MOL UCL UPpPplvluUe IV vITve fr DY ME
jag så uttröttad, att jag ej förmådde utsträcka armar-
marna mer än en half aln åt hvar sida; tre gånger
sökte jag nå bottnen med foten; men blef öfver-
svallad. Jag påminde mig då, att jag ofta i Kjellby
å hade sett den jättestarka Dr Hvitfeldt simma som
en hund; jag hade aldrig försökt denna simmethod;
men erfor, att armarnas utsträckning framåt vida
mindre tröttar i längden, än åt sidorna: nya muskler
kommo i rörelse: och jag hann äntligen till stranden,
med föresats att aldrig simma mer. Men när en öf-
vad simmare kan blifva förkyld i vattnet; när äfren
hos en sådan blodet farit ut genom örat, i det ögon-
blick han kastat sig i vattnet, uru mycket mera
farliga måste icke kalla bad vara för den ovane,
den svage och sjuklige? De sätta hela naturen i
uppror, - - Nej! låtom skeppare, matroser och fiskare
umgås med detta farliga element! men för oss andra
äro jorden, elden och luften de. bästa. Isynnerhet
äro kalla bad farliga för fruntimmer, äfven om de
skulle tycka, att deras eldiga natur svalkas deraf; ty
detta palliatif varar dessutom icke länge; dessa bad äro
för dem isynnerhet farliga, emedan de försvaga krop-
pen, och göra den ömtålig både för kall luft, och
och kallt vatten. Man har haft exempel, att kalla bad
hos fruntimmer förorsakat hektik, och äfven den plåg-
samma höftsjukan.
Den andra uppsatsen, hvaraf vi endast sett
början, angår Hr Professorns basröst, ech vi
kunne ej afhålla oss från att jemte densamma
meddela äfven de ganska grundade reflexioner
Redaktören af Carlshamns tidning såsom ingress
bifogat: i ;
Då vi, säger Redaktionen af Carlshamnsbla-
det, icke utau en viss häpnad ochförvåning;
under slilla betraktande, beundra sådana uttryek
af naturens kolossala krafter som Professorns
basröst, föreställa vi oss den grufveliga effekt,
som skulle åstadkommits, i händelse em man
med Professorns basröst lefvat på Tyrannen
Phalariss tider, och varit olyeklig nog att blif-
va lefvande inkastud i den kopparoxe, hvilken
han lät inrätta för att der lefvande bränna dem
han dömde till döden, endast för att mjuta af
det skrik, hvilket, genom de klagandes jemmer,
liknade en oxes. Vi undra om ieke vid detta
tillfälle, då bassångaren troligen låtit höra sin
röst med fulla lungor, han skulle hafva kommit
tyrannen att bäfva, och fört henom till den för-
modan, att Försynen genom detta öfvernaturliga
skrik, hvarigenom jordklotet troligen hade dar-
rat, då luften af lungerna var i oxenm inspärrad,
och således icke kunde fylla himlahvalfvet, vil-
le hejda hans grymhet, och sätta ett mål för
tyranniet.
Hr Rosenschölds egen: artikel lyder sålun-
da:
I Nr 6 af Dagligt Allehanda för den 7 Mars d. å.
har jag sett en uppsats hvari:det nämnes, att, när
bassångaren La : Blache i Paris tar lungan riktigt full,
utsänder han en åska af-toner, som troligen skulle
komma sjelfva Professor David Munck af Rosenschöld
att hissna och — tiga. I berörde afseende bör jag
tillkännagifva, att min basstämma snart i trettio år
redan tegat still; ty den dog i Januari 1808 genom en
nervfeber, af hvilkemsjag sjelf var nära att dö, såsom
af mina egentliga två läkarevi Lund öfvergifven; då
jag midt i natten skickade efter den gamle: Professor
Bartoth, som genast kom, men dock ingenting ordi-
nerade, men det oaktadt räddade mig genom tröstens
ord, och genom den enkla åtgärd, att foga anstalt
om ordentlig eldning, under de kalla vinterdagarna,
samt att det från fönstret ej skulle draga kallt på
mig i sängen der jag låg.) Gubben gaf mig dessut-
om några hugnande löften, efter hvilka jag hvar dag
längtade; och hvilka han äfven höll. Mitt Lit rädda-
de denna hedersman, som eljest såg helt oansenlig
ut och var stapplande på målet; men min basröst
kunde han ej rädda, utan den dog; och var, innan den
dog, redan begrafven, i topparna på Lundagårds ka-
stanjekronor, om ieke någöt högre upp i rymden.
Men jag har sedan haft ett slags tenorstämma, som
jag vid vissa tillfällen begagnat, såsom vid 1829 års
Promotion i Lund, då Oelenschläger lagerkröntes,
utan att jag likväl ansett den ega något serdeles vär-
de, i jemförelse med den bas jag förlorat. — När jag
år 1810 i Adj. E—s rum sjöng! en gång tillhopa med
Linhult, som var en stor premiersångare, stadnade
han tvärt af i sången och frågade :s Hvar fn har
du gjort af din präktiga basröst? När jag sjöng med
dig ihop om våren 1807, flöt den som en olja; men
nu skårrar din röst såsom en sprucken trumpet.
Hvart jag gjort af min röst! invände jag: Den har jag
pantsatt hos den medicinska fakulteten för det stora
apitalet af en förlorad helsa. — Jag vill gifva dig
det råd, anmärkte han, att göra såsom den skönhet,
hvilken blifvit vanställd i kopporna, och sedan aldrig
visar sig på balerna; du bör aldrig sjunga mer —
Jag vill i stället messa, svarade jag; ty jag har helt
nyligen blifvit prestvigd vid 23 års ålder; och jag vill
i stället såsom en ssinnebild storma till med min
trumpet. Jag lydde likväl aldrig det goda rådet, tro-
ligen emedan jag aldrig haft någon känning af virtuo-ss
sitets-fåfängan; utan jag har sjungit och skrifvit efter !te
min förmåga.
-—- -— KH Kn ÅA RR OR RR AL
AK MM: mm RR OM ge Jes mn
r D u!
) Alla Rosenschöldarne, sade - han, hafva en stark k
natur; det är den, men icke medicinen, som skall la
rädda herren; men dertill fordras, att herren ej så! m
handteras, att en frisk skulle kunna dö deraf. Manly(
bör veta, att jag då hade mitt hela art i behåll,
ee RR ee KA KO