SM JV 00 AA nn sker, är mindre i ögonen fallande, ehuru ofta sig sjelf betydelsefuliare. Sådant är förbållan det med oss här i Van Diemens land. Sam fundstillståndet framskrider dagligen i civilisa tion, näringsgrenarne mångfsldigas och fö öka välståndet. De tvänne stora olägenhete: hvaremot kolonister ännu för få år sedan had att kämpa, Bushrangers och de svarta, äro helt oc hållet undanröjda, och personlig samt egendomssiä kerhet är fullkomligt införd i alla kolomiers de lar, äfven de aflägsnaste. Upptäcktersaa 1 de inre hafva gifvit få märkliga resultater och ke lonisatioperne lära föga kunna sträcka sig öfve den nu bebodda nejdens gräns. Bland de nämnda olägenheterna torde de sätt hvarpå Bushrangers satt kolonien i fara, var föga bekent för Europeiska läsare, hvarföre v här vilja meddela några underrättelser derom Man kallar Bushrangers de till deportation döna de förbrytare, som med våld undandraga si lagarnes uppsigt, gömma sig undan i skogarn och amdra smygvrår, samt lefva af rof oci plundring. (Bush är ett kolenialnamn på sko och öfverhufvud på allt ouppodladt med sko betäckt land.) Flera sådana förbrytare slogo si vanligen tillnopa, merändels under någon anfö rares ledning, hvars karakter och åsigter had det bestämdaste inflytande på bandets förfiran de, så att, då det ena vid sina plundringar be gick de gröfsta våldsamheter, andra deremot dref vo sitt handtverk, så till sägandes på ett anstär digt sätt, behandlade qvinnorna med skonsam het, snart sagdt med ridderligt galanteri, oel icke sällan reade de plundrade genom sina genialiska upptåg. Deras anfall inskränktes icke blott till resande, utan riktades oftast på enskildacnybyggen, hvilka låge långt bort ifrån militärstationer. De drag af vildt öfvermed och skandlig tygellöshet, som man berättar från tiden af deras ströftåg, måste uppröra hvarje menniskokänsla. Seffrey, dem förfärligaste aj dessa odjur, ryskte em gång ett barn från modrers bröst, fattade det i bemem och krossade det, inför hennes ögon, mot en klippa. Det är likväl em tröst att veta, det denne missdådares skändligheter väckte till och med hans kamraters afsky, ty då man, efter hans tillfångatagande, förde honom till häktet, hvarest flera andra Bushrangers förvarades, hotaae desse, att strypa honom med sina kedjor, ow man icke skaffade honom derifrån. Brady var anförare för det talrikaste bandet, och hans företag, ehuru mindre grymma, voro likväl högst förderfliga för kolenisterna. Han egde detta röfvarädelmod och eathusiasm, som är så väl passamde, att intaga och fjettra råa sinnen. Hans anfall vero altid storartade och farlige; hans ärdamål var icke sjelfva bytet, utan sättet, hvarpå företaget utfördes, egde för honem det egentliga intresset. Sålunda bemäktigade han sig en gång en välmående godsägares hus, hvilken just då var frånvarande, men, som han fått veta, snart väntades hem med några af sina vänner. Brady bestämde rätterna for middagsmåltidem, utsökte vinerna, och höll allt i beredskap till gästermas emottagande, hvilka också snart till häst amlinde jemte husägaren. Till den sednares icke ripga förvåning, finner han en främmande gifva betjeningen order, och se denne till och med höfligt nalkas, be honom stiga in, och anse sig som han vore hemma. Gåtan upplöstes likväl när den främmande sade sitt namn; han tvlikännagaf derjemte de anstalter han tagit för sin säkerhet, och varnade vänligt för hvarje motsiånd. Sålumda satte sällskapet sig till kords; Brady spelade under hela måltiden rolen af den upmärksammaste värd, och anmärkte slutligen, då man steg ifrån berdet, att han uu måste skrida till sin affår. Derefter anmoer hen värden att öppsa skåp och kistor, hvarur han utsökte sitt behof af linne och andra saker och lät sitt folk bortföra det. For at på ett värdigt ät sluta uppträdet, bad han sillskapet begifva sig i ett väl förvaradt rum, vari han inspärrade det jemte betjeningen, på det man ej måtte kunna förfölja hams spår, och nom få ögonblick voro dessa besynnerliga gäster försvunma. Dylika plundringar aflupo likväl sällan så redligt som detta besök, utan röfvarena ökade ranligen förlusten af dyrbara saker och oersättga redskap genom misshandlingar och grymheer. Dessa; tilleragelser skildrades för mågra reckor sedan ganska lifligt för reig af en bland ie äldsta kolenist-farailjerna, hvars välstånd och vidsträckta äger serdeles retat dessa bands rofgirighet. Vid sista plundringen år 1826, berättade mig frun i huset, hade Brady tillåtit sitt folk flera friheter än vanligt, och hela bandet TA AA AR AS oo