THEATER.
Det har sedan gammalt varit vanligt, alt
kengl. theatern årligen upplåtit en eller annan
vecka åt vissa musikaliska helger och högtider,
då den sanna, renare tonkonstens vänner kasta
alla verldsliga bestyr å sido och hasta med
klappande hjertan till sånggudinnornas helge-
dom. Vi mena uppförandet af Mozarts gudom-
liga operor. Det är berömligt af theaterns di-
rektion, att den, så gedt den kan, söker hålla
den gamla seden vid makt, oaktadt de många
svårigheter, som vid uppsättandet af dessa ope-
ror, under nuvarande vakanser, synnerligast i
den qvieliga sångpersonalen, framställa sig. Och
man stadnar sålunda alltid i förbindelse för
?Don Juans återuppträdande i Onsdags, om
man också skulle tycka, att det icke bort vara
omöjligt att, genom förändradt arrangemang,
äfven vid scenens nuvarande små resurser, för-
delaktigare besätta den plats, som nu blifvit
fru Håkanson gifven att fylla. Herr Sällström,
hvars röst, såsom vi vid ett föregående tillfälle
yttrat, tyckes på sista veckorna återvunnit en
styrka och renhet, som den icke på flera år
egt, utförde sin rell med vanlig verve och ela-
sticitet. Fru Frösslind är ännu samma sprit-
tande, intagande Zerlina, som hon alltid varit.
Om fru Håkansson, Donna Anna, önska vi slip-
pa yttra ettcörd, utem hvad vi redam antydt.
Det är icke möjligt för, hvad skall jag säga? t.
ex. en, — en dufva, att med bästa vilja i verl-
den sjunga som em näktergal. Det var fullt
hus. TR
I går gafs, likaledes för i det närmaste fullt
hus, den gamla rätt goda komedien: Den
förställda enfaldigheten, som efter någon
längre hvila blifvit åter upptagen på repertoi-
ren. Det var en af de många pjeser, der Hr
Terrslow spelade så oöfverträffigt. Hans roll har
nu blifvit öfrerlemnad åt Herr Hyckert. Att
uppträda efter en så utomordentlig talang som
Hr Torrslow, och detta i en verkligen imgalun-
da lätt roll, är och blir alltid en sak att icke
narras med, ech det förtjenar redan loford, om
man icke redan helt och hållet misslyckas i ett
sådant företag. Hr Hyckert har rätt till dessa
leford. Den förställda våpigheten i de första
akterna gjorde han isynnerhet ganska bra; vi
hoppas, man icke skall misstyda våra ord, om
vi säga att Hr H, här är på sin plats; man i-
genkänner i honom här den ypperliga bond-
Pojken i Landtjunkaren i Berlin ; den pyan-
serade öfvergången från en låtsad tafatthet till
husbondemyndighet och rent spel, — ett icke
lätt återgifvet creseendo; — genomförde han
med förstånd oeh takt, och i den effektrika
scenen i sista akten, der v. Wiburg bestorma-
de sin hustru med kärlek och moral, egde han
värdighet, styrka och värma. Detta sista är
annars just) hvad som allmänneligen saknas hos
Herr Hyckert, och det är också derföre han i
scenerna uti första akten med sin syster och