gera sig sjelf —? Förmodligen svaras: af anssarige Redaktören. Men 1 f. 4 mom. tryckfribetsförordnirgen förutsätter, att den person, som erhållit Hofkanslerens tillståndsbevis, också skall utgifva tidningen, ty det följer tydligen af författningen att redaktören ej skall vara för nesligt brott dömd, ej förklarad ovärdig att föra andras talan , och det går således icke an, att den persen, tom bör hundhufvudet för tidningen, är så der riktigt qvalficerad under det verklige redaktören kan hafva begått nesligt brott, vara förklarad ovärdig föra andras tålan, eller förlustig rättigheten att utgifva tidningar; ty, än en gång, de som framträda i ett tidringsblad, skela vara ärlige och oberyktade; och exekutiva makten måste vaka deröfver att den person, som fått en rättighet förlustig ej må fortfarande begagna sig deraf. Detta instämmer äfven med 9 mom. af samma 1 f., som säger, att utgifvare af dagblad och periodiska skrifter ej hafver b:utit mot författares äganderätt , då han den insände anonyma skriften utgifver. An bestämdere följer det af 4 (. 7 momentets erinran till utgifvare af periodiska skrifter om ett rätt bruk af tryckfriheten, emedan de ensamme äro författereansvar underkastade. Hvartill tjenade väl förlusten af rättigheten att utgifva en tidning, om utgifvarn kan fortfara dermed, blott han skaffar sig en ansvarig redsktör? Det är alldeles obegripligt huru de embetsmyndigheter, som skola vaka öfver tryckfrihetsogens upprätthållande, kunnat se genom finger med ett så uppenbart gyckel både med lagarne och konungens: beslut (?); lagen känner icke mer än en redaktör, nemligen tidningens utgifvare. — Kan väl ock den, som är dömd till fästningsfängelse, under det han utstår detta straff, utgifva en tidning? Kan han det, så bör sådant än mindre! betagas korrektionshjon — För att utgifva eni tidning, måste man antingen sjelf befiona sig å! stället, der den utkommer, eller ock bedrifvai affären genom ombud. Aftonbladets ansvarige! utgifvare måste således nu besörja utgifvandet genom ombud. Men då frågas: 1:o bör ej! Hofkansleren erhålla underrättelse om detta ombudsmanraskap? 2:o Kan detta uppdragas åt! person, som sjelf är förlustig rättigheten att ut-: gifva tidning? 3:o Skall ox-budet eller bufvudmannen ansvara för det förreas förbrytelser? Vi! fi.na det klart, att utgifvarem ej kan! transportera sin rätt på annan, och skulle vi häruti hafva misstagit oss, så är åtminstone tydligt att. transport ej kan ske utan den embetsmyndighets vetskap, som meddelat tillståndet. Att en person som sjelf förlerat rättigheten att utgifva tidningar, likväl skulle ega rättighet att utgifva dem! för andras räkning, förefaller oss lika rimligt,:! som att den, hvilken blifvit fråndömd rvättigheten att föra andras talan, skulle vid domstolarne godkännas af det skäl att hans hufvudman äger en såden rättighet. Så vidt det står fast, att en hvar bör sin sak sjelf böta och ej annans rätt förverka, så bör ej tillåtas att en tidningssknrifvares ombud ej blott förverkar hufvudmans rätt utan äfven ådiager honom personligt straff. — Kan ock en tidnimgsutgilvare, som bor på Vaxholmen, utgifva en tidringi Stockholm? Då kan hen ju utgifva den från hvad ort som helst, ja till och med från utrikes ort. An värre skulle det blifva om en sådan utgifvare, då ham tilltalades för tidningens förbrytelser, invände att han, när denna begicks, ej ens befann sig på den ort, der förbrytelsen blifvit begången, Både Jurya och Domstoln skulle då tvingas att döma en person från lifvet eller till landsflygt, för emj förbrytelse, som han aldrig begått. — Slutligen . tacka vi det döda tinget Aftombledet derförel att det genom den uppdragna skillnaden mellar sig och sin ansvarige redaktör, gifvit oss tillfälle till dessa reflexioner: Att det och kam-l. raterne icke komma att i längden fara särdeles väl af denna enfaldiga öppenhjertighet, taga vi nästan för afgjordt. Uppmärksamheten är nu väckt, och utan tvifvel skall lagstiftaren, förr eller sednare, söka att rätta ett misstag, som upphäfver begreppet om imputation, och möjligtvis: blottställer vår Tryckfrihetslag för tillvitelsen, att antingen vara den oskickligast gjorda, eller den orättvisaste af alla lagar; en tillvitelse som icke förfaller derföre, att de sig så kallande librala tidningarne äro de, som draga nytta at oredan. — oo AA kede Bed het vm Så den gamla? — Casus ubique valet, semper tibi pendeat hamus ). Om den galla mot Aftonbladets utgifvare, som tär, kamarillen, säga vi icke ett ord: den är ett bat hos mörkrets helgon, tt (ÅA Oh ee dd -—-a Bet