tigt fastad på ett 1 krucinxet haltadt glas: In
soldat med gevär på axel går på hvardera si-
dan af vagnen, framför hvilken springer en gos-
se och skramlar med en skälla eller större
ringklocka, åtföljd af en mängd trasiga Jyktbä-
rare, en trumslagare och en eller två violinspe-
lare, som voro verkliga birfilare, och springande
Jjemte trumslagaren uppstämde ena skorrande mu-
sik, ungefär i genre af en munter bondpeolska;
eftertåget bestod af en mängd illa klädda perso-
ner och gatpojkar, hvilka frammumlade böner. Om
detta sker efter skymnirgen, utställas brinnande
ljus i portar och fönster, der Nuestro Sennor
(så kallas vanligen Sakramentet) passerar — och
då, såväl som om dagen, falla alla på knä, som
se eller höra vagnens framtågande — äfven ut-
länningar måste stundom dertill beqväma sig för
att undgå misshandling. Man håller sig då ger-
na på afstånd för att icke trotsa landets fördo-
mar; men händer det, att man hastigt t. ex. i
ett gathörn öfverraskas af tåget och nödvändigt
måste passera det, då är knäfall oundvikligt.
Jag ansåg i början denna ceremoni — så be-
synnerlig och stridande emot vår kyrkas bruk —
för någonting stötande på idolatri — och vid ett
tillfälle då vagnen öfverteg mig på gatan, aftog
jag endast min hatt utan stt knäfalla: — tåget
stannade då, och såväl presten som hans svit
befallde mig att falla på knä. Jag svarade med
flit på oriktig spanska, att jag icke förstod dem;
och då de flera gånger hade repeterat befall-
Iniogen: Ainca-se (fall på knä), samt alltjemt fått
I till svar: no entende, i stället för no entiendo
(jag förstår icke), försökte de slutligen att med
gester och pantomim underrätta mig om den for-
drade manövern; men då jag ändå fortfer i min!
låtsade obegriplighet, öfverlemnade de mig åt
mitt öde, under utrop af: bruto inges (engelskt
fädjur). Sedermera, ech då jag några gånger
besökt kyrkorna, och med beundran sett de de-
vötas brinnande andakt, blef det mig vid ett
anrat tillfälle (då jag icke kunde
vagnen med Sakramentet) möjligt att utan sam-
vetsförebråelse konformera mig med en z
ni, som, ehuru icke enlig med protestantiskt
bruk, jag likväl fann åsyfta Christna Religionens
höge stftares ära och åminnelse.
Processioner förekommo oftz, men synnerligen
till Nuestra Sennora del Rosarios ära, hvar-
vid en mänvgd munkar oeh ordensbröder, fö-
rande i ena handen brinnande stora vaxljus,
uppfyllde luften med en skrålande sång, hvaraf
ekrikande gatpojkar återgåfvo ett förfärligt eko
— och öfverallt hvar Nuestra Sennoras bild
passerade, kastade sig folket på knä. Då Bisko-
pen passerade, erhöll äfven han samma hyllning;
mex fr:mför allt idolatrerades en påfvelig nun-
tius, Mussi, hvilken Pifven skickat till sina
vilsefarande får i Syd-Amerika. Hvarje morgon
forsamlade sig folk af alla klasser utanför hans
hus, för att få se en skymt af hans höga per-
son, hvarunder marknad hölls med de heliga
ben och gravyrer han medtagit ifrån Rom.
De fattiga fingo för två realer (1 Rdr rgs) kö-
på grofva tablåer, föreställande St. Juan, St.
Fransisco, St. Astonio, Nuestra Sevnera de Do-
lores eller del Carmen, eller andra ur kyrkans
legender framdragna helgon. Hans Emjnens
gjorde många lyckliga genom utdelande af in-j
dulgencias (syndernas förlåtelse) och bullor,
som ibland annat frikallada från iekttagande af
fastan. Men han beträddes med försök, att ix-
verka på Republikens politiska ställning, och
blef helt hastigt förvist från landet. Han b-gaf
sig då till Buenos Ayres med en train af mul
åsnor. listade med de dödas ben, hvaraf lik-
väl en del förlorades i Cordillerent precipi-
ser; anländ till Buenos Ayres, blef han äfven
derifrån, bortvist, och måste återvända till Italien.
Biskopen (Rodrigues) mötte samma öde: hans
korrespondens med Spaniens styrelse blef upp-
täckt och komprometterade honom, hvarföre han
nattetid arresterades, och uti största hemlighet
affördes till Valparaiso, hvarifrån han genast
fördes om bord på ett krigsfartyg, och depor-
terades till Acapulco. Följaade degen redo
munkarne omkring gatorna, och sökte, reed rop
af viva för religionem och biskopen, och mu-
era för styrelsen, uppvigla folket till uppror,
hvilket också till en del lyckades; ty en mas-
sa af sämre folk skockade sig utanför slottet
och reklamerade biskopen med hög röst, under-
stödda af los Pelucones;) men Presidenten var
orubbelig ech understöddes af natiomal-gardet,
som hatade munkarne, och sedan desse blifvit
drifne på flykten, stillades tumultet. Biskopen
återkom aldrig, och styrelsen förordnade i haus
alla am 2 Lallad ÅA dminietrator Diaecesano.