en himmelsk sanktion gafs äfvem åt den barba-
riska konskriptionslagen. Slutligen blef jemvä
alla folkklassers undervisning ställd under Dik-
tatorns ombud, medelst stiftelsen af det Aej-
serliga Universitetet, i spetsen hvarför sattes
en Stormästare, beklädd med den vidsträcktaste
makt, och med hvilket alla undervisnings-an-
stalter i riket införlifvades, såsom beståndsdelar
utgåends från denna medelpunkt och beherskad
deraf.
Så gagnamde för Frankrike man än må anse
diktaturen hafva varit, rättfärdigar hon likväl i
sanning icke åtgärder af detta slag, hvilka åsyf-
tade ett fortfarande själsmörker och slafsinne.
Diktaturen innebär begreppet om Sfvergående
faror; det lefvande slägtet är underkastadt dess
makterd för tiden af dylika faror; men hon gaf
hvarken uppdrag eller någon tänkbar behörig-
het att äfven göra kommande slägter till sina
underhafvande. Då Napoleon tillät sig att å-
syfta det sednare, är han sålunda hemfallen un-
der dessa slägters ogillande. Men han är det
äfven, om man endast ser på hans samtidas
billiga fordringar, Huru kunde han, revoiutio-
nens arfving, röfva dess dyrbaraste skänk tryck-
friheten, den fria själsverksamhetens rätt, från
nationen, hvars förtroende mött honom? Huru
kunde ban uppställa en princip, som, efter en
maktegandes sinne, måste föra till upphäfvande
af icke allenast den republikanska friheten, u-
tan äfven af allt rättstillstånd? Liksom Seneca
med rätta nedslog alla loftal öfver Alexander
den store genom det enda ordet: sed Calliste-
nem occidit, så försvinner äfven allt det stora
och goda, Napoleon i någon väg åstadkommit
för ordet; han, revolutionens son, har fängslat
pressen och underkufvat tankan.
Men Napoleon, som till stöd för sin makt
valde armeen, hvars tro och tillgifvenhet man
kan befalla och betala, i stället för folket, h vars
kärlek vill förtjenas, Napoleon besegrade väl
makterna, men icke ideerna. — De liberala ide-
erna ha störtat mig! ropade han klagande, ef-
ter sitt fall, och gaf genom dessa ord alla kom-
mande tider den tröstrikaste och mest impone-
rande lära. Verldsrikets herre var ej stark nog
mot tidsandan, mot den eviga rättvisans ideer,
sarget den frihet i det inre och sjelfständighet i
det yttre, som tillhör folken. - Han kunde väl
timligt förtrycka dem, men icke fullkomligt dö-
da dem; tvärtom togo de, likt en våldsamt
hoppressad luft, i frigörandets ögonblick en så
mycket väldigare lyftning, ju större tvånget va-
rit. I striden mot andan är — för framtiden —
ingenting gjordt, så länge man icke gjort allt.
Med den rättmätiga vreden mot Napoleon, så-!
som rättvisans föraktare och frihetens fiende,
låter likväl ganska väl förena sig det erkännan-!:
de och den beundran, honom tillkomma som !
en stor manrm,? och den vi äfven villigt egna
hoaom. Galleriet af dem, som häfden kallar !
stora, skulle inskränkas till några ytterst fål!
bilder, om man, såsom vilkor för en plats il:
detta tempel, fordrade dygden. För storhet:
antager man imedlertid den, 1 förstöring el-ji!
ler upphyggande, mäktigt och bragdrikt verkan-!
de kraften, krönt af lysande framgångar, eller!t
ännu i olyckan utmärkt genom djerft motstånd
och ett värdigt fall. 1 detta hänseende är Na-it
l
r
c
S
V
poleons storhet oöfverträffad, ja, oupphuanen af
någon annan i historien förekommavde ech möj-
ligen med honom jemförlig. Deremot äro hans
synder endast de samma, vi tyvärr i tideböc-
kerna möta på hvarje blad, endast med den
skillnad, som hans större kraft medförde, att
han begick dem i proportionsvis större omfångv
och med förderfligare verkan. Slutligen finnaso
äfven några momenter i hans historia, som ärolSs
lämpliga att försona eller åtminstone mildra vårld
rättmätiga ovilja mot honom, nemligen hans å-n
terkomst från Elba, derefter hela Europas stridt
mot en enda man, samt ändtligen den skakan-jc
del katastrofen och den rysliga klippgrafven.k
Napoleon, den landsförviste på Elba, med miss-s
ektande blickar betraktad af sina triumferande Fr
fiender, återsynes icke desto mindre på Frank- Ir
rikes jord med knappt 1200 krigare, mötes ge-n
mast af härens och folkets kärleksfulla hyllning, i
förenar med sine tappra de mot honom sändal Fb
skarorna och tågar med dagligen växande maktå
genom provinserna samt ändteligen in i denid
jublande hufvudstaden. — Icke en krigisk eröf-!h
ring, utan ett fredligt besittningstagande , åter- II
gifrer honom thronen, som det förenade Euro-v
pa sedan beröfvade honom, Frankrike mot-a
tog honom denna gång gladt och frivilligt, E
c
såsom herskare, och afstod sålunda från si-
a a 1 tå I IA 5 a