knappt I procent. -2IC Olas UPplystlllaal, SOIR J
lemnat, har Hr W. icke vidrört utan vedbrand, sor
Hr W. uppgifver såsom en lön-intrad, men som ja
samnerligen icke förstår huru dem skall erhållas af e
skogsmark, som dels är bortförpantad och odlad
dels beväxt med småskog, icke en gång duglig ti
stängsel. — Jag kände och känner ganska väl, hva
Hr W. yttrat om ändamålet med den årliga afgifte
för den bortförpantade Axtorps betydliga, vackr
och odalbara utmark; men jag urnderställer trygg
sakkunniges bedömmande, om denna afgift, upp
gående till icke fullt 50 Rdr bko, är den högst
reveny, sem man kan erhålla af 30 å 40 tunnland lät
teligen odlad lermylla, ech om således det uppgifn
visserligen vackra ändamålet, mb. om det hade reali
serats, icke mycket förr vunnits, om marken ick
blifvit afsöndrad från gården, utan odlad af dess in
nehafvare. Jag förblifver således vid min yttran, at
egendomen blifvit betydligen försämrad genom dess
förpantningar.
Hvad smädelsen mot skolinrättningen i Horn be.
träffar, så bevisar den än ytterligare Hr W:s sätt at
gå tillväga. Hr W. har sig dock, såvida han vill
bekant, att den egentliga folkskolan i Horn unde
de 3:ne sist förflutna åren varit skött af vice Kom:
ministern i församlingen och upphörde den 4 sistl
Maj, då denne - förflyttades till annan församliug
Detta är ett ytterligare bevis derför, att en folksko-
la läter förena sig med en extraord. prestsyssla, äf
ven om det vore en pastorsadj., hvarpå i Skars
stift kan anföras åtminstone ännu ett exempel, myc-
ket mer med en brukspredikants syssla, som blifvit
erbjudet. Sedermera har skolsysslan i Horn varit
obesatt af den enkla och giltiga anledning, att kloc-
karesysslan blef ledig, vid hvilken man hoppades att,
enom stadgade förmånligare lönevilkor, både genom
örsamlingens och privata uppoffringar, kunna fästa en
man, som vore församlingens både klockare och skol-
lärare, och som innehade erforderliga kunskaper der-
till. Att fästa en skicklig skollärare för blott ett år,
är icke någon lätt sak. Imedlertid torde hända, att
inhysesmannen Sven Jonsson finner sig smickrad, att
hans ringa namn, genom Hr W:s öma försorg om
de fattige, vunnitten publicit, som han visst icke
pretenderat, och får han derför aflägga sin tacksä-
gelse, då herrarne träffas. —
Som Hr W. behagat äfven gifva offentlighet åt
mitt löfte om 30 tr spanmål, af hvilka årliga räntan
skulle, såsom ett litet lönebidrag, tillfalla blifvande
skolläraren i Horn, hvarom jag icke anmodat hrar-
keti Hr W. eller någon annan, så får jag härmed för-
klara 1:o Att räntan med 4 kappar af tunnan redan
några år utgått till biträde åt fattiga barns uppehälle
under läsetiden i skolan, ehuru jag ieke gjort Hr W.
underkunnig derom; 2:o Att detta löfte icke skall
uppfyllas på samma snöpliga sätt som Hr W:s; och
3:o Att det redan för längesedan varit uppfylldt, om
församlingen hade egt serskildt rum för denna span-
måls förvarande, och om Hr W. icke under så mån-
ga år hade gäckat församlingen med sina löften och
försäkringar. Hr W. har derigenom gjort försam-
lingen mer skada än han förmodar, heldst man icke
kunnat vidtaga annat än provisionella författningar i
detta afscemade, emedan man förlitade sig på Hr W:s
fasta vengelskav karakter, heder och ära. —
Skämtet med ,Guds nåd eller smädelsen eller
hvad det skall vara, drabbar icke mig, och får siå
för Hr W:s och hans organs räkning, såsom ett be-
vis på deras tänkesätt i det afseendet. Det är dock
oförskämdt och bevisar det jag icke vill utsäga.
Jag undrar dock huru långt vi komma med våra in-
rättningar den förutan?
— — Hvad för öfrigt rentvättningsprocess, he-
der, ära, karakter m. m. angår, så får jag hänvisa
Hr W. till uppdraget i Stockholm för de 2:ne tor-
parne, LandshöfdingeEmbetets i Skaraborgs läns ut-
slag, Hr W:s försök i Hom sistl. sommar, sem dock
strandade mot Horns- och Fräsviboernas rättskäns-
la och sanningskärlek, den fattige Lundberg m. m.
Hr W. förstår mig. —
Jag får äfven hugna Hr W. med upplysning, att
Vännen redan fullt nog känner Hr W:s ,verkliga
tankar. Brefvet af icke d. 30, utan den 414 sist.
Apri!, har flera resor utan stympning blifvit honom
föreläset. Han är icke den förste, som får uppbära
erkänsla af sådan beskaffenhet för bevisade tjensser.
Hr W. gifver icke otydliga vinkar derom, att, om
icke en och annan förargelse träffat honom i Horn,
så hade han måhända tagit i Öfvervägande, att antin-
sen antaga en icke presterlig lärare eller föga sig ef-
ier Kons. erbjudande. Ack hvilka svängningar! hvil-
ken fasthet! hvilket lynne! hvad är det då för för-
argelser, som mött Hr W. i Horn? aldeles icke några
andra, än demHr W:s retliga och anspråksfulla lyn-
ue tillfogat sig sjelf. Både herrskaper och allmoge
hafva visat honom all möjlig attention och heder och
gästfrihet, så ofta han behagat emottaga denna, och
det blott för hans goda löfte om skolan, hvars upp-
1y lande så högligen intresserade alla. — Härtill kan
Ir W. icke neka. Det tillfälle, då hans sjelfkänsla
ansäg sig mest sårad, tyckes vara det, då Kons. er-
bjudande kommuniserades, honom och han vid sin
vägran all antaga det, erinrades om Prot. af den 9
Juni 1833. Men hvem kunde undgå att då finna Hr
W:s ogenhet högst besynnerlig? Om då någon af de
3 närvarande, nb. jemt så många som erfordrades fö
att göra erbjudandet bevittnadt, som alla voro Hr
W:s vänner, och kände alla till målet hörande om-
ständigheter, citerade den gamla sentensen: parturiunt
montes c., så var deticke underligt, och blott W:s
lynne kunde finna sig såradt deraf i en så inskränkt
och så beskaffad krets.
Herr Wackson försäkrar3vid slutet af sin skrift,
att han ännu är färdig att föra den goda sakeu
till eft godt slut, nb. om han kan vinna någon än-
dring i den emanrerade Kongl. resolutionen. Att gif-
Ya en sådan försäkran är numera icke svårt. Hvem
skall icke nu sätta full tillit dertill?! Hr W. torde
dock ursäkta, att Hornsboarne icke längre låta nar-
ra 3812, synnerligast sedan någon af dem åter sistl.