TILar. ATELMILFEVIS MARPEeMv) Sv MMS MT TINA de ingenting, att alltsamman var intrig och ac kord o. s. v. Om detta är verkliga förhållan. det, så var ju valet icke svårt att metarbeta Mannens motarbetande var så anseliget, att mar säkerligen icke räknat på kostnader att mot honom uppställa mågon annan kandidat af moisat politisk tro och bekosta ett lika godt ackord, om ej bättre. Underligt är således, om inpgenting dylikt skett. Men vwerkliga förhällsade lärer hafva varit, att försöket icke lyckats. Någonting annat än röstvärfning och nedsatt arfvode lärer således hafva ingått i händelsen. Så tänker åtminstone ellmärheten, ehvad man än må påbitta, för att på annat sätt förklara häxdelsen. Dernäst har man mycket bekymrat sig om de stora penningsummer, dem A. D. erhållit af allmegen genom sina riksdagsmenna-arfvoden. Härom synes skriket aldrig vilja taga em ända; och den, som icke känner samna förhållandet, kan svårligen undgå att låta dåra sig af skenet. A. D:s arfvoden från så minrga valdistrikter skulle, äfven efter de gerom aceerderna tillvägabragta nedsättningar, som gjert dessa arfvoden för hans kommittenter vida mindre än för många andras, skulle visserligen utgjort en alldeies öfverflödig inkemst för de flesta andra riksdagsmän, sem haft att bestrida ingenting annat än sin lefnadskostnad i hufvudstaden; men de vore det ingalunda för en man, som utgjorde en föreningsgunkt för alla med hezom likatänkande inom ståndet, satte sig i beröring ned dylika i andra stånd, följde med ärenderna inem admiristrationen, (genom lösamde af en stor mängd handlingar, hvilket kostade honem betydligt, höll snart sagdt ett eget kanmsli) och stod i förbiedelse med em kel mängd menrniskor, hvilkas arbete han måste amvända. Hans brefvexlng och de genom hans ställning föranledda enskilda uppdrag voro vida betydligare än mången stor affärsmans (hams posträkming gick, enligt hvad en af hans nära bekamta berättat oss, till humdredetals riksdaler). Haa underhöll em ständig kowmwmuniketion med invånarme i de härader, han representerade, skickede dem kostmadsfritt riksdagshandlingar ech tidningar, sökte, med ett ord, sprida kämmedona om förhandlingarna hos dem, hvilkas sak han förde. Hans ställning tveng henom att icke blott vara med uti, utan äfverm ofta stå i spetsen för företsg sf allmant interesse. Detta är förhållanges, som hundradetals mennisker kunna bevitika. — Lägg härtill, ett många nödställde kanske helt ech hållet lefde på haus! bekostnad, och att han alltid stod till tjenst att hjelpa, så långt han kunde i detta fall, visserligen långt mer än en förutseemde klekhet kamske borde hafva tillåtit, och mean har då en förklaring, hverföre han ej riktat sig, utam tvärtom kommit, eaktadt sina riksdags-arfvoden, hvad , den mannen visst icke hbehöft, i garska gene1 rade ovseständigheter, ifråm att hafva varit väl-, måexde man, och ozktadt han aldrig spelat! och aldrig gått in i spekulatiomer. Det är riksf dsagarne, sem förstört hans ekenomiska ställ-, ning. Det kam utan tvifvel invärdas, att detta är!, hans eget fel, att kan icke behöft göra anmer-!y lunda ån som mängden: meitaga sit arfvode,l; äta, betala sin hyra, votera och så låta sig nölr ja; hade ham så gjort, så hade han varit rik.q Hade han, såsom mångem annam, velat förändra kosa, så finnes, mam kan bestämdt säga!s det, ingem riksdagsmam, hvilkem sjelf kunmat så js. uppgöra sixavilker, som han. Men — vi sä4, ga det med fallkomlig kämmedom och öfvertygelse då hade också icke blott Bondeståndet, utan eck många andra saker, stått på helt! q sanan fet. Ait ham har uträttat mycket, ja vi-!y, da mera, än samtiden inser, genem sin af lång ; erfarenbet och ovanlig uppfattningsförmåga understödda drift och oböjliga jernvilja, lärer knappt ge, kunna bestridas; ats kan har gjert det medlj uppoffring af egna fördelar, bör då åtminstone sj icke räknas honom till last, då ham sjeif är den, s, som förlorat mest derpi. en sa Vi hafva redan upplyst förhållandet med den !ny sak, hvarom nu specielt är fråga. Men detjm yckes hafva blifrit en trosartikel, att en oppo!sitionsman icke får göra sima rättigheter gällande och utkräfva sina fordrimgar; detta skall striMM la exot liberaliteten. Finse vitro vår känsla , j fö så skulle det varit önskligt, om ÅA. D., likasom illa andra riksdagsmän, vore i tillfalle att all-!8! leles efterskänka siwa arfvoden och tjena för! niet; men vi hafva mog erfarenhet af denna verldens omdska och denna verldens behef, förma ti anse dylikt i närvarande förhållande ogörme ist Vi hafsa känt riksdassmän af Banda i Str