nn VS lien en vida riksre och smakligare frukt än har uten omplantering kunnat påräkna. (Insändt.) Scener på ett Spelhus. Kors, hvilken tystnad som råder här! Visst dödens kammare detta är: Ett talrikt sällskap jag ser kring bordet, Men jag hör ingem som tar till ordet. Förseglad tyckes hvarenda mund — Hu, jag ser spöken kring taffelrund! Nu vill jag tro uppå andeverlden, JOch uppå tomtar och påskefärden! Gån, bleka hamnar i midnattstid Till gralven åter att söka frid! Dock nej! — de lefvande måste vara Och utaf fasa de tiga bara. Hvad finns väl här som förskräcker så Att håren resta på alla stå, Att likfärg, hemsk, på hvar kind ses tränga, Och ögat hotar att hålan spränga? Omöjligt finner jag någemting Hur än jag spejar hvar vrå omkring. Jag ser allenast en kung i klöfver — Den är väl intet att grutvas öfver! Visst är han grym med sitt långa skägg, At gamla Odin en ättelägg, Men männer borde han ej förfära — — Dock, rädda äro de, på min ära! — Som rofdjur spänna de sina klor Och hastigt munnen blir vid och stor; Månntro hvarandra de äta ämna? Åh nej! — de köttet beskedligt lemna: De vilja bara hvaranns ruin, Som man kan märka af deras min. En hög af mynt har man bragt tillhopa — Den månde gerna de till sig sopa. Hvad dragning känner ej hvarje hand Till det törlotvade, sköna land, Dit ögat sneglar alltjemt så fiket, Precist, som vore det himmelriket! Så fablens drakar på guldet se — — Jag tror jag kommit bland — spelare , Tvåbenta väsen, som hata solen Och äro växta till ett med stolen, För hvilka språket kan vara dödt, Blott de påminna sig svart och rödt — Ett hyggligt sällskap! — med kort och tärning I natten drifva de mörksens gerning Och våga tappert allt timligt väl Och sen, på köpet, sin arma själ; Men en husfader behölver vaka; Ty hemma svälter båd barn och maka, Se denne varg! Han har tur i natt! Omkring sig hopar han skatt på skatt. Ack, hvad hans ögon af gamman glöda När han har roffat de andras föda! Han tycks så nöjd med sitt ädla värf Att taga brödernas sista skärf! På rof hans fingrar gå ut; så långa, De gyllne vandringsmän till att fånga. Och kring hans mun man ett löje ser — Så vid förmörkelsen solen ler — Och kinden färgas, men ack! den färgen År såsom mossans på hällebergen. Se der en annan! så mörk och vild, Af spaderknekt en förskräcklig bild. Spasmodiskt rynka sig ögonbrynen Och som en höstnatt kan är i synen, Som Simson lejonet — så ett kort Han sliter sönder — hvad har det gjort? Men nu den starke begynner bäfva Och mäkta flitigt i fickan gräfva. Ack! hur han gräfver, så blir den tom: Han har förlorat sin egendom. En sådam upptäckt är obehaglig, Men för en spelare är den daglig. Den slagne hjelten på intet vis Tycks fägna sig åt en slik surpris: Mot pannan slår han den knutna näfven, En ljus ide föder detta äfven: Annu en gnista af hopp han har; Ty rocken sitter på kroppen qvar. Den månde genast han sig afkläda, Hvaråt de andra sig mycket gläda; Ty ännu tycka de — det förstås — Att de ej plockat fullt ut sin gås. Men detta kortet gaf slag i saken: Nu står vår gynnare nästan naken, Allt hvad han samlat sitt hela lif Har gått på altonens — — tidsfördrif, Och, som en vålnad, han flyr ur salen — — — Nu sprang han troligen i kanalen De andra säga med mycken köld Och börja åter sin nobla stöld, Samt taga flitigt igen den tiden, Som undor afbrottet vardt förliden,