på annat sätt äa de sjelfva kommit. En skolfux a
gamla siammen försvarar penalismen, och ekuru
han medger att en viss, utan penalismen gradu-
lerad person, är skickligare än en annan, som
uppburit stryk och förödsjukels:r, så känner
ban sig dock mera böjd för den andre — de
dela minnet af eu gemensamt elände. — För
öfrigt skall man, så inom som utom hufvud-
staden, besanna, att de khandtverkare, som äro
kända för duglighet och bildning, merendels yt-
tra att de ge skråinrättsingen....-. medan de
som mindre räkna på sin egen duglighet, än
på embetets skydd, tycka att hvarje annan nöd-
vändigt måste gå samma väg som de sjelfra
ått.
; Slutligen skulle den aft Kommerskollegium med-
delade näringsfrihet gifva kspitalisten öfvertag
ofver skicklighetea? Ju flera band man lägger på
näringarne, ju mer det kostar att komma till
dem, dess större öfvertag får kapitalisten. I den-
na punkt hafva B. Ä. alldeles missräknat sig.
Kapitalisten eger eller kam förskaffa sig de rela-
tioner, som förskaffa henom hvad han å högre
ort söker; han köper sig skrårätten utan skick-
lighet, oah om han eger en sön, så gör han
honom till mästare utan möda — vi förmoda
att B. Å. känner ea och annan dylik händelse —;
kapitalisten kan anlägga en fabrik ochi stor ska-
la drifva alla de serskilda slöjder, som tillhöra
ett enda embete. Var det derföre B. A:s afsigt att
tala för dem obemedlade, den skicklige, så bor-
de B. A. hafva tillstyrkt: 1) Att undanrödja al-
la hinder för inträdet i näringarne — ty endast
penningen öfvervinner allt —; 2) Att tillåta slöj-
dernas fördelning — ty den fattige xan ej för-
skaffa sig redskap till många slöjders drifvande,
oh den skicklige är icke skicklig i många slöj-
der.
Mera vore att säga, men vi vänta ännu ett
par tillfällen att yttra oss i närvaramde ämne,
) Förf. erinrar sig, bland otaliga amdra händsl-
ser af dylik art, huru en utmärkt skicklig
kopparslagare, som lärt i Sverige, mer en tid
arbetat vid en ansedd verkstad i eller nära
vid Berlin, hindrades att vinna burskap, eme-
dan ham isynnerhet i vissa artiklars förfärdi-
gande var mycket öfverlägsen. På högre ert
vann fan dock burskapsrätt, hvadan stadens
kopparslagare sammansatte sig för att hindra
honom från mästerstyckets förfärdigande. En
äldre välmående kopparslagare yttrade då: på
min verkstad får han göra mästerstycket — jag
lägger mig aldrig emot någen. Då Förf. en
tid derefter frågade denne rättsinte man, hvar-
före han ej mer gick ut, sverade han: mina
embetsbröder blefvo onda för det jag tillät
den der gssällen att göra sitt mästerstycke
hos mig; men det går väl öfver när den nye
mästarem hinner blifva varm i kläderna.
NN ———LL AA AA ee