Had a CK VUTNINNeg SE OO det varit honom möjligt att göra sig väg i s vilda trakter. Jeg yxads mig fram, svara de han; och i sjelfva verket hade han esomof tast sett sig nödsakad, att med yxan bana si väg genom skogarna. Af sådana srvårighete; äro icke mina resor längs kusten åtföljda, ty dess omedelbara grannskap frodas icke någr: egentliga skogar. Lunderne, sem betäcka des: hojder, bestå mestadels af sådama trädslag, hvilka icke skjuta i höjden, och äro snarare at anse som buskager. De beständiga stormar som blåsa från hafvet, äro icke gynnande fö: fortkomsten af större träd, och till och med d:ssa låga snar uppnå här aldrig så pass höjd som den de ega i mera för blåsten skyddade nejder. Till följd af den ytterliga vextligheter hos all vegetation i ett så mildt klimat, skjuts dessa buskar likväl så mycket mer i bredden, då de af vindarna hindras från att växa fritt höjden , och utbreda sig åt landsidan liksen solfjädrar eller prydliga spalierer, bakom hvilks man vid elakt väder finner ett godt skydd. Bergströmmarne, som i stor mångd utfaila på vestra kusten, äro i närheten af mynningen lälta nog att färdas öfver; längre uppåt blifva stränderne allt brantare. Med någon erfarenhet och nödig försigtighet aflöpa dessa utflykter alltid lyckligt, något som man likväl till en del äfven får tillskrifva våra ypperliga hästar, som med säkra steg bära oss öfver klippor ech branter. Dessa djurs förståndighet uppeubarar sig vid flera tillfällen på ett märkvärdigt vis. Om t. e. vid flodens stigande det tillströmmande vattnet hotar att öfversvämma vägen, vika hästarne genast af ett stycke inpå andra sidan af densamma, der marken merändels består af los fledsand, men i samma ögonblick, sem vattnet atiger tillbaka, skyndar djuret sig åter in på den hårdare vägen och sätter, utan någon den ringaste anmaning, af i fullt språng framåt, ända tills ett nytt svall åter tvingar hästen att vika undan; denna manöver hålla de ut med i hela timmarna. Utom kängäru anträffar man här inga fyrfotade djur; men dessa finmas i stor mängd, och jagten efter dem om morgnar ech qvällar, då de beta i hela skeckar, erbjuder mycket nöje. Sällan lyckas det att hinna mågon med bössan; de nedläggas merändels af dertill dresserade hundar, sem förfölja dem genom busksget öfver hed och moras. Sedd från en höjd, gifver denna jagt en intressant anblick; urderstundom försvinner kängärun plötsligen i ett snar, och undkemmer lyckligen, i fall ban blott haft ex enda förföljare; hafva flera hundar varit efter honom, så omringa de platsen, och det sålunda belägrade och oroade djuret söker då åter öppna fältet. Man har trott att kångärun under sitt lopp begagnade sin starka svans att mana på sig sjelf med; detta är likväl icke sannt, svansen är under springandet horisontelt utsträckt, och hundarne fatta icke sällam tag i djuret just i denna kroppsdel, ehuru likväl mestadels i benet, hvarigenom offret med ens störtar till jorden. Här uppstår ofta en hårdnackad strid, då kängärun med sina bakfötter klämmer om sin fiende, ansätter honom dugtigt med sinal skarpa ramar, och icke sällan vidt uppsliter hans käft. Hundarne bli deek alltid till slut de segrande; de låta genast vid återkomsten ganska väl förstå, om de nerlagt något byte, tyl. merändels sker sådant på långt afstånd från det ställe, hvarifrån djuret först blifvit uppjagadt, och visa då jsgaren vägen till valplatsen. Den användbaraste delen af djuret är dess hud, som genom garfning blir ett mjukt skoläder; ; köttet kan väl ätas, men är icke symmerligenj. smakligt; det innehåller intet tecken till fett, och blir icke mörare, om det äm får hänga flera. dagar. Ute på marken är det likväl, — och : man skär då af och begagnar endast dem bakrel: fjerdingen, — en välkommen rätt. Svansen ä-l: ger verkligen rätt god smak, den innehåller en mängd senor, som genom kekning förvandlas : till ett gelte. Dylika soppor äro en rik-l tig delikatess, men ute i skogsmarken in thel. bush, der man icke kan företaga en sådan om:! ständlig beredning, nöjer man sig medatt lägga !! djuret med hull och hår i den heta askmörjan i och på det sättet steka det. Vår kängäru är ; mycket mindre än den nyholländska, och väger 1 sällan öfver 40 skålpund. Den såjkallade wollo-! beg är ett dimivutiv af kängärum, ofta icke stör: re än en kanin; dess kött ar mera välsmakan-. de. Blaad fjäderfå äro vildänder de talrikaste; vid stränderna, och vi hafva i vårt grannskap en Duckriver, ankfloden, en Duekbay, ank-! bajen, så benämnda i anseende till den oerhörAa mängd änder, som derstädes församla sig; de likna våra vilda änder, ehuru något min2 ua RA ee a