väg hycklar omsorg för något annat än för sin ege
oantastlighet.
Friherre Änk: d var ännu ung, då inom vårt lan
tryckfriheten lossades ifrån sina länge burna boijoj
Att hon gcnast började att rasa, låg kanske. mom s:
kernas natur; men Frih. A—d harmades i likhet me
många andra, då han såg föremålen för sina politisk
tillgilvenhe ter af partisinnet både orättvist och otidi;
anfallas. Han trodde att Grewesmöhliaderne skull
leda till Upplösning al allt skick, af all anständighe
inom samhället; och det hade icke varit någon c
möjlighet att dess samvete blifvit belastadt med del
aktghet uti 18512 års inskränkningar i tryckfriketer
om han ej afhållit sig ifrån Riksdagen i Orebre
Frih. A:d är nu gammal: har sedan 1812 erfarit myc
ket, och sedt ändå mera. Han yttrar detta endas
som ett varnande exempel för det yngre slägtel
att ej af känslighet låta förleda sig till förbiseende
resultaterne ilvån all annan inskränkning i i tryckfrihe
ten än den, som kan beredas genom den allmänn
sinnesstämningens evigt uttalade Törtrytelse emot all
skändligt bruk af tryc kfriheten.
Tryckfrihetens lappning genom lagar har gemenli
gen alldrig medfört annat än fortsättning al trycktri
hetens olägenheter. för den al makten eller al parti
yran förföljde, under förlusten af tryckirihetens o
värderliga inverkan, såsom skydd för menniskorätt
allmänhet. Frih. A:d har hågat sig om det är troligt at
Hr Askelöf — af blotta begäret, alt genom vidiculei
såra och förnärma, — öfterträdt den ; gräns, som sam
hällsordningen och hederslagen stadgat, vill värn 10;
allt inbrott uti hus- och hemfreden, eller uti det en-
skildta lilvets mestosky ldiga förhandlingar? och han ä;
tycklig nog attysvara sig, med ett tvilvel om tillvaron a
någon så Svart och dålig själ. som genom smädelser
söker skada, blott för skadeglädjen skull. Frih. A:c
kunde gärna nu, så väl som tillförene många gängei
skedt, iakttagit tystnaden, och blott med föraktet
besvarat anfallet: men skillnaden emellan förr och
nu är ej så obetydlig, som man vid första påseen-
det skulle vilja finna; ty fört var det oftast fråga om
Fiih A:ds handlingssätt som offentiig man, i hvilken
egenskap han äfven tillhörde offentlighetens område;
då man nu deremot inträdt på det enskildta lilvets,
hvilket han ej genom sitt stillatigande i detta fall
kunnat medgifva, såsom icke underlydande någon of-
fentlig granskningsrätt. Hvad som vid detta tillfälle
mäst smärtat Frih. A:d, är ingalunda Hr Askelöfs
lumpna förolämpningar, hvilka han anser sig vara för
mycket öfver, för att af dem ensamt kunna såras
men de dolda driffjädrarne, som så synbart legat der-
under; den ihärdiga förföljelse; den genom åtskilliga
förhållanden omisskänneliga ovilja, som följer Frih,
A:d älven efter dess återtåg ifrån de olikartade lyst-
nadernes tummelplats, är för honom påkostande. Han
blyges ej alt erkänna det, om det också skulle ty-
das som en svaghet; men för honom odrägligast af
allt är det misstankans gift, hvarifrån man Tör rgäfves
skulle bjuda till att frigöra sig, då forskningen efter
orsaken hos den tänkande varelse n är en så naturlig
följd af gifne, samt prötvade verkningar; och vare
detta nog sagt för att hes den känsliga menniskan å-
dagalägga allt det, genom sina följder förhatliga utaf
ett så beskaffat handlings itt, som Hr Askelöts sed-
naste emot Frih. Anckarswärd. Tryckfrihetens miss-
bruk emot enskild man är mera obehagligt, relsamt
och försmädligt, än det är vådligt. Missbruket lyg-
as genom bruket, och den kiltsligt låge smädaren
och belackaren finner förr eller sednare sin lön uti
let allmänna föraktet. Herr Askelöf är ägare utaf ett
Pidningsblad och besitter således utvägen alt smäda
efter beqvämlighet ech godtycke. Allmänheten torde
ttvist taga i Öfvervägande hvilken här varit den an-
allande, och hvilken som varit den anfallna, hvadan
ton äfven benäget täcktes inse, att efter nvad som
mu föreflallit, ingen skriftve xling med Hr Askelöf yt-
erligare kan komma att äga rum genom
C. H. Anckarswärd.