tiden med alltfor mörka Iarger, ait han nagon
gång är i sina omdöman strängare än sanningens
heliga rätt kräfver, samt att han äfven då och då
låtit någon glömska undfaslla sig: så t. ex. förbigår
han i den angears läsvärda klosterhistorien helt
och hållet Kumlabo och namner endast i för-
bigående det på sim tid ganska märkvärdiga
Dragsmark. För öfrigt är arbetets plan väl
anlagd ; klarhet och ordning, frisinnighet och o-
väld råda i alla serskilda delar, en på engång
christelig och liberal anda genomgår det hela,
och intressant skall det utan tvifvel vara för
många, att här se flera af dagens omtvistade po-
litiska frågor, under berättelserna, med andligt
ljus och sans besvarade. Utan att vara ett blott
sammandrag, ännu mindre en kompilation, fram-
ställer det i ett ledigt och värdigt språk, med
möjligaste korthet, gången af nationens religiösa
bildning; källorne äro öfverallt med mycken
noggrannhet uppgifne, och vissa ämnen finnas med
serdeles förkärlek afbandlade. Förevarande del
af arbetet innefattar Katholska Tidehvarfvet,
och föregås af en sakrik inledning med en öf-
versigt af den hedniska mythläran, våra forn-
lemningar och den allmänna ställmingen i Skan-
dinaviens båda riken, förrän christendomen här
blef bekant. Första Boken meddelar berät-
telsen om christma lärans införande och seger i
Norden från år 828 till 1066; Andra Boken
om Påfvedömets välde i Norden inull reforma-
tionstiden eller från år 1066 till 1520. In-
om dessa hufvudafdelningar finnas flere eller
färre misdre, af hvilka den första alltid inne-
håller en summarisk öfverblick af rikenas bor-
gerliga skiften, men de öfriga lemna dels det
mera ombytliga i församlingens öden, såsom om
missionärer, belgen och martyrer, munkordnar
och kloster, kyrkomöten samt de småningom
ordnade stiften och deri betydligare styresmän,
dels det mera bestående, såsom om kyrkorna,
festdagarne, religionsstridigheterna, kyrkobruken,
med mera; hvarjemte underrättelser bifogas om
den vetenskapliga odlirgens tillvext under tider-
nas fortgång: Om Norge ach Finland är dock
berättelsen i alla dessa afseenden något kortare
än om det egentliga Sverge. Ingen bildad Svensk
borde emellertid vara i okunnighet om denna
vigliga gren af fädermeslandets häfder, och i syn-
nerhet borde detta vara en läsbok för preste-,
ståndets medlemmar: troligen skall ingen läsare
bortlägga boken utan att hafva funnit något nytt
eller åtminstone något af det förut bekanta vi-.
sadt ur en py synpunkt. Allmänheten skall:
derföre eck förmodligen med nöje emotse ut-:
gifvandet af den utlefvade sednare delen af det-
1a nytiiga och förtjenstfulla arbete, som kom-;
mer att innefatia det Evangedska Tidhvarfvet,!
och således att gå intill de nyaste tider. — Saå-
som prof på författarers stil och åsigter må föl-)
jande utsn urval anföras (s. 520 f.): Uti lit-!
terärt afseende företer Norge vid denna tid in-;
genting anmärkningsvärdt; det lilla, vi kunne
härom s2nföra, inskränker sig till Sverge. Men
äfven här möter oss den obehagliga anblicken
af regeringar, som knappt ansågo det höra till
sina pligter att belöna dem, sem med sina lär-
da mödor gagnade det allmänna; vi undantaga
likväl den ädla Folkungaslägten, hvari de största
män gjorde åtminstone något för att framkalla
en vetenskaplig upplysning. :Presterne, genom j:
sjelfva naturen af sitt kall egnade åt lärdemen, !
äro visserligen pligtiga att åt detta sköna mil.
vppoffra tid och krafier; men ensamme kunna :
de ej uträtta allt, om de ej at högsta makten 3
hafva stöd och muntran att påräkna. Då, så-?
som en snillrik man anmärkt, hvarken kriget
eller ekonomien äro ändamålet af menniskors !
samhällslefaad; då studier och kunskaper äro I
yttersta målet för skattkammarens, krigets och
fridens värf: så åligger det de styrande, att ej .
allepast bereda en lätt utkomst för arbetsamma i.
män i litterära yrken, utan eck genom egna fö-
redömen väcka håg och aktning för vetenska-.
perna. Man har efia och med rätta klagat der-
öfver, att lättingarne i våra fernkatolska kloster s
uppåto landets merg, utan alt göra någon nytta;
man tog ock rigtigt nog ifrån dem bröd och
bem, men om man skänker detia åt andra lät-
tingar uli en med nyare tidens smak mera en-
lig uniform, Så är i det hela ingenting vunnet
vid ombytet.
och en Sten Sture i Sverge, så hafve vi nämnt
alla de skandinaviska regenterna under medelti-
den, som värderade nationalkulturen och gjorde;
sieg till dess upparbetande. Om många såda-
ne funnits, så skulle ej dem himmelska despo-
Då vi nämna er Sverre i Norge a
1
a
(
e
a
a
ia
Ss
a
: O
Ir
a
Ir
tismen länge ha kunnat hålla förnuftet under n
förmynderskap ; men skulden till tidens mörker! g
lig hos kenungarna. likaså mycket som hos de!n