THEATER. Det har sedan gammalt varit vanligt, alt kengl. theatern årligen upplåtit en eller annan vecka åt vissa musikaliska helger och högtider, då den sanna, renare tonkonstens vänner kasta alla verldsliga bestyr å sido och hasta med klappande hjertan till sånggudinnornas helgedom. Vi mena uppförandet af Mozarts gudomliga operor. Det är berömligt af theaterns direktion, att den, så gedt den kan, söker hålla den gamla seden vid makt, oaktadt de många svårigheter, som vid uppsättandet af dessa operor, under nuvarande vakanser, synnerligast i den qvieliga sångpersonalen, framställa sig. Och man stadnar sålunda alltid i förbindelse för ?Don Juans återuppträdande i Onsdags, om man också skulle tycka, att det icke bort vara omöjligt att, genom förändradt arrangemang, äfven vid scenens nuvarande små resurser, fördelaktigare besätta den plats, som nu blifvit fru Håkanson gifven att fylla. Herr Sällström, hvars röst, såsom vi vid ett föregående tillfälle yttrat, tyckes på sista veckorna återvunnit en styrka och renhet, som den icke på flera år egt, utförde sin rell med vanlig verve och elasticitet. Fru Frösslind är ännu samma sprittande, intagande Zerlina, som hon alltid varit. Om fru Håkansson, Donna Anna, önska vi slippa yttra ettcörd, utem hvad vi redam antydt. Det är icke möjligt för, hvad skall jag säga? t. ex. en, — en dufva, att med bästa vilja i verlden sjunga som em näktergal. Det var fullt hus. TR I går gafs, likaledes för i det närmaste fullt hus, den gamla rätt goda komedien: Den förställda enfaldigheten, som efter någon längre hvila blifvit åter upptagen på repertoiren. Det var en af de många pjeser, der Hr Terrslow spelade så oöfverträffigt. Hans roll har nu blifvit öfrerlemnad åt Herr Hyckert. Att uppträda efter en så utomordentlig talang som Hr Torrslow, och detta i en verkligen imgalunda lätt roll, är och blir alltid en sak att icke narras med, ech det förtjenar redan loford, om man icke redan helt och hållet misslyckas i ett sådant företag. Hr Hyckert har rätt till dessa leford. Den förställda våpigheten i de första akterna gjorde han isynnerhet ganska bra; vi hoppas, man icke skall misstyda våra ord, om vi säga att Hr H, här är på sin plats; man igenkänner i honom här den ypperliga bondPojken i Landtjunkaren i Berlin ; den pyanserade öfvergången från en låtsad tafatthet till husbondemyndighet och rent spel, — ett icke lätt återgifvet creseendo; — genomförde han med förstånd oeh takt, och i den effektrika scenen i sista akten, der v. Wiburg bestormade sin hustru med kärlek och moral, egde han värdighet, styrka och värma. Detta sista är annars just) hvad som allmänneligen saknas hos Herr Hyckert, och det är också derföre han i scenerna uti första akten med sin syster och