natta sta 7 At
SL
1d THEATER.
Bland de flere ypperliga eller förtjenstfulla äldr
pjeser, dem Kongl. theaterns direktion, till följ
af en, som det tyckes, på fullt allvar adopte
rad berömvärd förämdrieg i system, under dett
sista spelår åter upptagit på repertoiren, i stal
le för att, som åren förut skett, införa em mas
sa utaf efemera nyheter af de tvetydigaste fir
mer, är HWallensteins död, som umu åte
tvenne gånger blifvit gifven, sedan den en läng
re tid hvilat. Atskilliga lakuner af största be
tydelse voro vid åteguppsättningen af detta sor
gespel at: fylla; Hr Torslow, Max, är borta
Fru Torslow, Grefvinnan Terzky, är borta, til
och med af Hr Collberg, såsom Wrangel, skul-
le man här erkämna sakmaden. Ått vanta sig
- platser, i synnerhet de båda första, fullt
ersatta, hade, vid betraktandet af scenens när-
varande resurser, varit erältvist; att likväl icke
I erkänna, det man gjort sitt bästa i att åtmin-
stone något så när få dem fyllda, skulle vara
Jdet icke mindre. Den som vid denna nya fö:-
delning af rollerna blifvit minst lyckligt place-
rad, är i vårt tycke Fru Erikson, hvilken måst
lemna Teklas roll för grefvinnan Terzkys. Hon
är här ingalunda på sitt rätta ställe. Det lig-
ger någonting af Lady Macbeth i denna roll,
iFru E. rappellerar snarare en kokett från Lud-
vig XIV:s hof; Fru Erikson-Terzky spelar tra-
gedi, bon dåner mycket riktigt, när det be-
höfves, hen vet att vrida sina händer och slå
sig för sitt bröst, allt det der hör till en för-
näm dams uppfostran; men det går icke ur dju-
pet här vid lag, som det skulle göra, det är
icke en lågande passion ur det innersta, som
här prononcerar sig såsom motiv; med ett ord,
det iigger ingenting tregiskt i Fru E:s spel, och
med detsamma ingen förberedelse eller förkla-
ring på den sorgliga katastrofen. När hon ut-
ropar att hon tagit gift, skulle man kunna frå-
ga: Men min Gud, hvad gick åt memniskan,
som tog sig sådamt före? Fru E. har sin skarpt
utvisade sfer, inom hvilken hon är på sin plats
och der ypperlig. Omständigheternas kraf, när
det kallar henne utom denna krets, måste rätt-
visligen gälla som ursäkt för ett icke fullkom-
ligt lyckadt bemödande. M:lle Högqvist, som
Tekla, upprätthåller värdigt det rykt; hon vun-
nit som Johanna af Orleans. 1 vissa scener,
såsom t. ex. hela hennes sista, är hon ypperlig;
hennes stumma spel, hennes melankoliska håll-
ning, är i allmänhet högst lycklig. Med Hr
Almlöf, såsone Wallenstein, hafva vi aldr v-
rit rätt nöjda. Man finwer hos honom inger-
ting af detta dunkla, nebulösa, slutna, råa, hår-
da, som utmärkte Friedland, och det astrologi-
ska studiet, detta för hela karakteren vitala mo-
ment, tyckes Hr Almlöf-Wallenstein behandla
snarare såsom en kuriositd, med ett slags dilet-
tantism, än såsom en vetenskap öfver alla, och i
hvilken han från början till slut Jefyer ech hafver
sin varelse. Att Hr Almlöfs spel likväl, så som han
uppfattat rollen, eger flere ljuspunkter, hafva vi in-
salanda velat bestrida. Det är en utomordent-
ig man, en ster härförare, en mägtig ande, vi
aa för oss, det tyckes oss så ef flera anlednin-
sar, vi tro det; men det är icke Wallenstein,
oaktadt den höga pannan. Max rolljhar blifvit
spelad af Hr Hyckert och Hr Stjernström hvar
sin gång. Båda hafva återgifvit den ganska för-
jenstfullt. Hr H:s röst, liksom aktion, eger
mera styrka, Hr S:s mera värma, och deras
il
il
1
t
5
t
Å
j
)
,
Å
FAR 0 mm Uta
Et FÅ om hs NY -H