tigt fastad på ett 1 krucinxet haltadt glas: In soldat med gevär på axel går på hvardera sidan af vagnen, framför hvilken springer en gosse och skramlar med en skälla eller större ringklocka, åtföljd af en mängd trasiga Jyktbärare, en trumslagare och en eller två violinspelare, som voro verkliga birfilare, och springande Jjemte trumslagaren uppstämde ena skorrande musik, ungefär i genre af en munter bondpeolska; eftertåget bestod af en mängd illa klädda personer och gatpojkar, hvilka frammumlade böner. Om detta sker efter skymnirgen, utställas brinnande ljus i portar och fönster, der Nuestro Sennor (så kallas vanligen Sakramentet) passerar — och då, såväl som om dagen, falla alla på knä, som se eller höra vagnens framtågande — äfven utlänningar måste stundom dertill beqväma sig för att undgå misshandling. Man håller sig då gerna på afstånd för att icke trotsa landets fördomar; men händer det, att man hastigt t. ex. i ett gathörn öfverraskas af tåget och nödvändigt måste passera det, då är knäfall oundvikligt. Jag ansåg i början denna ceremoni — så besynnerlig och stridande emot vår kyrkas bruk — för någonting stötande på idolatri — och vid ett tillfälle då vagnen öfverteg mig på gatan, aftog jag endast min hatt utan stt knäfalla: — tåget stannade då, och såväl presten som hans svit befallde mig att falla på knä. Jag svarade med flit på oriktig spanska, att jag icke förstod dem; och då de flera gånger hade repeterat befallIniogen: Ainca-se (fall på knä), samt alltjemt fått I till svar: no entende, i stället för no entiendo (jag förstår icke), försökte de slutligen att med gester och pantomim underrätta mig om den fordrade manövern; men då jag ändå fortfer i min! låtsade obegriplighet, öfverlemnade de mig åt mitt öde, under utrop af: bruto inges (engelskt fädjur). Sedermera, ech då jag några gånger besökt kyrkorna, och med beundran sett de devötas brinnande andakt, blef det mig vid ett anrat tillfälle (då jag icke kunde vagnen med Sakramentet) möjligt att utan samvetsförebråelse konformera mig med en z ni, som, ehuru icke enlig med protestantiskt bruk, jag likväl fann åsyfta Christna Religionens höge stftares ära och åminnelse. Processioner förekommo oftz, men synnerligen till Nuestra Sennora del Rosarios ära, hvarvid en mänvgd munkar oeh ordensbröder, förande i ena handen brinnande stora vaxljus, uppfyllde luften med en skrålande sång, hvaraf ekrikande gatpojkar återgåfvo ett förfärligt eko — och öfverallt hvar Nuestra Sennoras bild passerade, kastade sig folket på knä. Då Biskopen passerade, erhöll äfven han samma hyllning; mex fr:mför allt idolatrerades en påfvelig nuntius, Mussi, hvilken Pifven skickat till sina vilsefarande får i Syd-Amerika. Hvarje morgon forsamlade sig folk af alla klasser utanför hans hus, för att få se en skymt af hans höga person, hvarunder marknad hölls med de heliga ben och gravyrer han medtagit ifrån Rom. De fattiga fingo för två realer (1 Rdr rgs) köpå grofva tablåer, föreställande St. Juan, St. Fransisco, St. Astonio, Nuestra Sevnera de Dolores eller del Carmen, eller andra ur kyrkans legender framdragna helgon. Hans Emjnens gjorde många lyckliga genom utdelande af in-j dulgencias (syndernas förlåtelse) och bullor, som ibland annat frikallada från iekttagande af fastan. Men han beträddes med försök, att ixverka på Republikens politiska ställning, och blef helt hastigt förvist från landet. Han b-gaf sig då till Buenos Ayres med en train af mul åsnor. listade med de dödas ben, hvaraf likväl en del förlorades i Cordillerent precipiser; anländ till Buenos Ayres, blef han äfven derifrån, bortvist, och måste återvända till Italien. Biskopen (Rodrigues) mötte samma öde: hans korrespondens med Spaniens styrelse blef upptäckt och komprometterade honom, hvarföre han nattetid arresterades, och uti största hemlighet affördes till Valparaiso, hvarifrån han genast fördes om bord på ett krigsfartyg, och deporterades till Acapulco. Följaade degen redo munkarne omkring gatorna, och sökte, reed rop af viva för religionem och biskopen, och muera för styrelsen, uppvigla folket till uppror, hvilket också till en del lyckades; ty en massa af sämre folk skockade sig utanför slottet och reklamerade biskopen med hög röst, understödda af los Pelucones;) men Presidenten var orubbelig ech understöddes af natiomal-gardet, som hatade munkarne, och sedan desse blifvit drifne på flykten, stillades tumultet. Biskopen återkom aldrig, och styrelsen förordnade i haus alla am 2 Lallad ÅA dminietrator Diaecesano.