nes man, förlorade hon nästan allt medvetand betäckte owikorligt sina ögon med händerni Toch då röfvaresa redan lemnat huset, utan a Ihafva begått några egentliga grymheter, mås Iman väcka hesmne ur detta tillstånd. Förskräc kelse och oro hade hkväl så mägtigt verkat hennes sinne, att hennes nervsystem efter der na natt blifvit svagt och retligt, och, hvad so: måste förefalla besynnerligt, högra ögenbrynt I grånade på dessa få timmar. I Det måste medgifvas, att de offentliga aukto Triteterve vid allt detta icke blifvit sysslolös: men det var för dem ganska svårt, i anseend till markens beskafferbet, och sakernas ännu fö ga ordnade tillstånd, att uppsöka röfvarena deras smyghål. Man vidtog derfore de mede som här visat de bästa resultater, äfven vid an dra farliga företeg. Koloniens guvernör utsatt nemliger ett ansenligt pris på hvarje förbryta res hafvud. För fritt folk bestode dessa i e penningebelöning, men deporterade fingo gemas pardon och kostnadsfri återresa till England INi kan lätt föreställa Er huru kraftigt en såda jutsigt måste verka på fångarres energi; för a vinna ett par hurdra pund, vågar man icke ger na sitt lif, men väl vågar man det, för att, händelse af framgång ,) vinna friheten. De me del och utvägar, de deporterade använde, för al locka röfvarena i snaran, voro ofta lika så grym ma, sem sluga och djerfva. En Irländare gjor de processen kort. Han lofvade att föra lifs medel till röfvarema; sem han likväl icke kund medtaga mågot histånd, utan att ebserveras a röfvarena, hvilka på afstånd bevakade horom så skaffade han sig berusande drycker, sem des se flitigt tillitade, under det han höll sig nyk ter. Knappt hade de insomnat, förrän han ba bort deras vapen, och väckte arföraren med d orden: Ni är min fånge; denne grep likvä efter en pistol, som han hade i bältet, men Ir lärdaren förehem benom, aftögg och stoppade hans hufvud i kappsäcken, hvarmed har skyndsamt inställde sig hos guvernören, och erhöll dea önskade belöningen. De fleste af dessa röfvare he blifvit tillfåegatagne och afrättade, dels ha de försvunnit; då och då rymmer vä! en förbrytare från straffenstalterna, och angriper en resamde eller plundrar något ensamt liggande hus, men hans bara är hvarken så lysande eller långvarig, som hans föregångares, ty polisen är väl inrättad, och befolkningen mera konrcenstrerad. Under mitt vistamde här, sedan 5 år, har intet sådant ofog mer ågt rum. Hvad våra infödingar, de svarte, amgår, så har jag ofta haft tillfälle att umgås med dem, och observerat dem vid deras måltider och corroberye (dansar och tidsfördrif) samt vid deras jagter till sjös och lands; men i alla dessa förhållanden erbjuder deras anblick föga glädjande. Deras kroppsliga färdighet, deras skarpa yttre sinuen väcka visserligen den civiliserade åskådarens förvåning. Utför bramta klippor, hvarifrån vi endast kunna nedklälttra steg för steg med all försigtighet, förfölja de i fullt språng och reed spjutet i hand Kängaru-djuret, och med sin weddy, (ett 2 fot långt och 3 finger bredt rundadt trästycke) döda de en fegel i flygten. Lika skickliga äro de att uppsöka spår efter menzniskor och djur; de förfölja dessa öfver klippor, hvilkas tunsa mossa alls icke erbjudsr några märken för det vanliga ögat, ja, de urskilja till och med, om spåret ar efter em man eller qvinna, om personen burit något eller gått ledig, med hvad mean eljest flera gånger läst och hört talas om dylika yttranden af öfvade maturkrafter hes Amerikas Indianer och andra vilder; men i alla dessa hänseenden upphinnas eljer öfverträffas de af djuren, och denna jemföelse, hvartill mar ovillkorligen föres, aflägsnar oss blott ännu mer ifrån dem. De färekomma mig derföre intressantare i andra hänseenden, hvari det rsenskliga mera fran räder, men man bör endast föreställa sig, ut man har med barn att göra. Likt dessa iro de alltid benägne att äta och leka, och baizandla hvar och en, utan afseende på stånd och rärdighet, på samma sätt. Deras vandrande lefiadssätt medger intet egentligt husligt tillstånd; le hafva öfverhufvud ingen egendom, ech lika å tomhände de finna sitt natuläger, lika tomtände lemna de det om morgonen. De Mussor och Kängarer de kunna förskaffa, förtära del och medföra ingenting anmat än eld, hvars un-! lerhållande tillkommer deras qviunor, som dock! cke äro några Vesteler. Om natten har åsynen f ett sådant läger något eget ech romantiskt; Idarne, hvaraf de antända flera, upplysa på ett vittereskt sätt de serskilda grupperne af makna nän, qvimnor och barn, utan att för ögat uppJE NN