denona har det i alla fell ett absolut veto för al
Ja förslag till förändringar i Svenska grundla
gen, och erfarenheten må visa om det icke skal
gora detta veto gällande, då frågan om en re
representationsreform verkligen kommer unde
grundlagsmessig behandling, och att en såda
reform allmärneligen i Sverge anses som de
första och nödvändigaste förändring i brödrari
kets institutioner, hafva vi åtminstone allt hit
tills trott oss med skäl kunna antaga.
Hvad andra punkten af den Svenska författa
rens yltrande angår, så har det väl aldrig vari
någon aldrig så litet uppiyst Norrmans mening
ait ens elt parti i Sverige skulle existera, sor
obetingadt skulle vilja göra den Norska konsti
tutienen till Sveriges. Men att man inom de
parti, som önskar en reform i representationen
vore böjd att af nämnde konstitution upptag
de delar, som tillintetgöra adelns ställning i re
presentationen, har man utan tvifvel haft fog at
antaga, och detta är nog för att gifra grund til
nämnde stånds antipati met Norges grundlag
och huru ofta denna grundlag blifvit leforda
af Svenska publieister, kan aldraminst vara de:
ärade författaren obekant. Norska statsförfatt
nicgen har praktiskt ådagalagt sin duglighet fö
Norge, i det den utvecklat och befästat lamdet
lycka, och detta är väl tillräeklig grumd til
den oinskränkta kärlek, hvarmed Norrmanne)
omfattar hemne; men deraf följer ingalun
da, att han anser hsmve för ett idsal
hvilket bör tjexa alla ardra stater, de der ön
ska förbättra sia grumdlag, till ett ofrånviklig
mönster. Norges grundlag har sina fel, och v
tillstå gerna att, efter vår öfvertygelse, den svea
ska författaren med skal fästat uppmärksamhe-
ten på en af dessa brister på tillbörlig mora
Jlisk semverkan mellan statsmagterna. Penn:
brist synes äfven hafva blifvit allt mer och me
erkänd här i landet och det är utan tvifre
detta erkännande, som framkallat det af rege-
ringen rfåväll sem enskilda väckta förslag til
statsrådens deliagande i stertingets förhamdlingar
Beträffande sluiligen eitaterna ur broehyrem
Det norske Storthing i 1833 lärer exhvar, som
läsit:den breebyrem, finna, att man af de spridds
och ur sammanhanget löeryekta erd, dem den
svemska författarem eitsrar, ingalunda förmår in-
hermata författarens tanka angåendsa norska valsy-
stemet, och vi vilja rörande dezma punkt, si
mycket mindre ingå i någon vidlyftig förklaring.
som brochyrenms författare snart lärer få anled-
nisg att, röramde nämnde system ånye yttra hu-
ruledes ham eftsr fortsatt begrundamde och den
vid ett sednare storthing vunna erfarenhet be-
tresktar denna sak. Ehuru vi villigt medgifva
att den sVenska författaren, för att vara utlånd-
nisg, lemnar rätt godt besked em våra förhål-
landen, kunna vi likväl med afseende på hans
förestående såväl som flera andra omdömen öf-
ver våra storthing, icke återhålla den anmärk-
nicg, att då man obetingadt rosar våra första
storthing på de sednares bekostnad, så ådagaläg-
ger man tydligt att man ej eger tillräcklig be-
kaniskap, hvarken med de förra eller de sed-
nere.