med baronessans onkel, der han alltid medi ens skall afkasta sin förställning, icke förmår göra tillräckligt skarp och påtaglig kontrasten mellan sin verkliga och sin låtsade karakter; han måste här i en handvändning visa sig som en ung man med lågande känsla, kraft och esprit, i stället för en enstafvig tölp, sådan han framställar sig för baronessam, men det tyckes oss som alltid en portion af denna tölpighet, långsamhet, ljumhet, följde med in i den nya karakteren. Med litet mera eld, der det fordras, skulle Hr H. i flera roller än demna vara en icke vanlig skådespelare, han är nu för ensidig. Att fru Erikson spelar förträffligt baronessan, behöfver icke sägas, så fort man har något begrepp om denna roll, ep rik enka, behagsjuk, elegant, förtjusande, nyckfull, befallande, envis. Ar Pfeiffers kostymering är ganska lycklig, och hars spel fullt ut så löjligt som det bör vara. Vi kunna icke underlåta att fördelaktigt omnämna äfven M:ll Höök, såsom den påklädda kammarpigan; hon spelar med en sanning, som i vissa momanger gransar till fullkomlig illusion.