nen SsKUNe Sell CENNOC Stolta Iran Sin NOJjUu Oc
måhända kunnat tillrycka sig någon del af de
fallna örnens byte; han skulle vidare
1815 i tidens reaktionära statskonmst funn
ett mäktigt stöd, — i fall han behöft ett så
dant — för sitt motstånd mot folkfriheten oc
tryckpressen ; han skulle slutligen haft fullkom
ligt fria händer att, efter den lyckligt genom
gingnoa krisen, egna sina bemödander åt de
inre styrelsen, åt befordrandet af landets mate
riella välstånd, åt sll den konstodling och själs
bildnieg, som icke lade sig emot hans planer )
hans statskonst skulle utom landet prisats son
höjder af vishet, förutseende och konsegqvens
och hans wmre administration ställt honem it
mirstone i bredd med det nuvarande Preussen
hvilket — till någon del med rätta — framhålle
som ett mönster att efterfölja, som ett non plus ultr:
af styrande förstånd. Han skulle kanhända till oci
med åtnjutit den äran, att kallas till medlem a
de kongresser, hvilka företagit sig att bestämms:
Europas gestalt, och Sverige sålunda kunnat blif
va en dirigerande makt, gifvande impulsen å
vår verldsdels politiska gång, i stället att emot-
tz2ga den. .
Vi ha sagt, att Gustaf Adolf ej förstod ait skicka
sig efter tiden. Hade han i Febr. månad 1809
sammankallat Ständerma, tror väl mågon att des-
se då skulle ha dekreterat hans afsättning, som
de gjorde i Maj? att de skulle vägrat bidrag
till krigets utförande, eller vidtagit den förderf-
liga mesyr, som sedermera föreslogs och af
dem gillades, att försämra landets mynt? Så be-
rodde hans öde på det okloka spjernandet mot
tiden, ej på förkastligheten- af hans åsigter ech
regerings-grundsatser.(?) Det kunde förtjena un-
dersökas, huru många af dessa man sedermera
öfvergifvit, och om detta verkligen skett med
de förkastliga, men de goda bibehållits. Vi ha
sett, att hans allmänna yttre politik blifvit följd
med framgång ; att hans åtgärd att utskrifva ett
landtvärn, blifvit ett bestående system; att hans
försäljning af Wismar fått ett motstycke i stort
genom Pomerns försäljning o s. v. Vi lemna
åt andra att undersöka förhållandet med hans
öfriga styrelseaåtgärdar. I afseende på hans
hätskhet mot tryckfriheten, kunna vi likväl icke
urdså, att här citera em anekdot. I Dagligt
Allehanda fanns en gång infördt ett bref från
Preussen, hvari med beröm oxtalades något
styrelsens reskript rörande de filosofiska veten- !
skapernes studium vid universiteterna. Leopold
författade nu en sträng kritik öfver de 1 brefvet
yttrade åsigterna, och några sarkastiska Gutfall
met brefskrifvarens hat till filosefien sparades ej
eler. En tjenstaktig persom framställde denna
artikel, som infördes i Läsning i blandade
ämnen, i en förhatlig dager för honungen, som
lät kalla till sig då varande Riksdrotset, Grefve!
Wechtmeister, hvilken han förebrådde den lam-
het, hvarmed denne förvaltade sitt embete, då;
dyl!ika revolterande artiklar fingo tryckas; sade
honom, att det var han, Gustaf Adolf sjelf, !
som låtit införa brefvet i Dagligt Allehanda,
befallde honom att anställa åtal emot skriften,
men att först och främst förskaffa honom den-!
semma till genomläsning. Ett par dagar derefter
blef Wachtmeister å nyo uppkallad, då Konungen
till honom återställde skriften, sågande: Se här,
min Grefve, jag har läst den, och fumrit den
rätt bra. Något åtal behöfs icke. Man torde
erinra sig, att Gustaf Adolf sjelf låtit irföra
brefvet, att kritiken sålunda egentligen träffade
bonom, och att han likväl ej allenast icke ville
deremot anställa någon juridisk förföljelse, utan
äfven sedermera med ökad välvilja omfattade
4809 års händelser äro för väl bekanta, att
vi här skulle behöfva erinra derom. Sällsam-
ma tillfälligheter tycktes leda dem, om icke de
skenbara tillfälligheterna sjelfva voro länkar i
den stora kedjan af tilldragelser, dem menni-
skan ser, utan att se det mål, dit de föra.
Om han undkommen sina vaktare, lyckats
binna ut på yttre berggården, månne revolutio-
nen gått i fullbordan och Stockholm seit Vestra
Armeen dit intågande i triumf? Man kan med
någorlunda visshet säga mej.
Gustaf Adolf föll från thronen. Olik mäng-
den af dödlige, som ej kunna bära iyckan, för-
mådde han icke bära olyckam; hon nedtyngde
hans sinne . och förslappade hans moraliska
kraft, ja, hon uppträdde nu för honom i en
fruktansvärdare gestalt, än någonsin förr i den
segrande fiendens härskri och i ett missnöjdt
olks veedesrop; hen sänkte homom nemligen
under sig sjelf. Han förföll i ett tillstånd af
——— —nee-:!xu
1
I
I
g
8
L
c
c
både Leopeld och Adlersparre. is
7
n
s
I