såsom mest förenligt med vårt bästa och grundsatserne för vår styrelse. Vi undvika förbund, såsom farliga för vårt lugn. Vi önska handelsrelationer på grunder af jemnlikhet, alltid villige att gifva full ersättning för de fördelar, vi åtnjuta. Vi söka att gå öppet och uppriktigt tillväga med främmande makter; göra ingen hemlighet af våra syftemål, utan bemöda oss att införa den ömsesidiga öppenhet, som är lika välgörande i affärer emellan stater som enskilte. Vi hafva ingen håg, och tillvälla oss ingen rättighet att blanda os: i de tvistigheter, vare sig invertes eller utvertes, som kunna oroa andra länder, utan vidmakthålla en sträng neutralitet i alla deras strider. Fullkomligt medvetande af vårt folks bepröfvade tapperhet och af våra outtömliga tillgångar, hvarken vänta eller frukta vi något fiendtligt anfall; och då vi känna att vi sjelfve ställa oss rättvisans bud till efterrättelse, tro vi oss kunma vara säkra att aldrig blifva nödsakade att verkställa vårt fasta beslut, att icke tillåta något ingrepp i våra rättigheter, utan att bestraffa det eller skaffa oss upprättelse. Då jag således nu, i närvaro af mina församlade landsmän, går att aflägga det högtidliga löfte, som ännu återstår, och att förbinda mig till ett troget uppfyllande af mitt nya kalls pligter, sker det med en fast föresats, att upprätthålla mitt fäderneslands änstitutigner, hvilket jag hoppas må försona dö fel, jag kan komma att begå. Då jag ur folkets händer emottager det höga förtroende-embete , som tvänme gånger blifvit mina utmärkte företrädare anförtrodt, och hvilket han så troget och så väl förvaltat, känner jag, att jag icke kan heppas att med lika skicklighet -och framgång, som han, utföra det svåra värfvet. Men förenad, såsom jag varit, med honom i rådslagen, ett dagligt vittne till huru han odeladt och på ett sätt, som ej blifvit öfverträffadt, ägnat alla sina krafter åt sitt fäderneslands väl, öfverensstämmande med honom i de tänkesätt, hans landsmän så varnat uppburit, och hafvande ägt den lyckan, att i fullt mått åtnjuta hans förtroende, tror jag mig kunna hoppas, att det uppmuntrande bifall, som blifvit hans lott, äfven i någon mån må möta mig på min bana. Då jag för henom uttrycker mina enskilta önskningar, uttrycker jag allas — att ham ännu måtte: lefva länge, för att njuta dem lysande aftonen af ett väl användt lif; och hvad mig sjelf angår, så sätter jag mitt fasta hopp på mitt fäderneslands rättvisa och godhet, i fullt medvetande att blott äga en enda önskan — att tjena detsamma troget. Derförutan bygger jag ensamt mitt hopp på det Gudomliga Väsendes milda beskydd, hvars stärkamde hjelp jag ödmjukt åkallar, och till hvilket jag uppsänder brinnande böner, att det i mildhet ville se till oss alla. Måtte Försynen välsigna vårt älskade fädernesland med ära och långt lif — måtte dess vägar blifva behagliga, och alla dess stigar frid. Martin van Buren.