natta sta 7 At SL 1d THEATER. Bland de flere ypperliga eller förtjenstfulla äldr pjeser, dem Kongl. theaterns direktion, till följ af en, som det tyckes, på fullt allvar adopte rad berömvärd förämdrieg i system, under dett sista spelår åter upptagit på repertoiren, i stal le för att, som åren förut skett, införa em mas sa utaf efemera nyheter af de tvetydigaste fir mer, är HWallensteins död, som umu åte tvenne gånger blifvit gifven, sedan den en läng re tid hvilat. Atskilliga lakuner af största be tydelse voro vid åteguppsättningen af detta sor gespel at: fylla; Hr Torslow, Max, är borta Fru Torslow, Grefvinnan Terzky, är borta, til och med af Hr Collberg, såsom Wrangel, skulle man här erkämna sakmaden. Ått vanta sig platser, i synnerhet de båda första, fullt ersatta, hade, vid betraktandet af scenens närvarande resurser, varit erältvist; att likväl icke I erkänna, det man gjort sitt bästa i att åtminstone något så när få dem fyllda, skulle vara Jdet icke mindre. Den som vid denna nya fö:delning af rollerna blifvit minst lyckligt placerad, är i vårt tycke Fru Erikson, hvilken måst lemna Teklas roll för grefvinnan Terzkys. Hon är här ingalunda på sitt rätta ställe. Det ligger någonting af Lady Macbeth i denna roll, iFru E. rappellerar snarare en kokett från Ludvig XIV:s hof; Fru Erikson-Terzky spelar tragedi, bon dåner mycket riktigt, när det behöfves, hen vet att vrida sina händer och slå sig för sitt bröst, allt det der hör till en förnäm dams uppfostran; men det går icke ur djupet här vid lag, som det skulle göra, det är icke en lågande passion ur det innersta, som här prononcerar sig såsom motiv; med ett ord, det iigger ingenting tregiskt i Fru E:s spel, och med detsamma ingen förberedelse eller förklaring på den sorgliga katastrofen. När hon utropar att hon tagit gift, skulle man kunna fråga: Men min Gud, hvad gick åt memniskan, som tog sig sådamt före? Fru E. har sin skarpt utvisade sfer, inom hvilken hon är på sin plats och der ypperlig. Omständigheternas kraf, när det kallar henne utom denna krets, måste rättvisligen gälla som ursäkt för ett icke fullkomligt lyckadt bemödande. M:lle Högqvist, som Tekla, upprätthåller värdigt det rykt; hon vunnit som Johanna af Orleans. 1 vissa scener, såsom t. ex. hela hennes sista, är hon ypperlig; hennes stumma spel, hennes melankoliska hållning, är i allmänhet högst lycklig. Med Hr Almlöf, såsone Wallenstein, hafva vi aldr vrit rätt nöjda. Man finwer hos honom ingerting af detta dunkla, nebulösa, slutna, råa, hårda, som utmärkte Friedland, och det astrologiska studiet, detta för hela karakteren vitala moment, tyckes Hr Almlöf-Wallenstein behandla snarare såsom en kuriositd, med ett slags dilettantism, än såsom en vetenskap öfver alla, och i hvilken han från början till slut Jefyer ech hafver sin varelse. Att Hr Almlöfs spel likväl, så som han uppfattat rollen, eger flere ljuspunkter, hafva vi insalanda velat bestrida. Det är en utomordentig man, en ster härförare, en mägtig ande, vi aa för oss, det tyckes oss så ef flera anledninsar, vi tro det; men det är icke Wallenstein, oaktadt den höga pannan. Max rolljhar blifvit spelad af Hr Hyckert och Hr Stjernström hvar sin gång. Båda hafva återgifvit den ganska förjenstfullt. Hr H:s röst, liksom aktion, eger mera styrka, Hr S:s mera värma, och deras il il 1 t 5 t Å j ) , Å FAR 0 mm Uta Et FÅ om hs NY -H