sa skuile manga annu icivat pa adcn adla OL
sten att pudra in folk, ech i stället för spinn
machiner och pewerlooms, som nu värma al
kött, skul!e våra damer värja sig mot kölde
med en motion vid sländan. I motsatts til
dessa medel gifves blott ett, och det består
tillåtelsen 1) för idkaren att välja det yrke ho
nem godt synes, så att han ej tvingas att mala pu
der, sedan detta mjöl kommit ur modet, eller at
hugga sten, sen han mistat armarne, eller att äntr
upp åt toraspetsarne sedan han börjat lida a
svindel — en slöjdeidkare är äfven en menni
ska, och bör ej förbjudas att arbeta till sit
uppehälle på eft sätt, när yrkets undergån;
eller hans motvilja derför hindra honom att ar
beta på ett annat; 2) för yrkena att uibilda si
i bredd med allt annat, så att icke sländan på
trugas,sen spinnmachiner uppfunnits, icke strump
stickan sem man fått strumpväfstolen. Hva
nyttan angår, säga vi icke ett ord. Hvad ä
nyttigt om icke att arbeta? Kanske att bedja
Men det förra utesluter ju icke det sednare.
Kommersekollegii bemödaude för näringsfri
heten skall hafva, säger B. A., åstadkommit oord
ning inom yrkenas serskilda fördelningar
Detta är emöjligt. Kommersekollegium rår e
för att man ej meca nyttjar puder, (om ickt
till en och annan af Statstidningens utomordent
liga peruker), att Hattstofferarne ej kunna föd:
sig med att göra uppsatta mössor, att Gördel
makarn måste lära sig bronsarbeten, och Kakel-
ugnsmakaren beredningen af hvit glasur; mec
ett ord, Kommersekellegium rår ej för att hvar-
je dag, isynnerhet hos utlamningen, medför nya
arbetsmethoder, nya föremål för slöjden, och ati
skråna beständigt nödgas gräla om företrädesrätt
till dem eller den slöjden, det eller det arbets-
sättet, utan att ändock alla kollegier i verlden
äro i stånd att afgöra hvilkendera har rätt. Hu-
ru mycket af allt det som närvarande tid förbru-
kar skulle väl af skråhandtverkare förfärdigas, em
Komm. kolleg. inskränkte hvarje skrås arbets-
rätt till den det ägde 1720?
Kommersekollegii meddelade frihet har ej å-
stadkommit eordning bland handtverkarnes arbe-
tare. Skråna och stadskorporationerna hafva be-
tagit gesallerna utväg att ärligt föda sig, då de
hindrat dem att vinna bursksp, och då de hål-
lit sina egoa verkstäder i det skick, att tusen sa-
ker, som utan tullförbud kunnat tillverkas af
landets barn, måst hemtas från utlänningen; der-
emot hafva de af Kommersekollegium tillåtna
fabriker emottagit ett stort antal gesäller, som
eljest hamnat på korrektionshuset.
Har väl den utvidgade näringsfriheten upp-
häfvit säkerheten för mnäringars bedrifvande ?
Har Kommersckollegium drifvit någon från sitt
yrke, eller betagit någon rättighet att utöfva det
så som han bäst förstår? Uppfinmingar skyddas,
så godt Svensk lagstifiniog och lagskipning för-
må, af patentlagen, men monopolier äro i
grundlagen förbjudna. En äldre idkare är all-
tid fastare i sadeln än den nykomne yngre,
men den förre får icke säga att han förlorat sin
säkerhet, för det den sednare äfven vill lefva.
Näringsfriheten kan ej öka fattighjonens an-
tal, och det är em obevist tillvitelse att den
föranledt afkortningar på Kronoutskylderne.
Arbete är medlet att utestänga fattigdom, ty det
framskaffar hvad menniskorne behöfva; arbets-
tvånget är fattigdomens moder. Stäng de
af Kommercekollegium priviligierade verkstäder,
så uppkommer fattigdom. Alkortoingar äro van-
liga inom alla yrken, osh voro inom handtverken
icke mindre fordom än nu. Inom yrken, som
ännu aj fått medtäflare i fabriker eller manu-!
fakturier, äro afkortmiegar lika vanliga, som in-
om de andra, och säkert är att städerne nu be-
tala vida större utskylder än fordom. Afkort-
ning är lösen då man vill skrämma regeringen
från ett nyttigt förslag; men B. A, hade i vår
tanka bordt beledsaga det med bsvisande Sacta.
Nänrmgsfriheten, säger B. Ä. har väckt misi-
vöje och allmän obelåteohet ibland idkare af
borgerliga yrken inom rikets städer. Än nä-
ringstvånget? det har väckt missnöje inom hela
Svenska folket; öfverallt frågas om de 1809 och i!
1810 gifna löften icke ändtligen skela uppfyllas, l!
eller om regeringen skall bibehålla detta tvång j!
för att . . . . - : Vi utesluta suppositisnen omj:
motiveraa.. Huru förhåller sig eljest med det j!
der missnöjet hos idkarne? När en skicklig
gesäll söker burskap, så afslås det af idkarne!-
nom hans yrke, och Borgmästare och Råd göra sig!
sällan dessa till fiender för em gesälls skull. Denne j
sår till Kom. Coll., till Kunger, och vinner bur-
skap. Hans medbröder blifva då missnöjda, och !v
förfölja den nya brodren, tills hani sin ordningk
kommer i tillfälle att förfölja andra ), Det!4