ustionen; ty seten, det flus ) muse Lagv2 pop
; Frankrike.? Hsu varvar för den oförsigtighe-
en ett, då hela nationen segrat 1830, förbe-
hålla alla politska rättigheter och prsrogativer
at en ar 150,000 monniskor bestående medel-
klass.
Hr Guizot måste stå en lång sad obemärkt
1 tabuonen, medan en stor mängd deputerade
(hvaribland Thiers ?!) omger Bariot och gra-
iulerar. Då G. ändiligen kom till ordet, be-
gynte han med att loforda den förre talarens
höga idger och ädla språk och att försvara
sig emot baeskyilningen, att det var en rang-
fråga som upplöste kabinettet, eller att den i
sex år följda politik är hårdbje.tad och sti-
dande mot 1830 års principer. Komme Hr
Barrot och hans vänuer till syret och såge sig
tvungna att afvika från den hitintills foljda po-
htik, så skulle nationen vara mycket förändrad;
och det skulle sannerligen fordras helt annat än
disjunctioaslagar. Hr G. erkände, att i landet
funnes en fördom för oppositionen; och likval,
så ofta oppositionen hade någon utsigt att hom-
ma till styret, uppväckte detta stor oro. Op-
posiionens system förkastas af den lagligen
konstituerade nationen le pays legalement coa-
ågguc). d. v. s. nationalgardet, valkollegiersa
ock kaimrarar. (Buller, skratt på venstra sidam).
Falaren afvisade den tydning, man gifvit hans
defintion på medelklass. Regeringen arbetsde
osflåtligen på dennas utsträckande. Man må-
ste idag vadeanrödja dessa gamla fördomar
om de pofska rättigheternas allmänlighet, detta
system som varit den sanna frihetens död, hvar-
hälst det blifvit tillämpadt. (Hr Garnier Pages
begärde ordet). Demokratien har blifvit stör-
tad, emedan hon icke velat erkänna semhälls-
hierarkien, emedan hon ej nöjt sig med frihe-
ten, utan velat slå under sig och sluka allt.
Talaren pistod, att Fransmännen äga den stör-
sta frihet bland alla folk; ait demokratien kan
höja sig; att regeringen arbetar derpå. En ord-
vexling uppstod med Hr Barrot, som gjorde den
invändningen, att de, som ur demokraiiea upp-
stigit, gjort det under jemnlikhetssystemet. Hr
Guizot ville emottaga arfvet af 1791 och 92;
de följande årea ville han antaga i historien,
men icke för Frankrikes framtid. Han förkla-
rade, att han aldrig ämnade afvika från den
stråt, han altid följt, och för hvilken han upp:
offrat, hvad som är en statsman kärast, sin po-
pularitet. Han hade tjenat i samma läger med
Hr Barrot och varit lika populår som han. Det
var visst ljut att emotiaya hopens bifallsrop.
Men tslaren hade uu öfvergifvit denna popula-
riet, ty det fannes en annan, som han ännvu
ifrigare eftersträfvade: det förtroende man inger
nauouens interessen, de konserverande interessena.
Denoa populentet ville Hr G. söka, i det har
oafvändt ginge i deras leder, hvilka tro, atl
Frankrike hunvit sitt mål, och att allt är kon-
sosderadt. Han afundades ingen en annan sorts
popularitet. (Mycket lyckönskniogar från f. d.
plura.iteten). Härmed var sessionen för dager
elutad.
Följande dagens session (d. 3) öppnades med
ett tal af Hr Garnier Pages, hvari fr Guizots
satser och uppgifter häcklades, men som i öf-
rigt, åtminstone jör utländningar, icke har nå-
got egentligt intresse. Hufvudsumman var, al!
Guzot vist icke, såsom han uppgifvit, alltid
haft samma politik, och att doktrinärerne icke
hafva pluraliteten för sig, icke enas den legals
nationens.
Hr Thiers var den siste talaren i denna de-
batt. Hans yttrande är af mycken märkvärdig-
he; men vi kunna blott i korthet meddela huf-
vudpunkterna deraf. Han frågade: hurudan är
lande:s verkliga stallning? Sedan sex år till-
baka har intet af regeringen framlegdt lagförslag
bifvt af lagsiittningen afslager. I år har dis-
junciionslagen blifvit forkestad. Tiden har för-
ändrat sig. Söndriogar, som uppstått 1 kam-
raroa och i landet, hatva kommit häraf, men
icke af olyckliga passioner, såsom man föregif-
vit. — Talaren uppdrog en tafla af hvad man
bede att frukta 1830, framför allt republiken,
och huru mon förebyggt faktionernas spel, hvar-
vid han icke unde lät att försvara sina egoa re-
peessiva lagar. Han undersökte skälen till sön-
dringen mel!lav männen af d. 11 Oktober. Dis-
junexonslagen var ett beklagligt företag. Non-
aveletionslagen var otjenlig. Taleren ogillar
den ömkliga och rädda politiken, att till em-
beer endast kalia lika tänkande; han sjelf hade
ofta vågat utnämna sina opinmions-motståndare.
Uian försonlighet kan en styrelse icke gå. Et
annat fel, som kan förebrås männen af den 11
Okt., är alt deras repressiva åtgärder vanligen
- . ee . EE 1