pröfning. -
Puisque le vin est tirg, il faut le boire.
frn OA
ADVOCATUS DIABOLI MOT NATIONAL-
BEVÄRINGEN.
Hvem kämner icke ofvanskrifoee funktionär,
tvetydig i åminnelse, från dem gamla goda tid,
då de himmelska taburetterna ännu disponerades
af Öfverståthållareembetet i den helige Petri jor-
diska rike; demne högtbetredde man, som hade
det ärofulla uppdraget att fora hin håles talan
i det ordenskapitel, som satte himmelrikets kro-
na på de dödas ben? Han var, ordagrant öf-
versatt, ea djefvuls-advokat, och en nädvär-
dig assistent vid hvarje kanonisatien, dervid har
från sin cgen kateder sökte med väldiga tal ve-
derlägga helgon kandidatens loftalare, och
bevisa sin hufvudmaas giltigare anspråk på be:
siltningea af den själ, som nu skulle dekereras
med den påfviska saiighetens storkors. Men
ehuru en bjesse i chikanen, mycket bevandrad
i chronique scandaleuse, och utmärkt nitisk i an-
våndandet af dessa pund, hade han dock be-
ständig otur och förlorade. Emellertid hade
han ju inlagt sin reservation, och njöt, såsom
opponent på ordinarie stat, sitt arfvode oafkor-
tadt. Mot detta studsade tadlets pilar vanmäk-
tige tillbaka, och hvad den beständiga oturn
beträffar, tröstade ham sig alltid med det gamla
goda ordspråket, mär hvar och en sin sysla
sköter, så går det väl ehved ess möter.
Att så der ega fastebref på arfvodet och jern-
bref för ansvaret, har alltid varit ett mål för
önsknimgarne hos de högstbetrodde, som städse
med furstarne deras herrar önskat dela den vansk-
lighetea, att taga lönen på jorden och aflägga
räkenskapen — i himmelen. En dylik skottfri
ställning har en tysk författare valt, för att i ef-
terföljande artikel nedlägga sin reservation mot
pationalbärarne, hvilka såsom en frukt af den
franska revolutionen alltid måste vara vännerna
af den sanna och samsade friheten mycket
misstärkta. Vi skola söka att framställa den
nvitiske sakförarens talan så, att intet af hans ad-
vokatoriska fisheter må gå förloradi.
Fredrik IL i sina menmoirer (Oeuvres posihumes,
Tome V. p. 161.) anför såsom en af de vigti-
gaste reformer efter sjuåriga kriget, att man vid
alla regimenter, som vid slutet af kriget mera
bestodo af landets barn än af utländningar, hem-
skickat en del af de förra och ersatt dem med
nyvärfvade utländningar. Den ide, som legat
till grund för denna åtgärd, strider alldeles mot
de i vårt århundrade antagma begrepp. Magten
har förstått att begagna liberalismens fraser och
illusioner öfver allt, der en lakonisk användning var
möjlig, och jag påstår att inrättningen af natio-
nalhärar vida raer gagnat magtens än folkens
sak. Magten behöfde väl icke detta medel, och
synes blott med misstroewde hafva tillgripit det;
men då liberalismem en gång erbjöd och påtru-
gade henne detsamma, så har hon förträffligt
vetat att vända det sig till fromma, och är nu
fullkomligt lugrmad i afseende på följderna.
Hvilka klingasde skäl anför man icke till för-
mån för natiomalbeväringen : det är hvarje med-
borgares pligt att våga lif och geds för foster-
landet ; det är en ärefbll pligt, som icke kan
förtres åt ett skrå, minst åt främlingar; staten
måste gifva mera förtroennde åt en här af egna
medborgare, än åt en här af främmande lege-
hjen, åt em här som utgör blomman af fol-
kets ungdom, med dess patriotism, dess if-
ver och dess bildning, hvilka aldrig till-
låta den att förnedras till despotismens bliuda
verktyg; ett rättvist militärsystem ställer dessut-
om härarnes utvidgning vnder lagarnes och re-
presentationens skydd, som tillräckligt förmå
förekomma och hämma förra århundradens
aeissbruk. Eit sådant system måste väsendtli-
gen bidraga till besparing af nationernes krafter
i folk och penningar. — Detta allt klingar myc-
ket vackert; skada blott att erfarenheten punkt
för punkt vederlägger det.
Det må väl vara hvarje borgares pligt att i
nödfall offra staten äfven sitt lif; staten säger
åtmiestome så, och har äfven ofia utan nödfall
sippburit detta offer. Denna grundsats rättfär-
digar blett den lag, som förpligtar hvarje med-
borgarre att vid en lallmän uppbådning gripa
till vapen, för att försvara riksgränsen. — Tjen-
sten i den stående hären åter grundar sig. icke
. på någon nödvändighet. Det är medborgarens
vigt att gagna staten på det sätt han bäst förmår:
svermarnen vid plogen, handtverkaren i verk-
staden; den lärde vid skrifberdet; soldaten på