Stämning å Förvaltningen af Sjöärenderne ha: ännu icke blifvit af Högsta Domstoln. utfärdad. Justitieombudsmannens stämningsmemorial ingafs redan d. 13 förliden miånad. Sedan det först några dagar fått vänta på föredragning, men ändtligen kommit på listan, blef föredragning likväl uppskjuten ända till Oasdags i förra veckam. I Lördags blef protokollet, efter berättelse, justeradt, oeh i dag lärer en ny justering äga rum, utan att man ännu kan afgöra em det är expeditionen eller domarenas vota, sem skola justeras. Högsta Domstolen har alltså gifvit efterdömer af en stämnirgs åppehållande i 16 dygn. Orsakerna äro, säger man, en dissensus om stämnirgsmemorialets enlighet med formerna, och denra dissensus har gått ända derhän att votering måst tillgripas. Man vill nemligen mot nämnde memorial anmärka, att det ej noggrannt bestämmer förbrytelsen och det ansvar, sem på grund af denne yrkas. Kastar man upp 11 kap. 1 Rätteg. B., så finner man att domaren måste i stämningen kämna käranden, saken, samt domstolen. Jemför man härmed Justitieombudsmannens memorial, så finner man deri alla dessa saker så tydligt uppgifna, att Högsta Demstolen visserligen ej kan kemma i förlägenhet, om stämnmingens innehåll. Ett stämningsmemorial är alltid ansedt med en: viss helgd, emedar, för att få rätt, första vilkoret är att få en domare. Också kan högsta Domstolen visst ieke vara i okunnighet, att våra domstelar vanligen följa den praxis, att alltid bifalla stämning äfven då, när käranden förbebållit sig att vid målets påropande sin talan vidare utveckla. Rättegångsbalkens föreskrifter om sättet att föra sitt käromål förutsätter äfven, att käranden ej är pligtig belasta stämningsmemerialet med alla de påståenden han vid domstolen kan fimna sig befogad att göra — en vis förutsättning äfven derföre, att man vid stämningens uttagande ej alltid är i tillfälle att utveckla sin talan, men ändock ej har råd att försitta ståmningstid tilläfvemtyrs och förlora talan. Mångem skall vid första påseendet föreställa sig, att de gruuder för stämnings ovillkorliga beviljande, sem hvila i civilmål, ej äro lika tillämpliga i brottmål. Att en sådan föreställning härrör från ett misstag, måste en hvar af H. Domstolens ledamöter hafva för sig afgjordt. Det är just i brottmål som) eändliga medijikationer slutligen kunna äga rum i åklagarens påstående, och detta har varit så klart aflagstiftaren företänkt, att han ej allenast föreskrifvit domaren att i vissa fall båda till ting än tå att ingen ther å kärer, utan äfven i betydlig mån minskat ansvarsskyldigheten för en åklagare, som ej förstått rubricera sin:angifvelse. Ju mer man betraktar den sak, som är föremål för Justitieembudsmannens åtal, dess mer finner man, att sådane omständigheter förekoremit, som, enligt Justitie-ombudsmannens instruktion påkalla ettåtal, mem att det, innan raänsakning föregått cke är möjligt, att noggrannt bestämma brettets natur, eller vid den af hvars och ens af de tilltalades delaktighet deri, — omständigheter som ömsesidigt bestämma hvarandra. (Ett af embetsmän begånget fel ar af Just. ombudsmanaen angifvet, existensen af en förbrytelse (till en lel nära nog bevisad) jemte personerne som måste hafva begått den, äro af Justitie-ombudsmannen upgifne.: vägrar H. Domstolen att utärda stämning å hans memorial, så skall prejulikatet för de flesta fall sätta honom ur stånd tt beifra embetsverks förbrytelser. Derhän kulle mången önska det, och likväl vore detta j den enda följden. Et sådant prejudikat,