mena, just såsom någonting litet Zillgammalt att höra denna bjelte ur barnkammaren hål föreläsningar för en af Napoleons generaler, oc derför såsom någonting utanpå, oegentligt falskt. Hos Hr Stjernström är det i denna si tuation den redan inneboende manligheten, so! med ens kastar af sig den barntröja, han reda längesedan vuxit ifrån, ren dock så gerna än da bittills burit, — ty det är så roligt att f vara bara i det längsta; — hos Hr Sundber är det barrsligheten, som i ett ogonblick förtidig och anomalt uppdrifven själsstyrka sti ger fram med utspändt bröst emot orättvisa och fördomarve. Hr Stjernström skakar oc rycker en med sig genom sin ädla styrka, H Sundberg, i de ställen der hans barnsligar känsla är på sin plats, och de äro icke få, rö rer genom sin mildare värma, sin vekhet oci en viss naivetg, som icke obetydligt intager ti! hans fördel. Vi tvifla icke på att Hr Sundberg em hans anlag 1 en lycklig riktning utvecklas skall blifva en gansza god aktör. . Fru Hjortsberg är en intagande Elise. Hor speler med värma, sanning och takt. Dubbel interessant är hen genom den ofrivilliga rörelse, som framkallas hos henne af det skakande : hennes scen med brodern, då hon yppat för honom sin olycka. Vi ha till och med trot oss finna, att en illa återhållen tår härunder dallrar i hennes ögonlock, och situationen blir härigenom af så mycket sannare effekt. Hr Almlöf spelar generalens röll med energi och det förstånd, man alltid är van att finna hos honom. Man har förebrått honom att han icke under anfallen af sitt häftiga lynne ändå vet att bibehålla en viss anstrykning af den fina yta, som ingen Fransman sakmar. Det kan sägas mycket för och mot i denna fråga. En gamma ; knekt, uppfostrad i lägret, mognad i lägret, åldrad i lägret, hvad kan man begära af hunom? Det är icke i pjesen antydt, att han någonsin undergått någon reningsprocess i hofvets förmeker. Hrr Hyckert och Hessler hafva alternerat i Alfreds roll. Den är otacksam, och det svagaste af hela pjesen. Hr Hyckert har likväl förstått göra åtminstone litet mer af den än hans double. Vi kunna icke sluta denna uppsats, utan att förena oss i det fördelaktiga vitsord en annan recensent gifvit öfversättaren af pjesen. Origipalet af Bayard år en vaudeville, och har siledes på flera ställen måst undergå en temligen fri behandling. Denna synes oss alltigenom ganska lyckad och väl hållen i andar af det hela. Vi hafva särskildt trott oss böra anmärka detta förbållande, som vid en pjes med dialogen sä rik på nyanser och karakteristiska finesser, som denna, det hgger icke obetydlig vigt på att öfversältningen göres med förstånd och omtanka.