SIV FULITR Sf 6 CA a jemförelse med, af Herr Askelöf åberopade Osan manhängande, orediga, och otydliga Länsmanskungt relser, uti hvilken benämning innefattas rättighete; att författaren oåtspord allmängöra skriften, hvarvy forf. namn likväl utaf grannlagenhet blifvit förtega då för det arga begagnandet utal en felaktig afskri af Frih A:ds skålar, ingen grundad rättighet är a hemta derifrån, att ifrågavarande afskrift efter alla ar ledningar, och till följd af åtskilliga sammanställnir gar, kommit Hr A. tillhanda genom biträde af någo person, som icke har, och icke kan få tillträde ino Friherre A:ds hus. — De af Hr Askelöf till jemfö relse åberopade Länsmanakungörelserne äro uti e sednare nummer utaf Svenska Minerva allmänhete förelagde, och hvar och en är således i tillfälle a pröfva till hvad grad sammanliknelsen eger någo verklig grund, eller om den blott är MN Tolk aller föreställd, på det att de tro skola. Askelöf ka emedlertid begrunda, huruvida öre och smäåädelst kan skiljas ifrån vett, och styrka i sul, genom ann; än lögn och sanning Ar det sant, är det osant på denna fråga beror värdet af all angripelse. H Askelöfs yttrade fägnad, att genom en rartikel u Dagligt Allehanda phafva sett verificeras uppgifte om den vid middagen på Carlslund skedda utdelnin gen af skrifna kopior utaf de hållna talen, blifve beklagli gen ej af någon serdeles lång varaktighet; d Friherre A:d nödgas återupprepa, att utom den reda nämnde äldre milj ärperson, som hade den godhete emottaga de skrifna skålarne i angilvet ändamål, i inge enda vid måltiden närvarande person ens såg dem mycket mmdre erhöll dem i utdelning. Med det exemplar, som Dagligt Allehanda säge sig haft under ögonen, lärer förhåll: andet vara, att e vän af Friherre Anck:d, någon tid efter den, vida öf ver sin förtjenst ryktbar blefne måltiden, ifrån Stock holm begärde en redogörelse af de ifrågakomne skå larne, dem han på olika sätt hört omtalas; och hvar på en afskrift sändes, som lärer blifvit förevisad Re daktionen at Dagligt Allehanda i mening att ådagaläg g olikheterne emellan Hr Askelöfs angifvelse info allmänheten, och den ofvannämnde uppsatsen. Det har väckt Hr Askelöls förundran, att Friherr A:ds så frikostigt benämda vitterhetsstycken, ickt varit synliga, hvarken i oppesitionsbladen, eller Statstidningen, hvarest den alltigenom sig uttalande Ieyla sinnesstämningen, efter Ilr Askelöfs mening bördt skaffa dem ctt cmottagande med Öppna ar mar. Här måste förtrytelsen öfvergå till löje. Hr Askelöf begriper ej, all om Frih. A:d för sina an språkslösa skålar genom tryck åsyftat publicitet, så hade han sjelt med begäran derom lemnat dem till någon tidningsredaktion: men, att då sadant icke skett, oppositionsblade n vid detta tillfälle insett. och iaklagit gränsen för publicitetens verkningskrets. — Är Hr Askeaöfs enfaldiga förundran här naturlig? och huru långt tror Hr AA. sig kunna drifva ombytet af domino och masque, att han ej af allmänheten blifver känd för den han är, när han så ytterst tafatt gifver sig alt håna, äfven hvad han kallar loyauteten uti Frih. A:ds skålar. Friherre A:d har sedan 4828 och 1829 årens riksdag, helt och hållet afträdt ifrån det offentliga lifvets hvimmel, Dess namnteckning har sedan den tiden vid några få tillfällen och endast i försvarsväg varit uli tidningarna synlig. Han har sålunda många gånger undrat hvarföre, och hvartill den bittra för följelse, genom hvilken tidningar af en viss färg, så uthålligt ihågkommit honom; men ett uttryck uti Sr, Minervas sista anfall, lemnar en vägledning, den han förgälves allt för länge sökt. — Svenska Mincrvas yttrande under silt ilskefulla gÖrin, att Frih. A:d dessutom är en erköndt större vän af publiciteten än någon annan här i landet: lemnar en ej otrolig anledning till påtans upplösning, och till förklaring hvarföre Frih. Anck:d just nu, och vid detta tillfälle borde genom tryckfrihetens missbruk gisslas. Friherrn Anck:d, och andra med honom undra: hvarföre det eljest dragit så långt ut på tiden med Minervas smädliga utfall; och om malerialierne dertill, ifrån någon som vid den ofta nämnde måltiden ej var gäst, blifvit sände med posten, eller gåll med resande, som icke inträffat uti hutvudstaden förr än kort före den 22 Mars. Det har fallit Frih. A—d in, att perukhistorien tilläfventyrs kräfde sem uti sagan om Sme den och Bagarn, att lif med lif betalas skulley och att det genom sin grundlöshet lika oskickliga som 0lämpliga yttrande, att Grefve Brahe saknade första elementerna till all högre bildning, borde återfalla, icke på den som gjort gerningen, utan på den, som skall vara en erkändt större vän af publiciteten, än någon annan här i landet: och på det domen målte fullbordas: Thet äldsta Bagarn bör och skall, Sig sjelf till billig näpst, och varnagel för andra, Förutan nåd till afrättsplatse n vandra. På fullt alfvar sagdt, så finnes knappast något vämjeligare öfvermod än den inbillske vishetens: då vid en filosofisk undersökning, litet mera eller litet mindre bokvett upplöser sig uti snart sagdt ett lika resultat af föga, eller intet utaf det kunvskapsmått, bvaraf äfven den kunnigaste ännu kunde känna sig i behof. Den som påstår, alt man saknar all högre bildning derföre, alt man ej såsom student under sin ungdom, på latin försvarat några ej sällan temligen usla these er, har icke gjort sig bekant med begreppet om högre bildning uli egentlig mening; och den som med tillhjelp al några begångne eller pådiktade stafningsfel, vill Aådagalägga brist på bildning hos en annan. är ofta blott en imbilsk narr, en storhetsbubbla, som bibehåller sig endast så länge munvädret förslår. — Det gifves jemväl en annan möjlighet för andemeningen af Hr Askelöfs oborstade anfall emot Frih. Anck:d. Såsom ofvan anfördt blifvit, ttradt: att Frih. Anck:d är en erkändt större vän af publiciteten än någon annan här i landet. Att yttrandet är en dårskap finner hvar och er; då det för Svenska Minerva lärer blifva helt och hållet omöjligt att uppgöra de inom landet förbanden va2 oe