Till Redaktionen af Aftonbladet! Vid min sist erhållve benefice-representatior som af den vördade publiken med en förut a mig rönt välvilja omfattades, ansåg jag mig för bunden att med några ord tolka min erkänsl och tacksamhet, då jag, efter spektaklets slu hugnades med den utmärkelsen att å nyo p scenen framkailas. — De ord, jag dervid had den ärsn yttra, och hvilka blott äro en, ehuvi något förkortad, dfversättning af hvad en bekant Dansk skådespelare, Herr Kruse, vid et dylikt tillfälle framfört till Köpenhamns publik hafva emedlertid — jag måste med ledsnac nämna det — ansetts förgripliga och gjort mig till föremål för ovilja och twadel. Jag kan icke föreställa mig annat, än att missförstånd elle: en oriktig uppfattning af hvad jag yttrat gifvr härtill anledning; och jag skulle, lugnad genon medvetandet att ej hafva åsyftat någons förnärmande, med tystnad möta de förebråelse man gjort mig, om icke de, som funuit sig sårade, möjligen kunde deraf hemta ett ytterligare stöd för sitt oriktiga begrepp om mina ords syftning. I följd häraf och för att lemna hvar och en tillfälle att, bättre aa vid blotta afhörandet, hedöma saken, vågar jag anhålla, att Redaktiones behagade uti sitt blad lemna ett rum för följaede rader, hvilka eljest visst icke varit förtjente af någon större offentlighet. P. E. Scvelin. Allt från min barndon konstens Jåga tände Sin eld uti mitt unga sinne opp; Vid scenen fäste jag mitt skönsta hopp, För scenen blott jag lefde, rördes, kände. Jag store män på banan för mig såg. Om deras höjd jag icke kunde hinna, Jag ville söka med all flit och håg, I deras fjät en väg för mig att finna. Så tänk!e ynglingen, som lifvad, trädde På scenen fram och åt dess prakt sig glädde. Han anar ej, att mången motgång döljer Sig, likt en orm, bland blorsstren på hans stig. Här hånet, som sitt offer kallt förföljer, Der afunds ränker eller hatets krig. Förgäfves dock; hans eld ej något dämpar; Fram till sitt sköna mål med mod han kämpar. Med hvilken bäfvan skådespelarn står För eder fram sitt väl och ve att finna! Och huru högt af fröjd hans hjerta slår, Då han har lyckats edert bifall vinna! O, för ett sådant ögonblick har glömmer, Ati kanske någon honom omildt dömmer