på annat sätt äa de sjelfva kommit. En skolfux a gamla siammen försvarar penalismen, och ekuru han medger att en viss, utan penalismen gradulerad person, är skickligare än en annan, som uppburit stryk och förödsjukels:r, så känner ban sig dock mera böjd för den andre — de dela minnet af eu gemensamt elände. — För öfrigt skall man, så inom som utom hufvudstaden, besanna, att de khandtverkare, som äro kända för duglighet och bildning, merendels yttra att de ge skråinrättsingen....-. medan de som mindre räkna på sin egen duglighet, än på embetets skydd, tycka att hvarje annan nödvändigt måste gå samma väg som de sjelfra ått. ; Slutligen skulle den aft Kommerskollegium meddelade näringsfrihet gifva kspitalisten öfvertag ofver skicklighetea? Ju flera band man lägger på näringarne, ju mer det kostar att komma till dem, dess större öfvertag får kapitalisten. I denna punkt hafva B. Ä. alldeles missräknat sig. Kapitalisten eger eller kam förskaffa sig de relationer, som förskaffa henom hvad han å högre ort söker; han köper sig skrårätten utan skicklighet, oah om han eger en sön, så gör han honom till mästare utan möda — vi förmoda att B. Å. känner ea och annan dylik händelse —; kapitalisten kan anlägga en fabrik ochi stor skala drifva alla de serskilda slöjder, som tillhöra ett enda embete. Var det derföre B. A:s afsigt att tala för dem obemedlade, den skicklige, så borde B. A. hafva tillstyrkt: 1) Att undanrödja alla hinder för inträdet i näringarne — ty endast penningen öfvervinner allt —; 2) Att tillåta slöjdernas fördelning — ty den fattige xan ej förskaffa sig redskap till många slöjders drifvande, oh den skicklige är icke skicklig i många slöjder. Mera vore att säga, men vi vänta ännu ett par tillfällen att yttra oss i närvaramde ämne, ) Förf. erinrar sig, bland otaliga amdra händslser af dylik art, huru en utmärkt skicklig kopparslagare, som lärt i Sverige, mer en tid arbetat vid en ansedd verkstad i eller nära vid Berlin, hindrades att vinna burskap, emedan ham isynnerhet i vissa artiklars förfärdigande var mycket öfverlägsen. På högre ert vann fan dock burskapsrätt, hvadan stadens kopparslagare sammansatte sig för att hindra honom från mästerstyckets förfärdigande. En äldre välmående kopparslagare yttrade då: på min verkstad får han göra mästerstycket — jag lägger mig aldrig emot någen. Då Förf. en tid derefter frågade denne rättsinte man, hvarföre han ej mer gick ut, sverade han: mina embetsbröder blefvo onda för det jag tillät den der gssällen att göra sitt mästerstycke hos mig; men det går väl öfver när den nye mästarem hinner blifva varm i kläderna. NN ———LL AA AA ee