dade sig att utpeka den väg regeringen borde följa, och flera publicister framkastade icke otydliga allusioner derom, att blott konsidarationer för börden, eller fruktan att röja bräckligheterna i vårt närvarande befordringsoch administrationssystem hindrade regeringen från att, i afseende på personerne i tullbaiansmålet, vidtaga de krvafiiga åtgärder, dem ordning och rättvisa påkallade. Vi nämna detta, ej för att afgöra dessa allusioners behörighet — ty det står ju på många ställen skrifvet, att vår regering är både rättvis och krafifull och på köpet lycklig — utan för att erinra, att så sannt det är, alt man ser klokast efteråt, så sannt är det äfven alt Herr Grefven icke saknade ledning för sitt omdöme om hvad i hans ställning varit lämpligast att göra. Och detta hade varit att herr Grefven genast ingått till regeringen med en ansökan: att, då en balans i tullverket yppat sig under sådana betänkliga omständigheter, att Hr Grefven sjelt icke kunde undgå misstankan att dertill genom efterlåtenhet vara vållande, liksom det vore en möjlighet att Hr Grefven kunde komma att stadnma för betydliga ersättningsanspråk ; att då Herr Grefvens embete vore af den art, att det isynnerhet fordrade ett oinskränkt förtroende till personen, och Herr Grefvens ställning i öfrigt sådan, att han icke fortfarande kunde utöfva detta embete, utan att dels eftersätta verkets styrelse under den tid han egnade sig åt balansens utredning, dels ock ådraga sig misstankar för att obehörigen begagna sin embetsmyndighet tilligensopande af spåren ef:er de begångna försummelserna, och dymedelst treda sig sjelf, om icke från ersättsikgen, åtminstone från någon gröfre tillvitelse om vårdslöshet och efterlåtenhet; så södgades Herr Grefven anhålla att ej -allenast en särskild Tulldirektör måtte tillförordnas, utan äfven vederbörlig persom anbefallas att genast irventera alla vid verket befintlige balansen på något sätt rörande, räkenskaper och handlingar, Herr Gr. dock obetaget, att dervid personligeu bevaka sin rätt. Med skäl hade Hr Gr. kunnmat fästa styrelsens uppmärksamhet på den omständigheten, att enda möjligheten för Hr Gr. att freda sitt personliga anseende berodde på ett skyndsamt bifall till hans begäran, emedan hvarje uppskof gaf näring åt den misstankan, att han under tiden kunde begagna sin chefsmyndighet för atti förstarummet freda sig sjelf, samt att denna misstanka efteråt, och isynnerhet om han befunnes oskyldif, skulle blifva svår att häfva, enär ingen germa förmår bevisa hvad som icke skett m. m. Denna ansökring hade regeringen måst upptaga, eller skulle allmänhetens karm hafva vändt sig ensamt mot regeringen. — Att Herr Gr. rent af skulle tagit afsked, hade kamske, om sådant skett i tid, besparat regeringen mycket ebehag, och skulle icke nedsatt Hr Gr. i opinionen, enär en hvar, lkasom Hr Gr. väl inser att bibehållandet af ett förtroendeembete, så vidt det skall utverkas genom juridisk frikännels och icke gemom nådeansökning, fordrar bevisningen af rätt våda, den man ej förese eller afvärja kunnat. Hr Gr:s medvetande em sin 29-åriga tjenstebana, hade kanske också rättast haft sin plats i slutet af en afskedsarsökning; men då denna bana utan tvifvel kommer att fortsättas, tillåter väl grannlagenheten en fortsättning af dess granskning. Då Statsrådet He Friherre Åkerhjelm visat ! Aftonbladet den uppmärksamheten att välja det! samma till utgånspunkt för sin till JustitieKanrsleren I ngifna reklamation, så fordrar skyldigheten att åt denna skrifvelse egna en särskild artikel. 1