dade sig att utpeka den väg regeringen borde
följa, och flera publicister framkastade icke o-
tydliga allusioner derom, att blott konsidaratio-
ner för börden, eller fruktan att röja bräcklig-
heterna i vårt närvarande befordrings- och ad-
ministrationssystem hindrade regeringen från att,
i afseende på personerne i tullbaiansmålet, vid-
taga de krvafiiga åtgärder, dem ordning och rätt-
visa påkallade. Vi nämna detta, ej för att af-
göra dessa allusioners behörighet — ty det står
ju på många ställen skrifvet, att vår regering är
både rättvis och krafifull och på köpet lycklig
— utan för att erinra, att så sannt det är, alt
man ser klokast efteråt, så sannt är det äf-
ven alt Herr Grefven icke saknade ledning för
sitt omdöme om hvad i hans ställning varit
lämpligast att göra. Och detta hade varit att
herr Grefven genast ingått till regeringen med
en ansökan: att, då en balans i tullverket yp-
pat sig under sådana betänkliga omständigheter,
att Hr Grefven sjelt icke kunde undgå misstan-
kan att dertill genom efterlåtenhet vara vållande,
liksom det vore en möjlighet att Hr Grefven
kunde komma att stadnma för betydliga ersätt-
ningsanspråk ; att då Herr Grefvens embete vo-
re af den art, att det isynnerhet fordrade ett
oinskränkt förtroende till personen, och Herr
Grefvens ställning i öfrigt sådan, att han icke
fortfarande kunde utöfva detta embete, utan att
dels eftersätta verkets styrelse under den tid
han egnade sig åt balansens utredning, dels ock
ådraga sig misstankar för att obehörigen begag-
na sin embetsmyndighet tilligensopande af spå-
ren ef:er de begångna försummelserna, och
dymedelst treda sig sjelf, om icke från ersätt-
sikgen, åtminstone från någon gröfre tillvitel-
se om vårdslöshet och efterlåtenhet; så
södgades Herr Grefven anhålla att ej -alle-
nast en särskild Tulldirektör måtte tillförord-
nas, utan äfven vederbörlig persom anbefallas
att genast irventera alla vid verket befintlige
balansen på något sätt rörande, räkenskaper och
handlingar, Herr Gr. dock obetaget, att dervid
personligeu bevaka sin rätt. Med skäl hade Hr
Gr. kunnmat fästa styrelsens uppmärksamhet på
den omständigheten, att enda möjligheten för
Hr Gr. att freda sitt personliga anseende be-
rodde på ett skyndsamt bifall till hans begäran,
emedan hvarje uppskof gaf näring åt den miss-
tankan, att han under tiden kunde begagna sin
chefsmyndighet för atti förstarummet freda sig sjelf,
samt att denna misstanka efteråt, och isynnerhet
om han befunnes oskyldif, skulle blifva svår att
häfva, enär ingen germa förmår bevisa hvad som
icke skett m. m. Denna ansökring hade rege-
ringen måst upptaga, eller skulle allmänhetens karm
hafva vändt sig ensamt mot regeringen. — Att
Herr Gr. rent af skulle tagit afsked, hade kam-
ske, om sådant skett i tid, besparat regeringen
mycket ebehag, och skulle icke nedsatt Hr Gr.
i opinionen, enär en hvar, lkasom Hr Gr. väl
inser att bibehållandet af ett förtroendeembete,
så vidt det skall utverkas genom juridisk fri-
kännels och icke gemom nådeansökning, for-
drar bevisningen af rätt våda, den man ej
förese eller afvärja kunnat. Hr Gr:s medve-
tande em sin 29-åriga tjenstebana, hade kanske
också rättast haft sin plats i slutet af en af-
skedsarsökning; men då denna bana utan tvif-
vel kommer att fortsättas, tillåter väl grannla-
genheten en fortsättning af dess granskning.
Då Statsrådet He Friherre Åkerhjelm visat !
Aftonbladet den uppmärksamheten att välja det!
samma till utgånspunkt för sin till JustitieKanrsleren I
ngifna reklamation, så fordrar skyldigheten att åt
denna skrifvelse egna en särskild artikel.
1