dran. Men de bara suit ode med vard:gnet, och verlden vänder mot dem en rörd blick af aktningsfullt deltagande. Napoleons fader, Carlo Bonaparte, ättling af en gammal, till Corsika flyttad, Italiensk adelsfamilj, gifte sig år 1767 med den sköna Maria Letitia Ramolino (född i Ajaccio 1750), med hvilken bean hade 5 söner:! Josef, Napoleon, Lucien, Ludvig och Jerome, samt tre döttrar : Elise. Pauline och Caroiina. Fadren dog redan år 1783, och modren flyttade, efter Corsikas eröfring af Eagelsmännen, år 1793 till Marseille, samt, efter sin sons upphöjelse, till Paris. Här förklarades hon för Madame Mere, och beskyddarinna för alla rikets milda stiftelser. Efter Kejsarens fall begaf hon sig till Rem, jemte sin halfbroder kardinal Fesch, öfverlefde sin stere son, flera döttrar, barnbara och sidoförvandter, framställde, böjd af årens och smärtans tyngd, under stilla tålamod, ett ämne för hvarje känslofullt bjertas innerligaste deltagande och dog först den 2 Februari förlidet år. Den andra af hennes söner, Joseph (född 1768), steg, i mån af sin broders upphöjelse, fråa den ena värdigheten till den andra, utmärkte sig mer genom talang för underhandlingar än för krig, afslöt frederna i Lineville och Amiens, blef, efter Bourbonska husets förjagande från Neapel, utnämnd till Konung af Nzapel och Sicilien (dem 30 Mars 1806), men kort derefter (den 6 Juni 1808) till Konung af Spanien och Indierna, förlorade ännu före Napoleors fall denna sistnämnda thron och reste, efter katastrofen vid Waterloo, öfver till Amerika, der ham, under namn af Grefve Survilliers, stiftade en koloni vid floder Mobile. Här lefI j ver han som privatman, men har, från sin landtj liga fristad, likväl tid efter anpan, genom offentliga deklarationer, sökt erinra Frauska folket om sin familjs anspråk på dess thron. Hans: gemål, Julie Clary, den nuvarande Drottningens; af Sverige syster, bor, som Grefvinna Sarvil1 liers, med sina båda döttrar i Brässel. Lucien Bonaparte (tödd 1772), den ende af Napoleons bröder, som ej erhöll någor thron, d. v. s. som försmådde en sådan, då den endast skulle vara en vasall-stol, en genom sina; själsegenskaper och sin karaktersfasthet ganska utmärkt man, hade, så om, då varande president! i de Femhundrades Råd, — ehuru kanske icke: på det mest berömvärda sätt bidragit till re-; volutionen den 18 Brumaire. Såsom sändebud och minister för inrikes ärenderna gjorde han sedermera sin broder genska vigtiga tjensier,. men ogillade hans despotiska åtgärder och å-! dreg sig derigenom, äfvensom genom upprätt-! hållande af sin personliga frihet, Kejsarens vrede. Sedan 1804 bebodde han derföre en Villa i Bom, tegs år 1810 fången af Engelsmönnen och vistades en tid i London, men flyttade se-; dan tillbaka till Rom, endast sysselsatt med konster ech vetenskaper, samt med en smakfull pjutniog af sin stora rikedom. Under de hundrade dagarna förnyade han den broderliga vänskapen med Napoleon, hvilken nu tycktes vilja blifva mindre despot äm förut; men etter hans sista fall vände han å nyo tillbaka till Kyrkosiaten, der han ännu lefver såsom Furste af Canino, hvilken titel Påfven förlänat honom. Ludvig Bonaparte (född 1778), lik Josef upphöjd af Napoleon redan som förste konsul från den ena värdigheten till den andra, förklarades slutligen 1806 tll Konung af Holland, herskade der med vishet och godhet, men bemödade sig förgäfves, att sätta en gräns för Kejsarens ständigt växande fordringar. Slutligen förtviflade han om möjligheten, att förena pligterna mot sitt folk med iydnaden för Napoleon, och nedlade derföre kronan (den 1 Juli 1810), då Holland genast föremades med Franska riket. Under namn af Grefve St. Leu flyttade Ludvig till Gräz, och efter Napoleons fall till Rom. Hans äktenskap med Hortensia, Napoieons stjufdotter, var olyckligt. Oaktadt hennes älskvärdket, egde hon likväl icke sin makes kärlek och skiljdes från honom år 1815. Hon gjorde honom till fader för tre söner (hvaraf den ena likväl dog i sin barndom). Den äldste af dem, Napoleon Ludvig, usnämndes år 1809, under Kejsarens förmynderskap , till Storhertig — af Berg, men delade, efter Napoleons fall, den öfriga familjens öde. — Under de, efter Julirevolutionen, utbrustma rörelserna, nämndes de båda Prinsarnes af St. Leu namn på ett beydelsefullt sått. Modrens bestörtning deröfver förvandlades snart i den djupaste smärta, genom dessa Prinsars död, efter em kort sjukdom. Hen laddas sn oo LlaAtt an cANn Efnie