gera sig sjelf —? Förmodligen svaras: af an-
ssarige Redaktören. Men 1 f. 4 mom. tryck-
fribetsförordnirgen förutsätter, att den person,
som erhållit Hofkanslerens tillståndsbevis, ock-
så skall utgifva tidningen, ty det följer tydligen
af författningen att redaktören ej skall vara för
nesligt brott dömd, ej förklarad ovärdig att fö-
ra andras talan , och det går således icke an,
att den persen, tom bör hundhufvudet för tid-
ningen, är så der riktigt qvalficerad under det
verklige redaktören kan hafva begått nesligt
brott, vara förklarad ovärdig föra andras tålan,
eller förlustig rättigheten att utgifva tidningar;
ty, än en gång, de som framträda i ett tid-
ringsblad, skela vara ärlige och oberyktade;
och exekutiva makten måste vaka deröfver
att den person, som fått en rättighet för-
lustig ej må fortfarande begagna sig deraf.
Detta instämmer äfven med 9 mom. af samma
1 f., som säger, att utgifvare af dagblad och
periodiska skrifter ej hafver b:utit mot författa-
res äganderätt , då han den insände anonyma
skriften utgifver. An bestämdere följer det af
4 (. 7 momentets erinran till utgifvare af pe-
riodiska skrifter om ett rätt bruk af tryckfrihe-
ten, emedan de ensamme äro författereansvar
underkastade. Hvartill tjenade väl förlusten af
rättigheten att utgifva en tidning, om utgifvarn
kan fortfara dermed, blott han skaffar sig en
ansvarig redsktör? Det är alldeles obegrip-
ligt huru de embetsmyndigheter, som skola
vaka öfver tryckfrihetsogens upprätthållan-
de, kunnat se genom finger med ett så uppen-
bart gyckel både med lagarne och konungens:
beslut (?); lagen känner icke mer än en re-
daktör, nemligen tidningens utgifvare. — Kan
väl ock den, som är dömd till fästningsfängelse,
under det han utstår detta straff, utgifva en tid-
ning? Kan han det, så bör sådant än mindre!
betagas korrektionshjon — För att utgifva eni
tidning, måste man antingen sjelf befiona sig å!
stället, der den utkommer, eller ock bedrifvai
affären genom ombud. Aftonbladets ansvarige!
utgifvare måste således nu besörja utgifvandet
genom ombud. Men då frågas: 1:o bör ej!
Hofkansleren erhålla underrättelse om detta om-
budsmanraskap? 2:o Kan detta uppdragas åt!
person, som sjelf är förlustig rättigheten att ut-:
gifva tidning? 3:o Skall ox-budet eller bufvud-
mannen ansvara för det förreas förbrytelser? Vi!
fi.na det klart, att utgifvarem ej kan! transpor-
tera sin rätt på annan, och skulle vi häruti haf-
va misstagit oss, så är åtminstone tydligt att.
transport ej kan ske utan den embetsmyndighets
vetskap, som meddelat tillståndet. Att en person
som sjelf förlerat rättigheten att utgifva tidnin-
gar, likväl skulle ega rättighet att utgifva dem!
för andras räkning, förefaller oss lika rimligt,:!
som att den, hvilken blifvit fråndömd rvättighe-
ten att föra andras talan, skulle vid domstolarne
godkännas af det skäl att hans hufvudman äger
en såden rättighet. Så vidt det står fast, att en
hvar bör sin sak sjelf böta och ej annans rätt
förverka, så bör ej tillåtas att en tidningssknrif-
vares ombud ej blott förverkar hufvudmans rätt
utan äfven ådiager honom personligt straff. —
Kan ock en tidnimgsutgilvare, som bor på Vax-
holmen, utgifva en tidringi Stockholm? Då kan
hen ju utgifva den från hvad ort som helst, ja
till och med från utrikes ort. An värre skulle
det blifva om en sådan utgifvare, då ham till-
talades för tidningens förbrytelser, invände att
han, när denna begicks, ej ens befann sig på den
ort, der förbrytelsen blifvit begången, Både Ju-
rya och Domstoln skulle då tvingas att döma
en person från lifvet eller till landsflygt, för emj
förbrytelse, som han aldrig begått. — Slutligen .
tacka vi det döda tinget Aftombledet derförel
att det genom den uppdragna skillnaden mellar
sig och sin ansvarige redaktör, gifvit oss till-
fälle till dessa reflexioner: Att det och kam-l.
raterne icke komma att i längden fara sär-
deles väl af denna enfaldiga öppenhjertig-
het, taga vi nästan för afgjordt. Uppmärk-
samheten är nu väckt, och utan tvifvel skall
lagstiftaren, förr eller sednare, söka att rätta
ett misstag, som upphäfver begreppet om
imputation, och möjligtvis: blottställer vår
Tryckfrihetslag för tillvitelsen, att antingen
vara den oskickligast gjorda, eller den orätt-
visaste af alla lagar; en tillvitelse som icke
förfaller derföre, att de sig så kallande li-
brala tidningarne äro de, som draga nytta
at oredan.
— oo AA
kede Bed het vm
Så den gamla? — Casus ubique valet, sem-
per tibi pendeat hamus ).
Om den galla mot Aftonbladets utgifvare, som
tär, kamarillen, säga vi icke ett ord: den är ett
bat hos mörkrets helgon,
tt (ÅA Oh ee dd -—- -- a Bet