det aldra ringaste att vinma vid äfven det minsta försök alt understödja Tories, eiler att icke lägga hinder i vägen for dem; fiendtligheten emellar de båda partierna vore evig och outplånlig, ty den hade slagit rötter icke mindre djupt i grundsatserne än i känslan. Torriess herravälde vore icke grusdedt på någonting annat än allt sådant, som är föråidradt, ruttet och förderfvsdt i nationen. — Melbourneska ministerens interesse lage just i fortskridaade reform, Toriess deremot just i motsatt rigtning. Detta ensamt vore tillräckligt för de radikale att krafifullt understödja regeringen och att blott med ledsnad ech moivilja uppträda i opposition emot benne, i fall det blefve nödvändigt. Men reformeraes sak vore alltid em högre sak än ministårens sek, och de radikale skulle derföre icke fråga efter, om de komme i kollision med Toriss ensammo, eller på ex gång med Whnigs och Torries, blott refermerne ginge framåt. Om ministeren uppriktigt och nitiskt ville befordra reformersa, så skulle hon icke kunna finra bättre kampar tör sin sak ån radikalerne. Hr Vard, bekant såsom försie upphofsmannen till appropriations-klausaln i Irländska tiondsbilles, föresleg skålen: rättvisa åt Irland, på hvilken toast följde flera andra, hvilka hade afseende på hufvudföremålen för refermpartiets sträfvanden.