ning besvarade hon sålunda:
Sire,
Ers Maj:t har låtit underrätta mig, det jag
denna morgon borde infinna mig ut! Dess rum.
IFör första gången i min lefoad her jag nekat
mig den lyckan att närma mig E. Maj:ts per-
son. Dåjag kände, hvad som skulle blifva före-
mål för samtalet, och befarande, att jag dertill
saknade tillräcklig sinnesstyrka, har jag vågat
I taga mig friheten att angifva motiverna för mitt
uppförande och vädja till Eder faderskänsla.
E. Maj:t känner fallkomligt sanna förhållan-
det. Ja, Sire, Prins Jerome, Er måg, min
maka och far för mina barm, vistas hos mig.
Ja, Sire, jag är fårdig att aflägsna mig från
Pmin Konungs palats, för att bispringa min ma-
ka, vid hvilken mitt lif är fäåstadt. Mina
tankar hafva åtföljt honom under kriget, mina
omsorger hafva skyddat honom under en lång
och besvärlig resa, under hvilken hans lif ofta
varit 1 fara; mina armar hafva omsiutit bonom
uti hans olycka med större ömhet än uti de
dagar, då han stod på höjden af sin Jycka.
Prins Jerome blef icke min meka till följe
af mitt eget val; jag bar emottagit honom af
eder hand, då hans slägt beherrskade stora
Kenuvgariken, och då hans hufvud bar en
krona. Snart förenade sig med honom mitt
bjertas känslor och befästade de band, som
eder politik mig anbefallt. Äktenskapet och na-
turen ålägga pligter, som ej äro underkastade
lyckans omväxlingar; jag känner dessa maxrt-
våliggande pligter, och jag skall reta att dem
upptfylla. Jag var Drettning, men jag är än-
nu maka och mor. En förändrad politik hos
Regenterna har liktidigt störtat Franska Kejsar-
dömet och tillintetgjort den thron, på hvilken eder
godhet och prinsen, min maka, har låtit mig
uppstiga. Vi hafva varit nödsakade att vika
för omständigbeternas magt; den höglborna
Marie Louise, Napoleons maka, har visserligen
lemnat mig ett stort föredöme af undergifven-
hei; men våra förhållanden äro icke desamma.
Det allmänna bästa kan ålägga långvariga upp-
offrinzar, äfvensom sådana, som kunna npphö-
ra, då en ny politiks interessen göra andra an-
ordnanden oundvikliga.
— Ehura af lyckan upphöjde öfver andra men-
niskor, äro vi derföre icke mindre att beklaga.
En bestående vilja afgör vår allmänna sociala
bestämmelse; men dervid möter den ock grän-
sen för sin magtutöfning. Den kan ej äga
något inflytande på de förbindelser, som För-
synen oss sedermera ålägger. Den maka, som
Gud och ni sjelf har gifvit mig, det barn,
som jag burit i mitt sköte, utgöra i dag grund-
valarne för min tillvarelse; med denna maka
har jag delat en thron, — med honom skall
jag dela landsflykt och olycka. . . . Endast
väld skall kunna slita mig från hans sida. —
Men ack! min far! min Kung! — — jag kän-
ner edert bjerta, eder rättvisa och edra grund-
satsers rättskaffenhet; jag vet, hvilka de varit,
dessa grundsatser, 1 afseende på de förbindel-
ser, som ni ålägger hela eder slägt att re-
spektera.
Jag begär icke, att Eders Maj:t af känsla
för mig må göra någon förandriug uti det för-
hållningssätt, som blifvit antaget i Öfverens-
stämmelse med Europas mägtigaste Furstars
beslut; men jag nedkastar mig för edra fötter,
för att utbedja mig eder tillåtelse, att min man
och jag må kunna förblifva nära eder person.
Men, min far, min Kung! om sådant blir oss
ytterligare förnekadt, måtte vi åtminstone få
försonas med eder, innan vi begifva oss till ett
främmande land! Icke förr, än jag emo:tagit
något prof af eder faderliga kärlek, kan jag
viona nog styrka att visa mig inför eder. —
Om vi måste resa denna afton, låt oss åtmin-
stone afresa med säkerhet om eder välvilja och
edert beskydd under lyckligare tider. Våra
olyckor böra hafva en gränst — — Politi-
ken skall icke alltid anbeftalla i afseende På oss,
hvad sem är förödmjukande, och skall icke
kheller alltid finna behag uti att degradera så
många uti föregångna traktater erkända Furstar,
och hvilka tillika äro förenade med de mest
lysande och urgamla Europeiska Furstehusz
Är då icke deras blod förenadt med vår?.
Förlåt, min far och beherrskare, att jag på
detta sätt yttrat mig, och värdes låta mig veta,
att. detta bref icke blifvit med missnöje emotta-
get! Var försäkrad e,
Catharina.
Detta bref är, såsom den snillrika författarin-
na, Som förvarat datcamma åt historien. wvttrat.