begagnar yttrande rätten och öfver valet af d
ar iklar den lemnar åt sina läsare. Det är tyd
ligt, att om den icke officiel!a afdelninge. ock
så ej omedeibart utgår från styrelsen, så måsi
likväl allmänheten nödvändigt anse, och ha
genom sjelfva Statstidnimgens prospekt blifvi
berättigad att anse sättet ait föra denna tidning
och den vaxliga eller öfve:vägande karakteren
de opinionsr af andra, som der få ett rum
såsom en gifven barometer på syftmingen, ten
densen och den inneboende meningen på de
håll, hvarifrån demna karakter i allmänhet må.
ste bestämmas. Det är derföre man så oger-
na hos Statetidningen varseblifver en gifver
slapphet och oförmåga att sjelf framträda infö
opinionen, så snart fråga är at uppdrags
nögra positiva grundlinier till ett system,
och denna paniska rädsla, ej blott att taga initia-
tivet, utam till och med att ens vidröra inför
allmänbetea något sem är ömtåligt för en eller
anvan af regeringens fumktionärer och byråkra-
tien, såsom t. ex., för att inskränka oss blott
inom det sista: årloppets händelser, — Cron-
stediska tilltaget, balansen i Tullverket, Krigs-
rättens undersökming om ångfartyget Odins bort-
sättoing på Jutland, rättegången mot de 11
Premier-Löjtnanterna, mot General-Adjutasten
von Platen m. m., så att der, som icke hade
något annat blad att tillgå än Stats-Tidningenm,
skulle kunna tro, att lagen i dessa mål legat
alldeles reder, eller åtminstorme det Swuts-Tid-
ningen önskade att så kunnat ske, oaktadt det
icke bor intressera någon närmare än regerin-
gens organ, att visa folket på hvad sätt rege-
ringen håller hand öfver embetsmännens iaktta-
gande af deras skyldigheter. — Om man vi-
dare jemför detta med den fjeskande brådska,
hvarmed Stats-Tidningen å andra sidan uppta-
ger äfven i detalj sådana mål, som t. ex. an-
svar:ge utgifvarens af ÅA tenbladet dömande till
fäs. ning för dem bekanta öfversättningem ur Le
bon Sens om demokratien i Italien (hade Hr O-
lander blifvit frikänd, så hade nog Stats-Tidnin-
gen tegat!): — om man slutligen tager i be-
traktande den förut exempellösa partiskhet; sem
råder vid Stats-Tidmingens val af sina refera-
ter ur in- eller utländska tidningar, t. ex. af
andra länders parlamenmtsdebatter, utaf hvilka
vanligen och nästan utan undantag upptages en-
dast hvad som säges å ena sidan och härvid
med förkärlek utsökes det som är mest impo-
pulärt och mest advocerar för godtycke, un-
dantagslagarfock absolutism: — och om detta allt
icke kan nekas utgöra en sanvu karakteristik på
Stats- Tidningens redaktirou, så måste det väl va-
ra andra publicisters både rätt och pligt, att
fästa uppmärksamheten på huru detta blad upp-
fyller sina åtagna skyldigheter, och på den vilja
och de önskningar, hvilka sålunda genomskinligt
nog framskymia, äfvea då de icke våga rakt
fram utala sig.
En färsk anledning att återkomma på detta
ämae och ett nytt bevis på hvad vi nu antydt
om Stadstidningens och dess Direktörers anda, !
lemnar dess redogörelse för debatterna i den.
Fransyska Depuierade kammaren, angående den!
s. k. disjunktionslsgen, d. v. s. förslaget att då
en militär och en civilperson vore anklagade för!
samma brott, militären skulle dömas af krigs-j
domsio!, hvilket förslag förkastades af kammaren.
Oaktadt Stadstidningen i tre eller fyra numror
sysselsatt sig med och nu afslutat de:sa debat-
ter, har icke ett enda yttrande emot det eform-
liga förslaget blifvit meddeladt. Då alla med-
borgeres likhet inför lagen utgör en af de förs
sta grunderna för den borgerliga: friheten ;; och
då det ligger 1 sakens natur, att militärdomsto-
lar egeniligen endast böra, såsom undantag från
den ,allraänna lagskipniagen, äga rum i discipli-
när- ech subordinatiomsfrågor, så vidt deras makt
icke skell inkräkta på det lagbundna samhället,
så måste denna ytterliga ensidighet i ett sådant
ämne vara i hög grad påfallande, heldst i ett ö-
gonblick, då militarlagarne äfven hår äro under
omarbetning. Hr Martin du Nords tel, som i
gir finnes öfversatt i S. T. är i synnerhet au-
märkningsvärdt för sina sofismer, af hvilka nå-
gra förtjena att omnämnas, såsom tt. ex. att alla af
militärer begångna brott och förbrytelser bö-
ra afdömas af krigsdomstotar ; att då en plan I)
af militärer blifvit uppgjord mot statens säker-
het, är ett militärbrott begånget, emedan det)
— märk väl Läsare, detta klyftiga skäl — är
genom militäriska medel, som de brottslige
skola vinnz sitt syftemål (likasom icke nmnilitä-
viska medel dd v c wvenen vid sådana tillfällem