Had a CK VUTNINNeg SE OO
det varit honom möjligt att göra sig väg i s
vilda trakter. Jeg yxads mig fram, svara
de han; och i sjelfva verket hade han esomof
tast sett sig nödsakad, att med yxan bana si
väg genom skogarna. Af sådana srvårighete;
äro icke mina resor längs kusten åtföljda, ty
dess omedelbara grannskap frodas icke någr:
egentliga skogar. Lunderne, sem betäcka des:
hojder, bestå mestadels af sådama trädslag, hvil-
ka icke skjuta i höjden, och äro snarare at
anse som buskager. De beständiga stormar
som blåsa från hafvet, äro icke gynnande fö:
fortkomsten af större träd, och till och med
d:ssa låga snar uppnå här aldrig så pass höjd
som den de ega i mera för blåsten skyddade
nejder. Till följd af den ytterliga vextligheter
hos all vegetation i ett så mildt klimat, skjuts
dessa buskar likväl så mycket mer i bredden,
då de af vindarna hindras från att växa fritt
höjden , och utbreda sig åt landsidan liksen
solfjädrar eller prydliga spalierer, bakom hvilks
man vid elakt väder finner ett godt skydd.
Bergströmmarne, som i stor mångd utfaila på
vestra kusten, äro i närheten af mynningen lälta
nog att färdas öfver; längre uppåt blifva strän-
derne allt brantare. Med någon erfarenhet och
nödig försigtighet aflöpa dessa utflykter alltid
lyckligt, något som man likväl till en del äfven
får tillskrifva våra ypperliga hästar, som med
säkra steg bära oss öfver klippor ech branter.
Dessa djurs förståndighet uppeubarar sig vid
flera tillfällen på ett märkvärdigt vis. Om t.
e. vid flodens stigande det tillströmmande vatt-
net hotar att öfversvämma vägen, vika hästarne
genast af ett stycke inpå andra sidan af den-
samma, der marken merändels består af los fled-
sand, men i samma ögonblick, sem vattnet ati-
ger tillbaka, skyndar djuret sig åter in på den
hårdare vägen och sätter, utan någon den rin-
gaste anmaning, af i fullt språng framåt, ända
tills ett nytt svall åter tvingar hästen att vika
undan; denna manöver hålla de ut med i hela
timmarna. Utom kängäru anträffar man här in-
ga fyrfotade djur; men dessa finmas i stor
mängd, och jagten efter dem om morgnar ech
qvällar, då de beta i hela skeckar, erbjuder
mycket nöje. Sällan lyckas det att hinna må-
gon med bössan; de nedläggas merändels af der-
till dresserade hundar, sem förfölja dem genom
busksget öfver hed och moras. Sedd från en
höjd, gifver denna jagt en intressant anblick;
urderstundom försvinner kängärun plötsligen i
ett snar, och undkemmer lyckligen, i fall ban
blott haft ex enda förföljare; hafva flera hundar
varit efter honom, så omringa de platsen, och
det sålunda belägrade och oroade djuret söker
då åter öppna fältet. Man har trott att kån-
gärun under sitt lopp begagnade sin starka svans
att mana på sig sjelf med; detta är likväl icke
sannt, svansen är under springandet horisontelt ut-
sträckt, och hundarne fatta icke sällam tag i djuret
just i denna kroppsdel, ehuru likväl mestadels i
benet, hvarigenom offret med ens störtar till
jorden. Här uppstår ofta en hårdnackad strid,
då kängärun med sina bakfötter klämmer om
sin fiende, ansätter honom dugtigt med sinal
skarpa ramar, och icke sällan vidt uppsliter
hans käft. Hundarne bli deek alltid till slut
de segrande; de låta genast vid återkomsten gan-
ska väl förstå, om de nerlagt något byte, tyl.
merändels sker sådant på långt afstånd från
det ställe, hvarifrån djuret först blifvit uppja-
gadt, och visa då jsgaren vägen till valplatsen.
Den användbaraste delen af djuret är dess hud,
som genom garfning blir ett mjukt skoläder; ;
köttet kan väl ätas, men är icke symmerligenj.
smakligt; det innehåller intet tecken till fett, och
blir icke mörare, om det äm får hänga flera.
dagar. Ute på marken är det likväl, — och :
man skär då af och begagnar endast dem bakrel:
fjerdingen, — en välkommen rätt. Svansen ä-l:
ger verkligen rätt god smak, den innehåller en
mängd senor, som genom kekning förvandlas :
till ett gelte. Dylika soppor äro en rik-l
tig delikatess, men ute i skogsmarken in thel.
bush, der man icke kan företaga en sådan om- :!
ständlig beredning, nöjer man sig medatt lägga !!
djuret med hull och hår i den heta askmörjan i
och på det sättet steka det. Vår kängäru är ;
mycket mindre än den nyholländska, och väger 1
sällan öfver 40 skålpund. Den såjkallade wollo-!
beg är ett dimivutiv af kängärum, ofta icke stör- :
re än en kanin; dess kött ar mera välsmakan-.
de. Blaad fjäderfå äro vildänder de talrikaste;
vid stränderna, och vi hafva i vårt grannskap
en Duckriver, ankfloden, en Duekbay, ank-!
bajen, så benämnda i anseende till den oerhör-
Aa mängd änder, som derstädes församla sig;
de likna våra vilda änder, ehuru något min-
2 ua RA ee
- a