KR stridande emot sanningen. LikatMes vore det en irriug af samme talare, att man gåfve mo narkien styrka, då man fordrade föga för henne. Denna irring härrörde deraf, att Hr Garnier Pages skiljde Konungen ifrån staten , då likväl båda voro så imnerligt förenade, att man väl kunde säga: att göra anslag för Konungen, är detsamma sem att göra! anslag för staten. Thronens glans höjde dess anseende i folkets ögon. — Det argument emot dotationen, som den endre talaren (Demarcay) hemtat af den torft: ge ställning, hvari 22 del af nationen befaon sig, vore för öfrigt ett farligt argument. Det vore icke derigeaom att mean väckte de arbetande klassernes afand emot högre samhällsbelägenheter, som man förbättrade deras ställning. — Detta kunde blott ske derigenom, att maz uppmanade dem ull måttlighet och arbetsamhet, och att placera sina penningar i sparbankerae. Hr :Dupin talade äfvea för anslaget. I alla parlamentariska frågor, i synnerhet i sådana som den nu ifrågavarande, måete man hålla sig inom det skickligas gränser. Man finge väl yttra sig, men icke skrifva broschyrer. (Allusion på Cormenin.) Klagan att diskussionen blifvit brådstörtad, vore obefogad. Måhända skulle man låtit pressen fått bemägtiga sig detta ämne innan diskussionen, och göra det förhatligt, liksom den gjort med ett annat förslag. Äfven vore det påståendet orimligt, att man bordt uppskjuta diskussionen så långe, till dess Kammaren fått tid att erfara landets tänkesätt i afseende på denna fråga. En deputerad hade blott att rådfråga sitt samvete. Hertigen af Orleans ägde och finge intet mera, än hvad Frankrike gåfve honom. (Detta yttrande hade förmodligen afseende på den disposition, Konung Ludvig Filip skall hafva gjort då han steg på thronen, och genom hvilken han testamenterat sin förmögenhet åt sina andra barn, med uieslutande af den, som skulle ärfva kronan.) Sedan äfven Hr Briqueville yttrat sig emot förslaget, skreds till omröstning. Blott 15 ledamöter på yttersta venstra sidan, och ett par legitimister reste sig upp från sina platser, och voterade således emot förslaget. Vid den slutna omröstningen med kulor, som derefter företogs, fannos dock i valurnan 49 svarta kulor emot 307 hvita. Den nya tidningen Monde, som redigeras af Lammenais, yttrar i anledning häraf: Sedan man beröfvat oss alla garantierne för vår frihet, den ena efter den andra, går det nu löst på våra penningar. Det är en skam att man oupphörligt måste försvara sin börs, och hålla med båda händerna för sina penningar, om man ej vill låta: dem tagas ifrån sig. Oupphörligt :och evigt dessa vämjeliga fordringar af nya anslag, dem: man åtminstone ej vid detta tillfälle: : kan: besmycka med samma förevämning, som apanageprojektet, att: det är fråga om fastställande af:en monarkisk princip. I Der 21 April: börjades inför Pärskammaren förhören med Meunier ech dess medanklagade. Första! dagen var samlingen af åhörare icke sär. deles: talrik, och inga försigtigbtetsmått af betydenhet voro vidtagna, utom det att en dubbel . piket soldater var uppstälid utanför Luxembonrgska palatsets portar. Andra dagen syntes man: likväl ha: hyst större farhågor för några oordningar, emedan stadssergeanter och polisagenter då patrullsrade omkring på gatorne i nejden. De anklagade uttryckte sig på dålig fransyska, men! syntes för öfrigt icke: nedslagaa. — At Meuniers I utsagor inhemtades icke mycket annat, än hvad man redan förut känner. Hars hat mot dynastien skulle hafva uppkommit genom läsning af! oppositionstlidningarne.: I ett dryckeslag med Lavaux och Laczze, hade talet fallet på Fieschis och hans medskyldiges afrättning samt Aprilfångarne, hvilkas öde man beklagade, emedan de troligen skulle Lomma att försmägta i ett långvarigt: fängelse. : En af de närvarande hade då yttrat, att endast konungamord kunde rädda de:.a, och den bekanta latiningen kade nu ägt rum, då lotten träffat Mcunier. Han hade då skrutit af, att kan redan förut en gång haft en sådan gerning i sigte, emedan han den 9 eller 10 Jum hela degen strukit omkring på vägen till Neuilly, der man segt honom att Konungen plögade spatsera. Lavaux hade sedan er och annan gång frågat Meunier, när han skulle utföra mordet? hvartill ha an svarat, att ingen tid var förlorad. — Dock försäkrade han, att ingen ins hehöfis. för att stagea2 homonre i hans