REVY AF TIONINGARNE.
Minerva, medan hon åter samlar den vattni-
ga galla, hvarmed hon en tid bortåt öfversköljt
friberre Anckarsvärd, har nu fått det infallet att
öfversvämma sin publik med tidevattnet, d. v.
s. med det allmänna, angående tidens tee-
ken. Det är vulkanen, som sedan han lange
kastat aska och grus, slutar med vatten. De
naturkunnige påstå att sådant kommer af snö
och is, som smälta i bergens hålor, och men
kan således sluta ett snön nu smält i Poly-
fems håla. Att detta blifvit beverkadt af den
nya nådesol som, den gamla tilltrots, uppgått på
den svenska justitiens himmel, eller af ansträng-
ningen under den långa gallsekretionen, eller
af den liberala pressens klämning för någon tid
sedan, på ömitålighetens stora liktorn, vore väl
wiöjligt; men troligast ligger orsaken i den å-
terkomra vårvärmen, som piggar upp äfven ål-
derdomen, och hos den återväcker föreställnin-
gen att se sin skröplighet förymgrad genom en
förmälnving med den uvga vårens slägte.
Om denna återväckta föreställning vittnar
hela den uppsats vi gå att korteligen lägga un-
der läsarens ögon. Der är insänd och man
återfinner deri riddarens af de allmänna fraserne
periodiska bravur, att i portgången af det ram-
lande murkna harangera det trotsande unga.
Första satsen blir då den att en strid, en
fejd, en kamp existerar meilan det gamla och
det unga, och deraf följer tydligen den andra
eller att originalet i portgången är en medlare —
att han är okallad gör ingenting till saken, han
medlar blott i allmänna fraser. Dernäst kom-
mer att bestimma de stridande partierna: på
ena sidan de gamla försvararne at det bestån-
dande, det från fädrev ärfda, det häfdvunna ixom
kyrka och stat — dessa äro hederliga mön; på
andra sidan de unga, som vilja införa nya la-
gar och förhållenden — dessa härleda allt från
abstraktiomers hugskott eller från beräkningar
på pekuniär nytta och vinst; slutligen gifves äf-
ven ett tiers parti de friska viljorna, her-
mafroditer, som vicka af och till, vilja mycket
och begripa intet. Inför dessa flaxar mnu det
ruttnas emissarie lik flädermusen i fabeln och pre-
dikar de allmänna frasernas lära än för den ena än
för den andra. Läsaren känner redan denna läras
hufvudsatser; första hufvudsatsen är att säga allt så
att ingenting är sogdi; den andra attåt detsom möj-
ligen kan interpreteras gifva en sådana vändning, att
det gamla blifvit vederbörligen rosadt och det unga
vederbörligen fördömt. Detta sker isynnerhet der-
igeeom att man säger att hes det gamla finnes
göld, bland det, som nu för tiden kallas slagg,
men att det unga, alldeles ice någon fullmag
af den tid för hvilken de strida, att de ingen-
ting vilja, ingenting kunna, med ett ord att ia-
gen äger tala i denna sak — mer än de all-
männa frasernas predikant i portgången.
rr