(Insändt.)
Vid en sextonårig landsmans, Studeranden
Friherre Gustaf Seb. Lejonhufvuds graf.
Af Westmanlands och Dahla Nation.
Glada ungdomsskaran återvänder:
Mången yngling flitens lampa tänder,
Stängande för dagens sorl sin dörr.
Alla komma. Efter dig vi blicke,
Och vi vänta, men du kommer icke,
Dröjer länge, dröjde aldrig förr.
Öppen ses din Plato än på bordet:
Skynda, kom! Tag vid det sista ordet,
Der du slöt, du Hellas trogue vän!
Lef på nytt de gamles lif, de storas!
Framåt rastlös! Tid ej må förloras,
Lagern vinkar: du skall skörda den.
Falska löfte! Hopp, som ljuft bedrager!
Af Cypress är kransen, ej af Lager.
Slockna, ungdom! Glädje, o törsvinn! —
At den ädles kunskapstörst så glade,
Han är vår, vi nyss med stolthet sade,
Ack! och grafven svarar: Han är min.
Fadershjerta, modershjerta, blöden!
Ej förrn nu, han gjort er sorg. I döden,
Ack! han tidig, som i lifvet, var.
Oskuld satt och tänkte på hans panna,
F orskande i höjd och djup det Sanna
Med en blick så menlös och så klar.
Hvila yngling! du har nyttjat dagen
Från dess gryning intill midnattsslagen.
Nästa Sol går opp, — och går ej ner.
I dess strålar sök att orden leta
Till hvad här du ville forska, veta;
Ack! du vet det redan — det, och mer!
Derför ingen klagan slumrarn väcke!
Våren snart med blommor sår ditt täcke,
Göm ditt hjerta under dem i frid! —
Modren Svea kransar sjelf din kista,
Hon dig sörjer, har ej råd att mista
IHoppets stöd i hopplöshetens tid. B
tr.