tiden med alltfor mörka Iarger, ait han nagon gång är i sina omdöman strängare än sanningens heliga rätt kräfver, samt att han äfven då och då låtit någon glömska undfaslla sig: så t. ex. förbigår han i den angears läsvärda klosterhistorien helt och hållet Kumlabo och namner endast i förbigående det på sim tid ganska märkvärdiga Dragsmark. För öfrigt är arbetets plan väl anlagd ; klarhet och ordning, frisinnighet och oväld råda i alla serskilda delar, en på engång christelig och liberal anda genomgår det hela, och intressant skall det utan tvifvel vara för många, att här se flera af dagens omtvistade politiska frågor, under berättelserna, med andligt ljus och sans besvarade. Utan att vara ett blott sammandrag, ännu mindre en kompilation, framställer det i ett ledigt och värdigt språk, med möjligaste korthet, gången af nationens religiösa bildning; källorne äro öfverallt med mycken noggrannhet uppgifne, och vissa ämnen finnas med serdeles förkärlek afbandlade. Förevarande del af arbetet innefattar Katholska Tidehvarfvet, och föregås af en sakrik inledning med en öfversigt af den hedniska mythläran, våra fornlemningar och den allmänna ställmingen i Skandinaviens båda riken, förrän christendomen här blef bekant. Första Boken meddelar berättelsen om christma lärans införande och seger i Norden från år 828 till 1066; Andra Boken om Påfvedömets välde i Norden inull reformationstiden eller från år 1066 till 1520. Inom dessa hufvudafdelningar finnas flere eller färre misdre, af hvilka den första alltid innehåller en summarisk öfverblick af rikenas borgerliga skiften, men de öfriga lemna dels det mera ombytliga i församlingens öden, såsom om missionärer, belgen och martyrer, munkordnar och kloster, kyrkomöten samt de småningom ordnade stiften och deri betydligare styresmän, dels det mera bestående, såsom om kyrkorna, festdagarne, religionsstridigheterna, kyrkobruken, med mera; hvarjemte underrättelser bifogas om den vetenskapliga odlirgens tillvext under tidernas fortgång: Om Norge ach Finland är dock berättelsen i alla dessa afseenden något kortare än om det egentliga Sverge. Ingen bildad Svensk borde emellertid vara i okunnighet om denna vigliga gren af fädermeslandets häfder, och i synnerhet borde detta vara en läsbok för preste-, ståndets medlemmar: troligen skall ingen läsare bortlägga boken utan att hafva funnit något nytt eller åtminstone något af det förut bekanta vi-. sadt ur en py synpunkt. Allmänheten skall: derföre eck förmodligen med nöje emotse ut-: gifvandet af den utlefvade sednare delen af det1a nytiiga och förtjenstfulla arbete, som kom-; mer att innefatia det Evangedska Tidhvarfvet,! och således att gå intill de nyaste tider. — Saåsom prof på författarers stil och åsigter må föl-) jande utsn urval anföras (s. 520 f.): Uti lit-! terärt afseende företer Norge vid denna tid in-; genting anmärkningsvärdt; det lilla, vi kunne härom s2nföra, inskränker sig till Sverge. Men äfven här möter oss den obehagliga anblicken af regeringar, som knappt ansågo det höra till sina pligter att belöna dem, sem med sina lärda mödor gagnade det allmänna; vi undantaga likväl den ädla Folkungaslägten, hvari de största män gjorde åtminstone något för att framkalla en vetenskaplig upplysning. :Presterne, genom j: sjelfva naturen af sitt kall egnade åt lärdemen, ! äro visserligen pligtiga att åt detta sköna mil. vppoffra tid och krafier; men ensamme kunna : de ej uträtta allt, om de ej at högsta makten 3 hafva stöd och muntran att påräkna. Då, så-? som en snillrik man anmärkt, hvarken kriget eller ekonomien äro ändamålet af menniskors ! samhällslefaad; då studier och kunskaper äro I yttersta målet för skattkammarens, krigets och fridens värf: så åligger det de styrande, att ej . allepast bereda en lätt utkomst för arbetsamma i. män i litterära yrken, utan eck genom egna föredömen väcka håg och aktning för vetenska-. perna. Man har efia och med rätta klagat deröfver, att lättingarne i våra fernkatolska kloster s uppåto landets merg, utan alt göra någon nytta; man tog ock rigtigt nog ifrån dem bröd och bem, men om man skänker detia åt andra lättingar uli en med nyare tidens smak mera enlig uniform, Så är i det hela ingenting vunnet vid ombytet. och en Sten Sture i Sverge, så hafve vi nämnt alla de skandinaviska regenterna under medeltiden, som värderade nationalkulturen och gjorde; sieg till dess upparbetande. Om många sådane funnits, så skulle ej dem himmelska despoDå vi nämna er Sverre i Norge a 1 a ( e a a ia Ss a : O Ir a Ir tismen länge ha kunnat hålla förnuftet under n förmynderskap ; men skulden till tidens mörker! g lig hos kenungarna. likaså mycket som hos de!n