begagnar yttrande rätten och öfver valet af d ar iklar den lemnar åt sina läsare. Det är tyd ligt, att om den icke officiel!a afdelninge. ock så ej omedeibart utgår från styrelsen, så måsi likväl allmänheten nödvändigt anse, och ha genom sjelfva Statstidnimgens prospekt blifvi berättigad att anse sättet ait föra denna tidning och den vaxliga eller öfve:vägande karakteren de opinionsr af andra, som der få ett rum såsom en gifven barometer på syftmingen, ten densen och den inneboende meningen på de håll, hvarifrån demna karakter i allmänhet må. ste bestämmas. Det är derföre man så ogerna hos Statetidningen varseblifver en gifver slapphet och oförmåga att sjelf framträda infö opinionen, så snart fråga är at uppdrags nögra positiva grundlinier till ett system, och denna paniska rädsla, ej blott att taga initiativet, utam till och med att ens vidröra inför allmänbetea något sem är ömtåligt för en eller anvan af regeringens fumktionärer och byråkratien, såsom t. ex., för att inskränka oss blott inom det sista: årloppets händelser, — Cronstediska tilltaget, balansen i Tullverket, Krigsrättens undersökming om ångfartyget Odins bortsättoing på Jutland, rättegången mot de 11 Premier-Löjtnanterna, mot General-Adjutasten von Platen m. m., så att der, som icke hade något annat blad att tillgå än Stats-Tidningenm, skulle kunna tro, att lagen i dessa mål legat alldeles reder, eller åtminstorme det Swuts-Tidningen önskade att så kunnat ske, oaktadt det icke bor intressera någon närmare än regeringens organ, att visa folket på hvad sätt regeringen håller hand öfver embetsmännens iakttagande af deras skyldigheter. — Om man vidare jemför detta med den fjeskande brådska, hvarmed Stats-Tidningen å andra sidan upptager äfven i detalj sådana mål, som t. ex. ansvar:ge utgifvarens af ÅA tenbladet dömande till fäs. ning för dem bekanta öfversättningem ur Le bon Sens om demokratien i Italien (hade Hr Olander blifvit frikänd, så hade nog Stats-Tidningen tegat!): — om man slutligen tager i betraktande den förut exempellösa partiskhet; sem råder vid Stats-Tidmingens val af sina referater ur ineller utländska tidningar, t. ex. af andra länders parlamenmtsdebatter, utaf hvilka vanligen och nästan utan undantag upptages endast hvad som säges å ena sidan och härvid med förkärlek utsökes det som är mest impopulärt och mest advocerar för godtycke, undantagslagarfock absolutism: — och om detta allt icke kan nekas utgöra en sanvu karakteristik på StatsTidningens redaktirou, så måste det väl vara andra publicisters både rätt och pligt, att fästa uppmärksamheten på huru detta blad uppfyller sina åtagna skyldigheter, och på den vilja och de önskningar, hvilka sålunda genomskinligt nog framskymia, äfvea då de icke våga rakt fram utala sig. En färsk anledning att återkomma på detta ämae och ett nytt bevis på hvad vi nu antydt om Stadstidningens och dess Direktörers anda, ! lemnar dess redogörelse för debatterna i den. Fransyska Depuierade kammaren, angående den! s. k. disjunktionslsgen, d. v. s. förslaget att då en militär och en civilperson vore anklagade för! samma brott, militären skulle dömas af krigs-j domsio!, hvilket förslag förkastades af kammaren. Oaktadt Stadstidningen i tre eller fyra numror sysselsatt sig med och nu afslutat de:sa debatter, har icke ett enda yttrande emot det eformliga förslaget blifvit meddeladt. Då alla medborgeres likhet inför lagen utgör en af de förs sta grunderna för den borgerliga: friheten ;; och då det ligger 1 sakens natur, att militärdomstolar egeniligen endast böra, såsom undantag från den ,allraänna lagskipniagen, äga rum i disciplinärech subordinatiomsfrågor, så vidt deras makt icke skell inkräkta på det lagbundna samhället, så måste denna ytterliga ensidighet i ett sådant ämne vara i hög grad påfallande, heldst i ett ögonblick, då militarlagarne äfven hår äro under omarbetning. Hr Martin du Nords tel, som i gir finnes öfversatt i S. T. är i synnerhet aumärkningsvärdt för sina sofismer, af hvilka några förtjena att omnämnas, såsom tt. ex. att alla af militärer begångna brott och förbrytelser böra afdömas af krigsdomstotar ; att då en plan I) af militärer blifvit uppgjord mot statens säkerhet, är ett militärbrott begånget, emedan det) — märk väl Läsare, detta klyftiga skäl — är genom militäriska medel, som de brottslige skola vinnz sitt syftemål (likasom icke nmnilitäviska medel dd v c wvenen vid sådana tillfällem