SIV FULITR Sf 6 CA a
jemförelse med, af Herr Askelöf åberopade Osan
manhängande, orediga, och otydliga Länsmanskungt
relser, uti hvilken benämning innefattas rättighete;
att författaren oåtspord allmängöra skriften, hvarvy
forf. namn likväl utaf grannlagenhet blifvit förtega
då för det arga begagnandet utal en felaktig afskri
af Frih A:ds skålar, ingen grundad rättighet är a
hemta derifrån, att ifrågavarande afskrift efter alla ar
ledningar, och till följd af åtskilliga sammanställnir
gar, kommit Hr A. tillhanda genom biträde af någo
person, som icke har, och icke kan få tillträde ino
Friherre A:ds hus. — De af Hr Askelöf till jemfö
relse åberopade Länsmanakungörelserne äro uti e
sednare nummer utaf Svenska Minerva allmänhete
förelagde, och hvar och en är således i tillfälle a
pröfva till hvad grad sammanliknelsen eger någo
verklig grund, eller om den blott är MN Tolk aller
föreställd, på det att de tro skola. Askelöf ka
emedlertid begrunda, huruvida öre och smäåädelst
kan skiljas ifrån vett, och styrka i sul, genom ann;
än lögn och sanning Ar det sant, är det osant
på denna fråga beror värdet af all angripelse. H
Askelöfs yttrade fägnad, att genom en rartikel u
Dagligt Allehanda phafva sett verificeras uppgifte
om den vid middagen på Carlslund skedda utdelnin
gen af skrifna kopior utaf de hållna talen, blifve
beklagli gen ej af någon serdeles lång varaktighet; d
Friherre A:d nödgas återupprepa, att utom den reda
nämnde äldre milj ärperson, som hade den godhete
emottaga de skrifna skålarne i angilvet ändamål, i inge
enda vid måltiden närvarande person ens såg dem
mycket mmdre erhöll dem i utdelning.
Med det exemplar, som Dagligt Allehanda säge
sig haft under ögonen, lärer förhåll: andet vara, att e
vän af Friherre Anck:d, någon tid efter den, vida öf
ver sin förtjenst ryktbar blefne måltiden, ifrån Stock
holm begärde en redogörelse af de ifrågakomne skå
larne, dem han på olika sätt hört omtalas; och hvar
på en afskrift sändes, som lärer blifvit förevisad Re
daktionen at Dagligt Allehanda i mening att ådagaläg
g olikheterne emellan Hr Askelöfs angifvelse info
allmänheten, och den ofvannämnde uppsatsen.
Det har väckt Hr Askelöls förundran, att Friherr
A:ds så frikostigt benämda vitterhetsstycken, ickt
varit synliga, hvarken i oppesitionsbladen, eller
Statstidningen, hvarest den alltigenom sig uttalande
Ieyla sinnesstämningen, efter Ilr Askelöfs mening
bördt skaffa dem ctt cmottagande med Öppna ar
mar.
Här måste förtrytelsen öfvergå till löje. Hr A-
skelöf begriper ej, all om Frih. A:d för sina an
språkslösa skålar genom tryck åsyftat publicitet, så
hade han sjelt med begäran derom lemnat dem till
någon tidningsredaktion: men, att då sadant icke skett,
oppositionsblade n vid detta tillfälle insett. och iak-
lagit gränsen för publicitetens verkningskrets. — Är
Hr Askeaöfs enfaldiga förundran här naturlig? och
huru långt tror Hr AA. sig kunna drifva ombytet af
domino och masque, att han ej af allmänheten blif-
ver känd för den han är, när han så ytterst tafatt
gifver sig alt håna, äfven hvad han kallar loyauteten
uti Frih. A:ds skålar.
Friherre A:d har sedan 4828 och 1829 årens riks-
dag, helt och hållet afträdt ifrån det offentliga lif-
vets hvimmel, Dess namnteckning har sedan den ti-
den vid några få tillfällen och endast i försvarsväg
varit uli tidningarna synlig. Han har sålunda många
gånger undrat hvarföre, och hvartill den bittra för
följelse, genom hvilken tidningar af en viss färg, så
uthålligt ihågkommit honom; men ett uttryck uti Sr,
Minervas sista anfall, lemnar en vägledning, den han
förgälves allt för länge sökt. — Svenska Mincrvas
yttrande under silt ilskefulla gÖrin, att Frih. A:d
dessutom är en erköndt större vän af publiciteten än
någon annan här i landet: lemnar en ej otrolig an-
ledning till påtans upplösning, och till förklaring
hvarföre Frih. Anck:d just nu, och vid detta tillfäl-
le borde genom tryckfrihetens missbruk gisslas.
Friherrn Anck:d, och andra med honom undra:
hvarföre det eljest dragit så långt ut på tiden med
Minervas smädliga utfall; och om malerialierne der-
till, ifrån någon som vid den ofta nämnde måltiden
ej var gäst, blifvit sände med posten, eller gåll med
resande, som icke inträffat uti hutvudstaden förr än
kort före den 22 Mars.
Det har fallit Frih. A—d in, att perukhistorien
tilläfventyrs kräfde sem uti sagan om Sme den och
Bagarn, att lif med lif betalas skulley och att
det genom sin grundlöshet lika oskickliga som 0-
lämpliga yttrande, att Grefve Brahe saknade första
elementerna till all högre bildning, borde återfalla,
icke på den som gjort gerningen, utan på den, som
skall vara en erkändt större vän af publiciteten, än
någon annan här i landet: och på det domen målte
fullbordas:
Thet äldsta Bagarn bör och skall,
Sig sjelf till billig näpst, och varnagel för andra,
Förutan nåd till afrättsplatse n vandra.
På fullt alfvar sagdt, så finnes knappast något väm-
jeligare öfvermod än den inbillske vishetens: då vid
en filosofisk undersökning, litet mera eller litet min-
dre bokvett upplöser sig uti snart sagdt ett lika re-
sultat af föga, eller intet utaf det kunvskapsmått,
bvaraf äfven den kunnigaste ännu kunde känna sig i
behof. Den som påstår, alt man saknar all högre
bildning derföre, alt man ej såsom student under
sin ungdom, på latin försvarat några ej sällan temli-
gen usla these er, har icke gjort sig bekant med be-
greppet om högre bildning uli egentlig mening; och
den som med tillhjelp al några begångne eller på-
diktade stafningsfel, vill Aådagalägga brist på bildning
hos en annan. är ofta blott en imbilsk narr, en stor-
hetsbubbla, som bibehåller sig endast så länge mun-
vädret förslår. — Det gifves jemväl en annan möj-
lighet för andemeningen af Hr Askelöfs oborstade an-
fall emot Frih. Anck:d. Såsom ofvan anfördt blifvit,
ttradt: att Frih. Anck:d är en erkändt större
vän af publiciteten än någon annan här i landet.
Att yttrandet är en dårskap finner hvar och er; då
det för Svenska Minerva lärer blifva helt och hållet
omöjligt att uppgöra de inom landet förbanden va-
2 oe