pröfning. Puisque le vin est tirg, il faut le boire. frn OA ADVOCATUS DIABOLI MOT NATIONALBEVÄRINGEN. Hvem kämner icke ofvanskrifoee funktionär, tvetydig i åminnelse, från dem gamla goda tid, då de himmelska taburetterna ännu disponerades af Öfverståthållareembetet i den helige Petri jordiska rike; demne högtbetredde man, som hade det ärofulla uppdraget att fora hin håles talan i det ordenskapitel, som satte himmelrikets krona på de dödas ben? Han var, ordagrant öfversatt, ea djefvuls-advokat, och en nädvärdig assistent vid hvarje kanonisatien, dervid har från sin cgen kateder sökte med väldiga tal vederlägga helgon kandidatens loftalare, och bevisa sin hufvudmaas giltigare anspråk på be: siltningea af den själ, som nu skulle dekereras med den påfviska saiighetens storkors. Men ehuru en bjesse i chikanen, mycket bevandrad i chronique scandaleuse, och utmärkt nitisk i anvåndandet af dessa pund, hade han dock beständig otur och förlorade. Emellertid hade han ju inlagt sin reservation, och njöt, såsom opponent på ordinarie stat, sitt arfvode oafkortadt. Mot detta studsade tadlets pilar vanmäktige tillbaka, och hvad den beständiga oturn beträffar, tröstade ham sig alltid med det gamla goda ordspråket, mär hvar och en sin sysla sköter, så går det väl ehved ess möter. Att så der ega fastebref på arfvodet och jernbref för ansvaret, har alltid varit ett mål för önsknimgarne hos de högstbetrodde, som städse med furstarne deras herrar önskat dela den vansklighetea, att taga lönen på jorden och aflägga räkenskapen — i himmelen. En dylik skottfri ställning har en tysk författare valt, för att i efterföljande artikel nedlägga sin reservation mot pationalbärarne, hvilka såsom en frukt af den franska revolutionen alltid måste vara vännerna af den sanna och samsade friheten mycket misstärkta. Vi skola söka att framställa den nvitiske sakförarens talan så, att intet af hans advokatoriska fisheter må gå förloradi. Fredrik IL i sina menmoirer (Oeuvres posihumes, Tome V. p. 161.) anför såsom en af de vigtigaste reformer efter sjuåriga kriget, att man vid alla regimenter, som vid slutet af kriget mera bestodo af landets barn än af utländningar, hemskickat en del af de förra och ersatt dem med nyvärfvade utländningar. Den ide, som legat till grund för denna åtgärd, strider alldeles mot de i vårt århundrade antagma begrepp. Magten har förstått att begagna liberalismens fraser och illusioner öfver allt, der en lakonisk användning var möjlig, och jag påstår att inrättningen af nationalhärar vida raer gagnat magtens än folkens sak. Magten behöfde väl icke detta medel, och synes blott med misstroewde hafva tillgripit det; men då liberalismem en gång erbjöd och påtrugade henne detsamma, så har hon förträffligt vetat att vända det sig till fromma, och är nu fullkomligt lugrmad i afseende på följderna. Hvilka klingasde skäl anför man icke till förmån för natiomalbeväringen : det är hvarje medborgares pligt att våga lif och geds för fosterlandet ; det är en ärefbll pligt, som icke kan förtres åt ett skrå, minst åt främlingar; staten måste gifva mera förtroennde åt en här af egna medborgare, än åt en här af främmande legehjen, åt em här som utgör blomman af folkets ungdom, med dess patriotism, dess ifver och dess bildning, hvilka aldrig tilllåta den att förnedras till despotismens bliuda verktyg; ett rättvist militärsystem ställer dessutom härarnes utvidgning vnder lagarnes och representationens skydd, som tillräckligt förmå förekomma och hämma förra århundradens aeissbruk. Eit sådant system måste väsendtligen bidraga till besparing af nationernes krafter i folk och penningar. — Detta allt klingar mycket vackert; skada blott att erfarenheten punkt för punkt vederlägger det. Det må väl vara hvarje borgares pligt att i nödfall offra staten äfven sitt lif; staten säger åtmiestome så, och har äfven ofia utan nödfall sippburit detta offer. Denna grundsats rättfärdigar blett den lag, som förpligtar hvarje medborgarre att vid en lallmän uppbådning gripa till vapen, för att försvara riksgränsen. — Tjensten i den stående hären åter grundar sig. icke . på någon nödvändighet. Det är medborgarens vigt att gagna staten på det sätt han bäst förmår: svermarnen vid plogen, handtverkaren i verkstaden; den lärde vid skrifberdet; soldaten på