Till Redaktionen af Aftonbladet!
Vid min sist erhållve benefice-representatior
som af den vördade publiken med en förut a
mig rönt välvilja omfattades, ansåg jag mig för
bunden att med några ord tolka min erkänsl
och tacksamhet, då jag, efter spektaklets slu
hugnades med den utmärkelsen att å nyo p
scenen framkailas. — De ord, jag dervid had
den ärsn yttra, och hvilka blott äro en, ehuvi
något förkortad, dfversättning af hvad en be-
kant Dansk skådespelare, Herr Kruse, vid et
dylikt tillfälle framfört till Köpenhamns publik
hafva emedlertid — jag måste med ledsnac
nämna det — ansetts förgripliga och gjort mig
till föremål för ovilja och twadel. Jag kan icke
föreställa mig annat, än att missförstånd elle:
en oriktig uppfattning af hvad jag yttrat gifvr
härtill anledning; och jag skulle, lugnad genon
medvetandet att ej hafva åsyftat någons förnär-
mande, med tystnad möta de förebråelse man
gjort mig, om icke de, som funuit sig sårade,
möjligen kunde deraf hemta ett ytterligare stöd
för sitt oriktiga begrepp om mina ords syftning.
I följd häraf och för att lemna hvar och en till-
fälle att, bättre aa vid blotta afhörandet, he-
döma saken, vågar jag anhålla, att Redaktiones
behagade uti sitt blad lemna ett rum för föl-
jaede rader, hvilka eljest visst icke varit för-
tjente af någon större offentlighet.
P. E. Scvelin.
Allt från min barndon konstens Jåga tände
Sin eld uti mitt unga sinne opp;
Vid scenen fäste jag mitt skönsta hopp,
För scenen blott jag lefde, rördes, kände.
Jag store män på banan för mig såg.
Om deras höjd jag icke kunde hinna,
Jag ville söka med all flit och håg,
I deras fjät en väg för mig att finna.
Så tänk!e ynglingen, som lifvad, trädde
På scenen fram och åt dess prakt sig glädde.
Han anar ej, att mången motgång döljer
Sig, likt en orm, bland blorsstren på hans stig.
Här hånet, som sitt offer kallt förföljer,
Der afunds ränker eller hatets krig.
Förgäfves dock; hans eld ej något dämpar;
Fram till sitt sköna mål med mod han kämpar.
Med hvilken bäfvan skådespelarn står
För eder fram sitt väl och ve att finna!
Och huru högt af fröjd hans hjerta slår,
Då han har lyckats edert bifall vinna!
O, för ett sådant ögonblick har glömmer,
Ati kanske någon honom omildt dömmer