nen SsKUNe Sell CENNOC Stolta Iran Sin NOJjUu Oc måhända kunnat tillrycka sig någon del af de fallna örnens byte; han skulle vidare 1815 i tidens reaktionära statskonmst funn ett mäktigt stöd, — i fall han behöft ett så dant — för sitt motstånd mot folkfriheten oc tryckpressen ; han skulle slutligen haft fullkom ligt fria händer att, efter den lyckligt genom gingnoa krisen, egna sina bemödander åt de inre styrelsen, åt befordrandet af landets mate riella välstånd, åt sll den konstodling och själs bildnieg, som icke lade sig emot hans planer ) hans statskonst skulle utom landet prisats son höjder af vishet, förutseende och konsegqvens och hans wmre administration ställt honem it mirstone i bredd med det nuvarande Preussen hvilket — till någon del med rätta — framhålle som ett mönster att efterfölja, som ett non plus ultr: af styrande förstånd. Han skulle kanhända till oci med åtnjutit den äran, att kallas till medlem a de kongresser, hvilka företagit sig att bestämms: Europas gestalt, och Sverige sålunda kunnat blif va en dirigerande makt, gifvande impulsen å vår verldsdels politiska gång, i stället att emottz2ga den. . Vi ha sagt, att Gustaf Adolf ej förstod ait skicka sig efter tiden. Hade han i Febr. månad 1809 sammankallat Ständerma, tror väl mågon att desse då skulle ha dekreterat hans afsättning, som de gjorde i Maj? att de skulle vägrat bidrag till krigets utförande, eller vidtagit den förderfliga mesyr, som sedermera föreslogs och af dem gillades, att försämra landets mynt? Så berodde hans öde på det okloka spjernandet mot tiden, ej på förkastlighetenaf hans åsigter ech regerings-grundsatser.(?) Det kunde förtjena undersökas, huru många af dessa man sedermera öfvergifvit, och om detta verkligen skett med de förkastliga, men de goda bibehållits. Vi ha sett, att hans allmänna yttre politik blifvit följd med framgång ; att hans åtgärd att utskrifva ett landtvärn, blifvit ett bestående system; att hans försäljning af Wismar fått ett motstycke i stort genom Pomerns försäljning o s. v. Vi lemna åt andra att undersöka förhållandet med hans öfriga styrelseaåtgärdar. I afseende på hans hätskhet mot tryckfriheten, kunna vi likväl icke urdså, att här citera em anekdot. I Dagligt Allehanda fanns en gång infördt ett bref från Preussen, hvari med beröm oxtalades något styrelsens reskript rörande de filosofiska veten! skapernes studium vid universiteterna. Leopold författade nu en sträng kritik öfver de 1 brefvet yttrade åsigterna, och några sarkastiska Gutfall met brefskrifvarens hat till filosefien sparades ej eler. En tjenstaktig persom framställde denna artikel, som infördes i Läsning i blandade ämnen, i en förhatlig dager för honungen, som lät kalla till sig då varande Riksdrotset, Grefve! Wechtmeister, hvilken han förebrådde den lamhet, hvarmed denne förvaltade sitt embete, då; dyl!ika revolterande artiklar fingo tryckas; sade honom, att det var han, Gustaf Adolf sjelf, ! som låtit införa brefvet i Dagligt Allehanda, befallde honom att anställa åtal emot skriften, men att först och främst förskaffa honom den-! semma till genomläsning. Ett par dagar derefter blef Wachtmeister å nyo uppkallad, då Konungen till honom återställde skriften, sågande: Se här, min Grefve, jag har läst den, och fumrit den rätt bra. Något åtal behöfs icke. Man torde erinra sig, att Gustaf Adolf sjelf låtit irföra brefvet, att kritiken sålunda egentligen träffade bonom, och att han likväl ej allenast icke ville deremot anställa någon juridisk förföljelse, utan äfven sedermera med ökad välvilja omfattade 4809 års händelser äro för väl bekanta, att vi här skulle behöfva erinra derom. Sällsamma tillfälligheter tycktes leda dem, om icke de skenbara tillfälligheterna sjelfva voro länkar i den stora kedjan af tilldragelser, dem menniskan ser, utan att se det mål, dit de föra. Om han undkommen sina vaktare, lyckats binna ut på yttre berggården, månne revolutionen gått i fullbordan och Stockholm seit Vestra Armeen dit intågande i triumf? Man kan med någorlunda visshet säga mej. Gustaf Adolf föll från thronen. Olik mängden af dödlige, som ej kunna bära iyckan, förmådde han icke bära olyckam; hon nedtyngde hans sinne . och förslappade hans moraliska kraft, ja, hon uppträdde nu för honom i en fruktansvärdare gestalt, än någonsin förr i den segrande fiendens härskri och i ett missnöjdt olks veedesrop; hen sänkte homom nemligen under sig sjelf. Han förföll i ett tillstånd af ——— —nee-:!xu 1 I I g 8 L c c både Leopeld och Adlersparre. is 7 n s I