mena, just såsom någonting litet Zillgammalt
att höra denna bjelte ur barnkammaren hål
föreläsningar för en af Napoleons generaler, oc
derför såsom någonting utanpå, oegentligt
falskt. Hos Hr Stjernström är det i denna si
tuation den redan inneboende manligheten, so!
med ens kastar af sig den barntröja, han reda
längesedan vuxit ifrån, ren dock så gerna än
da bittills burit, — ty det är så roligt att f
vara bara i det längsta; — hos Hr Sundber
är det barrsligheten, som i ett ogonblick
förtidig och anomalt uppdrifven själsstyrka sti
ger fram med utspändt bröst emot orättvisa
och fördomarve. Hr Stjernström skakar oc
rycker en med sig genom sin ädla styrka, H
Sundberg, i de ställen der hans barnsligar
känsla är på sin plats, och de äro icke få, rö
rer genom sin mildare värma, sin vekhet oci
en viss naivetg, som icke obetydligt intager ti!
hans fördel. Vi tvifla icke på att Hr Sundberg
em hans anlag 1 en lycklig riktning utvecklas
skall blifva en gansza god aktör. .
Fru Hjortsberg är en intagande Elise. Hor
speler med värma, sanning och takt. Dubbel
interessant är hen genom den ofrivilliga rörelse,
som framkallas hos henne af det skakande :
hennes scen med brodern, då hon yppat för
honom sin olycka. Vi ha till och med trot
oss finna, att en illa återhållen tår härunder
dallrar i hennes ögonlock, och situationen blir
härigenom af så mycket sannare effekt. Hr
Almlöf spelar generalens röll med energi och
det förstånd, man alltid är van att finna hos
honom. Man har förebrått honom att han ic-
ke under anfallen af sitt häftiga lynne ändå vet
att bibehålla en viss anstrykning af den fina
yta, som ingen Fransman sakmar. Det kan sä-
gas mycket för och mot i denna fråga. En
gamma ; knekt, uppfostrad i lägret, mognad i
lägret, åldrad i lägret, hvad kan man begära af
hunom? Det är icke i pjesen antydt, att han
någonsin undergått någon reningsprocess i hof-
vets förmeker. Hrr Hyckert och Hessler hafva
alternerat i Alfreds roll. Den är otacksam, och
det svagaste af hela pjesen. Hr Hyckert har
likväl förstått göra åtminstone litet mer af den
än hans double.
Vi kunna icke sluta denna uppsats, utan att
förena oss i det fördelaktiga vitsord en annan
recensent gifvit öfversättaren af pjesen. Origi-
palet af Bayard år en vaudeville, och har sile-
des på flera ställen måst undergå en temligen
fri behandling. Denna synes oss alltigenom
ganska lyckad och väl hållen i andar af det
hela. Vi hafva särskildt trott oss böra anmärka
detta förbållande, som vid en pjes med dialogen
sä rik på nyanser och karakteristiska finesser,
som denna, det hgger icke obetydlig vigt på
att öfversältningen göres med förstånd och om-
tanka.