sa skuile manga annu icivat pa adcn adla OL sten att pudra in folk, ech i stället för spinn machiner och pewerlooms, som nu värma al kött, skul!e våra damer värja sig mot kölde med en motion vid sländan. I motsatts til dessa medel gifves blott ett, och det består tillåtelsen 1) för idkaren att välja det yrke ho nem godt synes, så att han ej tvingas att mala pu der, sedan detta mjöl kommit ur modet, eller at hugga sten, sen han mistat armarne, eller att äntr upp åt toraspetsarne sedan han börjat lida a svindel — en slöjdeidkare är äfven en menni ska, och bör ej förbjudas att arbeta till sit uppehälle på eft sätt, när yrkets undergån; eller hans motvilja derför hindra honom att ar beta på ett annat; 2) för yrkena att uibilda si i bredd med allt annat, så att icke sländan på trugas,sen spinnmachiner uppfunnits, icke strump stickan sem man fått strumpväfstolen. Hva nyttan angår, säga vi icke ett ord. Hvad ä nyttigt om icke att arbeta? Kanske att bedja Men det förra utesluter ju icke det sednare. Kommersekollegii bemödaude för näringsfri heten skall hafva, säger B. A., åstadkommit oord ning inom yrkenas serskilda fördelningar Detta är emöjligt. Kommersekollegium rår e för att man ej meca nyttjar puder, (om ickt till en och annan af Statstidningens utomordent liga peruker), att Hattstofferarne ej kunna föd: sig med att göra uppsatta mössor, att Gördel makarn måste lära sig bronsarbeten, och Kakelugnsmakaren beredningen af hvit glasur; mec ett ord, Kommersekellegium rår ej för att hvarje dag, isynnerhet hos utlamningen, medför nya arbetsmethoder, nya föremål för slöjden, och ati skråna beständigt nödgas gräla om företrädesrätt till dem eller den slöjden, det eller det arbetssättet, utan att ändock alla kollegier i verlden äro i stånd att afgöra hvilkendera har rätt. Huru mycket af allt det som närvarande tid förbrukar skulle väl af skråhandtverkare förfärdigas, em Komm. kolleg. inskränkte hvarje skrås arbetsrätt till den det ägde 1720? Kommersekollegii meddelade frihet har ej åstadkommit eordning bland handtverkarnes arbetare. Skråna och stadskorporationerna hafva betagit gesallerna utväg att ärligt föda sig, då de hindrat dem att vinna bursksp, och då de hållit sina egoa verkstäder i det skick, att tusen saker, som utan tullförbud kunnat tillverkas af landets barn, måst hemtas från utlänningen; deremot hafva de af Kommersekollegium tillåtna fabriker emottagit ett stort antal gesäller, som eljest hamnat på korrektionshuset. Har väl den utvidgade näringsfriheten upphäfvit säkerheten för mnäringars bedrifvande ? Har Kommersckollegium drifvit någon från sitt yrke, eller betagit någon rättighet att utöfva det så som han bäst förstår? Uppfinmingar skyddas, så godt Svensk lagstifiniog och lagskipning förmå, af patentlagen, men monopolier äro i grundlagen förbjudna. En äldre idkare är alltid fastare i sadeln än den nykomne yngre, men den förre får icke säga att han förlorat sin säkerhet, för det den sednare äfven vill lefva. Näringsfriheten kan ej öka fattighjonens antal, och det är em obevist tillvitelse att den föranledt afkortningar på Kronoutskylderne. Arbete är medlet att utestänga fattigdom, ty det framskaffar hvad menniskorne behöfva; arbetstvånget är fattigdomens moder. Stäng de af Kommercekollegium priviligierade verkstäder, så uppkommer fattigdom. Alkortoingar äro vanliga inom alla yrken, osh voro inom handtverken icke mindre fordom än nu. Inom yrken, som ännu aj fått medtäflare i fabriker eller manu-! fakturier, äro afkortmiegar lika vanliga, som inom de andra, och säkert är att städerne nu betala vida större utskylder än fordom. Afkortning är lösen då man vill skrämma regeringen från ett nyttigt förslag; men B. A, hade i vår tanka bordt beledsaga det med bsvisande Sacta. Nänrmgsfriheten, säger B. Ä. har väckt misivöje och allmän obelåteohet ibland idkare af borgerliga yrken inom rikets städer. Än näringstvånget? det har väckt missnöje inom hela Svenska folket; öfverallt frågas om de 1809 och i! 1810 gifna löften icke ändtligen skela uppfyllas, l! eller om regeringen skall bibehålla detta tvång j! för att . . . . : Vi utesluta suppositisnen omj: motiveraa.. Huru förhåller sig eljest med det j! der missnöjet hos idkarne? När en skicklig gesäll söker burskap, så afslås det af idkarne!nom hans yrke, och Borgmästare och Råd göra sig! sällan dessa till fiender för em gesälls skull. Denne j sår till Kom. Coll., till Kunger, och vinner burskap. Hans medbröder blifva då missnöjda, och !v förfölja den nya brodren, tills hani sin ordningk kommer i tillfälle att förfölja andra ), Det!4