förr desto heldre; — och lemnar honom v
utgåendet brefvet tillbaka med blott ett par o
till svar tecknade i kanten.
Anatole läser: ?Jag är åttatio år . . Vär
ta !
I denna sista scen ligger ganska mycken
fekt; hvad pjesen för öfrigt vidkommer, så i
det, för att ej finna sammanbinrdningen deraf
naturlig, nödvändigt, att icke allenast hafva d
ofvannämnda vilkoret för egendomens bibehå
lande i de Snanges hand, utanäfven hela det ol
ka skicket af samhällslifvet i Frankrike uch hi
i sigte, äfvensom de omständigheter, under hvi
ka gubben gör flickans bekantskap. Det me
oförklarliga synes måhända ligga deruti, att e
18:årig flicka i ett så sydligt klimat som Frank
rikes kan vara så menlös, som Adöåle. I sll
fall frukta vi att partiet, om gubben skulle letv
långe, blir betänkligt hvar som helst, äfven
den kalla Norden, fastän ingen kan undra a
Adele med största nöje gått in på något, son
från ett fader- och moderlöst tillstånd försätte
henne i öfverflöd och ger henne en platsi verl
den såsom Fru; en belägenhet, utan hvilken ej
Fransyska, hunnen till en viss ålder, mer ä
fruntimmer af någon annan nation, skulle ans
sig den olyckligaste qvinna i verlden. — Fri
Hjortsberg såsom Adele återger sin roll så vä
den möjligen kan spelas. M:ll Lind, Marie, ä
som vanligt naiv, skälmsk. Herr Almlöf passa
icke för gubbens roll, det må Gud veta! Hva
äro de åttatio åren? dertill äro icke några må
lade skrynklor och en grå peruk tillfyllest. Mer
man invänder med skäl: hvem finnes då att ta-
ga till detta parti? Hrr Hyckert och Stjern-
ström hafva alternerat som Anatole. Det för-
undrar mången, att H:r H. användes i roller
der det synes afgjordt att han icke passar. Hz
H. spelar i sin inskränkta genre ofta gansk:
bra, mena hvarför poussera honom utom den-
na? om man är ypperlig i det komiska, är de
då en ära mer att vara medelmåttig i det pas-
sionerade, romaneska? H:r Stjernström med sir
värma och spänstighet är utan motsägelse en vi-
da lyckligare Anatole; man skulle kunna an-
märka att han i den för öfrigt ingenting mindre
in lätta slutscenen kanske något öfverdrifver sit
pel; månne det icke låge på samma gång mera
anming och mera verklig styrka, om ock min-
Ilre hvad man kallar theatereffekt, i att lång-
amt, tankfullt och med sakta röst framstafva
let sista ordet: vänta! än i att våldsamt ut-
teta det som H:r S. gör. Kunäfallet, i detsam-
na ridåen sänker sig, kunde också möjligtvis
å för sig litet mindre stermande.