Stämning å Förvaltningen af Sjöärenderne ha:
ännu icke blifvit af Högsta Domstoln. utfärdad.
Justitieombudsmannens stämningsmemorial ingafs
redan d. 13 förliden miånad. Sedan det först
några dagar fått vänta på föredragning, men
ändtligen kommit på listan, blef föredragning
likväl uppskjuten ända till Oasdags i förra vec-
kam. I Lördags blef protokollet, efter berät-
telse, justeradt, oeh i dag lärer en ny juste-
ring äga rum, utan att man ännu kan afgöra em
det är expeditionen eller domarenas vota, sem
skola justeras. Högsta Domstolen har alltså gif-
vit efterdömer af en stämnirgs åppehållande i 16
dygn. Orsakerna äro, säger man, en dissensus
om stämnirgsmemorialets enlighet med formerna,
och denra dissensus har gått ända derhän att
votering måst tillgripas. Man vill nemligen mot
nämnde memorial anmärka, att det ej noggrannt
bestämmer förbrytelsen och det ansvar, sem på
grund af denne yrkas. Kastar man upp 11
kap. 1 Rätteg. B., så finner man att doma-
ren måste i stämningen kämna käranden, saken,
samt domstolen. Jemför man härmed Justitie-
ombudsmannens memorial, så finner man deri
alla dessa saker så tydligt uppgifna, att Högsta
Demstolen visserligen ej kan kemma i förlägen-
het, om stämnmingens innehåll. Ett stämnings-
memorial är alltid ansedt med en: viss helgd,
emedar, för att få rätt, första vilkoret är att få
en domare. Också kan högsta Domstolen visst
ieke vara i okunnighet, att våra domstelar van-
ligen följa den praxis, att alltid bifalla stämning
äfven då, när käranden förbebållit sig att vid
målets påropande sin talan vidare utveckla.
Rättegångsbalkens föreskrifter om sättet att
föra sitt käromål förutsätter äfven, att kä-
randen ej är pligtig belasta stämningsme-
merialet med alla de påståenden han vid
domstolen kan fimna sig befogad att göra —
en vis förutsättning äfven derföre, att man vid
stämningens uttagande ej alltid är i tillfälle att
utveckla sin talan, men ändock ej har råd att
försitta ståmningstid tilläfvemtyrs och förlora ta-
lan. Mångem skall vid första påseendet före-
ställa sig, att de gruuder för stämnings ovillkor-
liga beviljande, sem hvila i civilmål, ej äro lika
tillämpliga i brottmål. Att en sådan föreställ-
ning härrör från ett misstag, måste en hvar af
H. Domstolens ledamöter hafva för sig afgjordt.
Det är just i brottmål som) eändliga medijika-
tioner slutligen kunna äga rum i åklagarens på-
stående, och detta har varit så klart aflagstifta-
ren företänkt, att han ej allenast föreskrifvit do-
maren att i vissa fall båda till ting än tå att
ingen ther å kärer, utan äfven i betydlig mån
minskat ansvarsskyldigheten för en åklagare, som
ej förstått rubricera sin:angifvelse. Ju mer man
betraktar den sak, som är föremål för Justitie-
embudsmannens åtal, dess mer finner man,
att sådane omständigheter förekoremit, som,
enligt Justitie-ombudsmannens instruktion på-
kalla ettåtal, mem att det, innan raänsakning
föregått cke är möjligt, att noggrannt bestämma
brettets natur, eller vid den af hvars och ens af
de tilltalades delaktighet deri, — omständigheter
som ömsesidigt bestämma hvarandra. (Ett af
embetsmän begånget fel ar af Just. ombudsman-
aen angifvet, existensen af en förbrytelse (till en
lel nära nog bevisad) jemte personerne som
måste hafva begått den, äro af Justitie-ombuds-
mannen upgifne.: vägrar H. Domstolen att ut-
ärda stämning å hans memorial, så skall preju-
likatet för de flesta fall sätta honom ur stånd
tt beifra embetsverks förbrytelser. Derhän
kulle mången önska det, och likväl vore detta
j den enda följden. Et sådant prejudikat,