
vas utan på eu indirekt och lång väg. i
Man må häremot icke :nvända, hvarken att!
regeringen ännu ej visat en så påtaglig fiendt-
hghet mot embetsmän af oppositionen på Stor-!
thingen, ej heller att den opåkallade oppositio-;
nen i en tidning är något helt annat än nöd-.
vändigbeten att intaga sin plats å Storthinget
cch der handla efter pligt och öfvertygelse. )
Ty kommer man till den öfvertygelse, att rege-
riogen ej vill lida eller befordra de embetsmän, :
som uttalat sig mot regeringens åsigter, så gif-
ves ingen borgen för att ju samnaa grundsats :
göres gällande mot embstsmannen såsom Stor-
thingsman, så väl som mot embetsmannen såsom
publicist, och i alia händelser måste den förre
frukta att dela de sedoares öde, och ringa grund,
fioves för den föreställningen, att regeringen
skulle fördraga embetsmannens sjelfständighet på
det ena stället mer än på ett annat. l !
Det behöfver ej nämnas, att regeringen, bät-
tre än vissa officerare i Trondbjem, måtte kun-;S
us skilja publicisten från embetsmannen, och vil
vilja icke heller nämna huru gagvande och he- (
årande det vore för regeringen sjelf att äga em- äl!
vetsmän i spetsen för de oberoende tidningarna. ,
Deremot kunde väl, med afseende på ifrågava- CK
rande fall. förtiena att nnderstkac hut 2 an 5
I