ustionen; ty seten, det flus ) muse Lagv2 pop ; Frankrike.? Hsu varvar för den oförsigtigheen ett, då hela nationen segrat 1830, förbehålla alla politska rättigheter och prsrogativer at en ar 150,000 monniskor bestående medelklass. Hr Guizot måste stå en lång sad obemärkt 1 tabuonen, medan en stor mängd deputerade (hvaribland Thiers ?!) omger Bariot och graiulerar. Då G. ändiligen kom till ordet, begynte han med att loforda den förre talarens höga idger och ädla språk och att försvara sig emot baeskyilningen, att det var en rangfråga som upplöste kabinettet, eller att den i sex år följda politik är hårdbje.tad och stidande mot 1830 års principer. Komme Hr Barrot och hans vänuer till syret och såge sig tvungna att afvika från den hitintills foljda pohtik, så skulle nationen vara mycket förändrad; och det skulle sannerligen fordras helt annat än disjunctioaslagar. Hr G. erkände, att i landet funnes en fördom för oppositionen; och likval, så ofta oppositionen hade någon utsigt att homma till styret, uppväckte detta stor oro. Opposiionens system förkastas af den lagligen konstituerade nationen le pays legalement coaågguc). d. v. s. nationalgardet, valkollegiersa ock kaimrarar. (Buller, skratt på venstra sidam). Falaren afvisade den tydning, man gifvit hans defintion på medelklass. Regeringen arbetsde osflåtligen på dennas utsträckande. Man måste idag vadeanrödja dessa gamla fördomar om de pofska rättigheternas allmänlighet, detta system som varit den sanna frihetens död, hvarhälst det blifvit tillämpadt. (Hr Garnier Pages begärde ordet). Demokratien har blifvit störtad, emedan hon icke velat erkänna semhällshierarkien, emedan hon ej nöjt sig med friheten, utan velat slå under sig och sluka allt. Talaren pistod, att Fransmännen äga den största frihet bland alla folk; ait demokratien kan höja sig; att regeringen arbetar derpå. En ordvexling uppstod med Hr Barrot, som gjorde den invändningen, att de, som ur demokraiiea uppstigit, gjort det under jemnlikhetssystemet. Hr Guizot ville emottaga arfvet af 1791 och 92; de följande årea ville han antaga i historien, men icke för Frankrikes framtid. Han förklarade, att han aldrig ämnade afvika från den stråt, han altid följt, och för hvilken han upp: offrat, hvad som är en statsman kärast, sin popularitet. Han hade tjenat i samma läger med Hr Barrot och varit lika populår som han. Det var visst ljut att emotiaya hopens bifallsrop. Men tslaren hade uu öfvergifvit denna populariet, ty det fannes en annan, som han ännvu ifrigare eftersträfvade: det förtroende man inger nauouens interessen, de konserverande interessena. Denoa populentet ville Hr G. söka, i det har oafvändt ginge i deras leder, hvilka tro, atl Frankrike hunvit sitt mål, och att allt är konsosderadt. Han afundades ingen en annan sorts popularitet. (Mycket lyckönskniogar från f. d. plura.iteten). Härmed var sessionen för dager elutad. Följande dagens session (d. 3) öppnades med ett tal af Hr Garnier Pages, hvari fr Guizots satser och uppgifter häcklades, men som i öfrigt, åtminstone jör utländningar, icke har något egentligt intresse. Hufvudsumman var, al! Guzot vist icke, såsom han uppgifvit, alltid haft samma politik, och att doktrinärerne icke hafva pluraliteten för sig, icke enas den legals nationens. Hr Thiers var den siste talaren i denna debatt. Hans yttrande är af mycken märkvärdighe; men vi kunna blott i korthet meddela hufvudpunkterna deraf. Han frågade: hurudan är lande:s verkliga stallning? Sedan sex år tillbaka har intet af regeringen framlegdt lagförslag bifvt af lagsiittningen afslager. I år har disjunciionslagen blifvit forkestad. Tiden har förändrat sig. Söndriogar, som uppstått 1 kamraroa och i landet, hatva kommit häraf, men icke af olyckliga passioner, såsom man föregifvit. — Talaren uppdrog en tafla af hvad man bede att frukta 1830, framför allt republiken, och huru mon förebyggt faktionernas spel, hvarvid han icke unde lät att försvara sina egoa repeessiva lagar. Han undersökte skälen till söndringen mel!lav männen af d. 11 Oktober. Disjunexonslagen var ett beklagligt företag. Nonaveletionslagen var otjenlig. Taleren ogillar den ömkliga och rädda politiken, att till embeer endast kalia lika tänkande; han sjelf hade ofta vågat utnämna sina opinmions-motståndare. Uian försonlighet kan en styrelse icke gå. Et annat fel, som kan förebrås männen af den 11 Okt., är alt deras repressiva åtgärder vanligen . ee . EE 1