SM JV 00 AA nn
sker, är mindre i ögonen fallande, ehuru ofta
sig sjelf betydelsefuliare. Sådant är förbållan
det med oss här i Van Diemens land. Sam
fundstillståndet framskrider dagligen i civilisa
tion, näringsgrenarne mångfsldigas och fö
öka välståndet. De tvänne stora olägenhete:
hvaremot kolonister ännu för få år sedan had
att kämpa, Bushrangers och de svarta, äro helt oc
hållet undanröjda, och personlig samt egendomssiä
kerhet är fullkomligt införd i alla kolomiers de
lar, äfven de aflägsnaste. Upptäcktersaa 1 de
inre hafva gifvit få märkliga resultater och ke
lonisatioperne lära föga kunna sträcka sig öfve
den nu bebodda nejdens gräns.
Bland de nämnda olägenheterna torde de sätt
hvarpå Bushrangers satt kolonien i fara, var
föga bekent för Europeiska läsare, hvarföre v
här vilja meddela några underrättelser derom
Man kallar Bushrangers de till deportation döna
de förbrytare, som med våld undandraga si
lagarnes uppsigt, gömma sig undan i skogarn
och amdra smygvrår, samt lefva af rof oci
plundring. (Bush är ett kolenialnamn på sko
och öfverhufvud på allt ouppodladt med sko
betäckt land.) Flera sådana förbrytare slogo si
vanligen tillnopa, merändels under någon anfö
rares ledning, hvars karakter och åsigter had
det bestämdaste inflytande på bandets förfiran
de, så att, då det ena vid sina plundringar be
gick de gröfsta våldsamheter, andra deremot dref
vo sitt handtverk, så till sägandes på ett anstär
digt sätt, behandlade qvinnorna med skonsam
het, snart sagdt med ridderligt galanteri, oel
icke sällan reade de plundrade genom sina ge-
nialiska upptåg. Deras anfall inskränktes icke
blott till resande, utan riktades oftast på enskil-
dacnybyggen, hvilka låge långt bort ifrån mi-
litärstationer. De drag af vildt öfvermed och
skandlig tygellöshet, som man berättar från ti-
den af deras ströftåg, måste uppröra hvarje
menniskokänsla. Seffrey, dem förfärligaste aj
dessa odjur, ryskte em gång ett barn från mo-
drers bröst, fattade det i bemem och krossade
det, inför hennes ögon, mot en klippa. Det är
likväl em tröst att veta, det denne missdådares
skändligheter väckte till och med hans kamra-
ters afsky, ty då man, efter hans tillfångatagan-
de, förde honom till häktet, hvarest flera andra
Bushrangers förvarades, hotaae desse, att strypa
honom med sina kedjor, ow man icke skaffade
honom derifrån. Brady var anförare för det
talrikaste bandet, och hans företag, ehuru min-
dre grymma, voro likväl högst förderfliga för
kolenisterna. Han egde detta röfvarädelmod
och eathusiasm, som är så väl passamde, att in-
taga och fjettra råa sinnen. Hans anfall vero
altid storartade och farlige; hans ärdamål var
icke sjelfva bytet, utan sättet, hvarpå företaget
utfördes, egde för honem det egentliga intresset.
Sålunda bemäktigade han sig en gång en väl-
mående godsägares hus, hvilken just då var från-
varande, men, som han fått veta, snart väntades
hem med några af sina vänner. Brady bestäm-
de rätterna for middagsmåltidem, utsökte viner-
na, och höll allt i beredskap till gästermas emot-
tagande, hvilka också snart till häst am-
linde jemte husägaren. Till den sednares icke
ripga förvåning, finner han en främmande gifva
betjeningen order, och se denne till och med
höfligt nalkas, be honom stiga in, och anse
sig som han vore hemma. Gåtan upplöstes
likväl när den främmande sade sitt namn; han
tvlikännagaf derjemte de anstalter han tagit
för sin säkerhet, och varnade vänligt för hvar-
je motsiånd. Sålumda satte sällskapet sig till
kords; Brady spelade under hela måltiden ro-
len af den upmärksammaste värd, och anmärk-
te slutligen, då man steg ifrån berdet, att han
uu måste skrida till sin affår. Derefter anmo-
er hen värden att öppsa skåp och kistor,
hvarur han utsökte sitt behof af linne och an-
dra saker och lät sitt folk bortföra det. For
at på ett värdigt ät sluta uppträdet, bad han
sillskapet begifva sig i ett väl förvaradt rum,
vari han inspärrade det jemte betjeningen, på
det man ej måtte kunna förfölja hams spår, och
nom få ögonblick voro dessa besynnerliga gä-
ster försvunma.
Dylika plundringar aflupo likväl sällan så
redligt som detta besök, utan röfvarena ökade
ranligen förlusten af dyrbara saker och oersätt-
ga redskap genom misshandlingar och grymhe-
er. Dessa; tilleragelser skildrades för mågra
reckor sedan ganska lifligt för reig af en bland
ie äldsta kolenist-farailjerna, hvars välstånd och
vidsträckta äger serdeles retat dessa bands rof-
girighet. Vid sista plundringen år 1826, be-
rättade mig frun i huset, hade Brady tillåtit sitt
folk flera friheter än vanligt, och hela bandet
TA AA AR AS oo